Saker jag har sett (12)

Den här veckans skörd: Ugglor i mossen, American Splendor, Supersugen, The Simpsons Movie

Ugglor i mossen (The Trouble With Harry 1955) är något av odd man out i Hitchcocks efterkrigsproduktion. Det är nämligen en komedi, helt utan ondskefulla poliser, mödrar eller komplexfyllda psykopater. Ett lik finns dock, Harry. Han ligger i en solig skogsdunge, som verkar vara en av New Englands mest välfrekventerade platser. En gammal man som varit ute och jagat hare hittar honom först, och tror att han är ansvarig för Harrys död. Sen kommer en dam, som också tror sig vara ansvarig. En mor med son dyker också upp, och modern drar en lättnadens suck när hon upptäcker den döde Harry, och misstänker att hon också möjligtvis kan vara ansvarig för hans död. En luffare dyker upp, och stjäl Harrys skor, och en tankspridd farbror snubblar över Harry ett par gånger, utan att märka honom. Sen försöker jägaren gräva ner Harry, men får snart gräva upp honom igen. Lite senare gör han ett nytt försök, och så där håller det på, filmen igenom. Den döde mannen är mest ett störande element i dessa människors vardag, och de försöker på bästa sätt få bort honom. Det är alltså synnerligen makaber humor, och den utspelar sig bland ytterst ärbara människor på landsbygden, där allt är mycket civiliserat och korrekt, och man håller på etiketten. Det är väldigt mycket Hitchcock över alltsammans helt enkelt, som ju alltid njutit av att vända på konventioner och gärna placerat det djävulska och det makabra i det vackra och/eller vardagliga. Den närmaste parallellen till Ugglor i mossen är nog Skuggan av ett tvivel (A Shadow of a Doubt 1943). Den är betydligt bättre, en av de bästa filmer jag vet, och är en psykologisk thriller, men den gemensamma nämnaren är att även den utspelas i en liten idyllisk stad, där invånarna har ett tämligen udda förhållande till döden. En stor skillnad är dock att Skuggan av ett tvivel har ett hotfullt, skuggfyllt svartvitt foto av Joseph Valentine, medan Ugglor i mossen är fotograferad av Robert Burks bland färgglada höstlöv i solljus. Det är en ljuvlig färgprakt. (båda finns på dvd)

American Splendor (2003) har även den sin beskärda del av svart humor. Den bygger på serieskaparen Harvey Pekars serier om sig själv, och handlar därför om Pekars liv. Paul Giamatti spelar huvudrollen, men Pekar är också med själv och kommenterar händelserna. På så vis blir filmen både en dokumentär om Pekar, och en spelfilm om honom, baserad på hans egna historier. Han är också filmens berättarröst. Jag är väldigt förtjust i filmen, det här var tredje gången jag såg den, och den funkar lika bra varje gång. Det är en film om losers och nördar, men den är varken avståndstagande eller insmickrande. Blandningen av dokumentära inslag och spelfilmsinslag fungerar riktigt bra, och skapar dynamik och spänning, vilket även filmens tecknade inslag bidrar till. Man får sig också lite seriehistoria på köpet. Bland de som tecknade Pekars berättelser fanns Robert Crump, en av den moderna seriens fäder, och han är med i filmen också, dock inte i egen person, utan spelad av James Urbaniak. Den bästa sekvensen är då Pekar, i den här scenen spelad av Giamatti, vandrar runt i en serieruta och berättar om hur han en dag upptäckte att det fanns en annan som hette Harvey Pekar i staden, och sen dök det upp en till. Sen dog den första, och sen den andra. Sen några år senare dök ytterligare en Harvey Pekar upp. "Who are these people? Where do they come from? What do they do? What's in a name? Who is "Harvey Pekar"?" undrar Pekar. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför, men den där scenen lever kvar i mitt huvud, och har gjort så sen 2003. (finns på dvd)

Till sist två biofilmer på S. Supersugen (Superbad 2007) och The Simpsons Movie (2007). Utan att överdriva måste jag säga att Supersugen är bland det roligaste jag sett på år och dag. Jonah Hill och Michael Cera spelar två high school-killar som tagit på sig ansvaret att fixa sprit till en fest. Syftet är att imponera på två tjejer, och på det viset förhoppningsvis få till det med sagda tjejer. Eftersom ingen av killarna har rätt ålder eller pengar är det naturligtvis dömt att misslyckas, men den till synes ändlösa serie av förvecklingar, absurditeter och vansinne som sen följer överträffade alla mina förväntningar. Det var så pass skruvat att det ibland var fullkomligt genialt, samtidigt som den var förbluffande söt och känslig. Se den, se den, se den! (på bio nu)

The Simpsons Movie däremot ser jag inte större anledning till att rekommendera. Visserligen skrattade jag ordentligt några gånger, som när en sur isbjörn sparkade en hund eller hur det var, men med tanke på att det var 80 minuter non stop med skämt vore det väl konstigt om inte ett enda hade varit roligt. Jag förnekar inte att det är fräckt och galet, men det blir för mycket, eller möjligtvis inte tillräckligt. Min biodejt somnade och jag funderade på att göra det samma, men kämpade mig tappert igenom hela filmen. Fast jag kan ha nickat till en stund för jag undrar nu vad som hände med grisen, Homers ögonsten. Brändes den ihjäl i huset? Eller finns det utrymme för en uppföljare här?

Här finns DN:s recensioner till Supersugen och Simpsons att jämföra med, och här är SvD:s Supersugen och Simpsons. Vi tycker inte alltid likadant.