Ernest Lehman (1915-2005)

"In the world of advertising, there's no such thing as a lie. There's only expedient exaggeration." lyder en av de första replikerna i I sista minuten (North By Northwest, 1959), och även om filmen är som en sammanfattning av Hitchcockiana, så känns repliken som en lehmanism, efter filmens manusförfattare Ernest Lehman. Manusförfattaren kommer ju ständigt i skymundan bakom regissören eller producenten, men Lehman låg nästan redan från början längre fram i rampljuset än många av sina författande kollegor, vilket inte är så förvånande. Han skrev bara manus till 15 filmer under de dryga 50 åren från debuten 1953, men merparten av dem håller hög kvalitet, och minst sex av dem är riktiga klassiker. Förra veckan, vid den respektabla åldern av 89 år, avslutade en hjärtattack Lehmans liv.

Lehman hade större delen av sitt liv varit en skrivande man, och utöver sina filmmanus presterade han romaner, noveller, pjäser och essäer, och han publicerades in i det sista. På 1930-talet arbetade han åt en pressagent på Broadway, och sina intryck därifrån satte han på pränt 1950 i kortromanen Tell Me About It Tomorrow, som publicerades i Cosmopolitan. Sju år senare blev den film med titeln Sweet Smell of Success, eller Segers sötma på svenska. Det är tveklöst Lehmans främsta film, ett svart, svekfullt, briljant drama om korruption och maktmissbruk bland pressagenter, kolumnister, politiker och poliser i New York. Det är en film som utspelas i ständig skymning, där neonen glittrar i den regnvåta asfalten, och fräna repliker far som i gift doppade pilspetsar mellan de olika karaktärerna. (Bland alla guldkorn är nog följande min favorit: The next time you want information, don't scratch for it like a dog, ask for it like a man!)

Lehman kom till filmen genom producenten John Housemans förtjänst. Houseman, som sannerligen kunde konsten att hitta begåvningar*, lät Lehman skriva manuset till En stol är ledig (Executive Suite, 1953) som utspelas i affärsvärlden. Den är den första av sammanlagt fyra filmer Lehman skrev åt regissören Robert Wise, och det är också Lehmans första guldkorn. Speciellt värda att lyftas fram är också Gatans kung (Somebody Up There Likes Me, 1956), om Rocky Grazianos liv, (vilket var det manus Lehman själv var mest nöjd med, och hans andra film tillsammans med Robert Wise), samt Vem är rädd för Virginia Woolf (Who's Afraid of Virginia Woolf , 1966), efter Edward Albees pjäs. Han hade också en dragning åt musikaler, lite förvånande kanske, med tanke på att cyniska dramer annars var hans starka sida. Men musikalerna är nog så berömda, särskilt de två som Wise regisserade: West Side Story (1961) och Sound of Music (1965). Lehman rundade av sin karriär med två thrillers, Hitchcocks sista film Arvet (The Family Plot, 1976) och terroristdramat Svart söndag (Black Sunday, 1977).

Det kan förefalla svårt att finna något genomgående tema i Lehmans filmer. Även om jag inledningsvis menade att repliken från I sista minuten kändes som en lehmanism, så finns inga repliker av det slaget i Sound of Music. Lehman skrev också få originalmanus. Det är ju nu inte det viktigaste, det viktigaste är att lyckas skapa välskrivna, spännande och medvetna manus, och det gjorde Lehman. Men utöver det så har nästan alla en politiska slagsida och Lehmans manus har oftast ett budskap, om den fåfänga jakten på ytlig framgång, och/eller hur den oskyldiga människan kommer i kläm genom de storpolitiska intrigerna.

När man diskuterar film är det alltid svårt att säga vem som egentligen är ansvarig för vad. Det är ju möjligt att ingen av de citerade replikerna kommer från Lehmans penna. Kanske var det regissören som kom på dem, eller skådespelaren, eller rent av frun till fotografen, men det är ett ämne som förtjänar ett eget inlägg, så jag ber att få återkomma. Tills dess, passa på att se (om) I sista minuten och Vem är rädd för Virginia Woolf och, om ni kan få tag på den, Segerns sötma, varifrån jag hämtat följande replik: In brief, the best of everything is good enough for me.

------------------------------
* John Houseman var en oberoende filmproducent, som började sin konstnärliga karriär inom teatern. Där träffade han Orson Welles, med vilken han bland annat startade Mercury Theatre 1937. Houseman var sedan en dold kraft bakom Citizen Kane (1941), och 1948 lyfte han fram ännu en regidebutant, Nicholas Ray, med filmen Kärlek till döds (They Live By Night). Bland de många andra filmer han producerade märks främst Rays mästerverk Farlig mark (On Dangerous Ground, 1951), några av Vincente Minnellis bästa filmer, samt den mest magnifika av alla melodramer, Brev från en okänd kvinna (Letter From an Unknown Woman, 1948), regisserad av Max Ophuls.