Maurice Jarre

När jag gick på högstadiet gillade jag Jean Michel Jarres musik, vilket inte alltid var till mina klasskamraters förtjusning eftersom det bara är elektroniskt och utan sång. Nu var det länge sedan jag lyssnade på något han gjort (fast han kommer visst till Sverige i maj), däremot är hans pappas musik ständigt i mitt huvud. Maurice Jarres samarbete med David Lean i filmerna Lawrence av Arabien (Lawrence of Arabia 1962), Doktor Zjivago (Doctor Zhivago 1965), Ryans dotter (Ryan's Daughter 1970) och En färd till Indien (A Passage to India 1984) är jämförbart med samarbetet mellan Alfred Hitchcock och Bernard Herrmann eller Steven Spielberg och John Williams, och det är inte många soundtracks som är mer välkända. Personligen har jag alltid haft en särskild svaghet för En färd till Indien.

Jarre, som föddes nästan på dagen 50 år före mig, i september 1924, hade först tänkt bli ingenjör, och pluggade till det på Sorbonne. Men efter att han hört Franz Liszts Ungerska Rapsodier lämnade han Sorbonne och blev musiker och kompositör istället. Sin första film tonsatte han 1952, Hôtel des invalides, en dokumentär av Georges Franju. Tillsammans gjorde de åtta filmer, av vilken den mest kända är De bestialiska (Les yeux sans visage 1960), en vacker och surrealistisk skräckfilm.

Ett år senare träffade han producenten Sam Spiegel och David Lean och öknen har inte varit sig lik sedan dess.

Jarre hade också ett samarbete med Peter Weir, Brännpunkt Djakarta (The Year of Living Dangerously 1982), Vittnet till mord (Witness 1985), Moskitkusten (The Mosquito Coast), Döda poeters sällskap (1989) och Utan fruktan (Fearless 1993). Min favorit där, musikaliskt, är nog Döda poeters sällskap, med sitt skotska inslag av säckpipor.

Men han skrev för så många filmer och jobbade med så många regissörer. Frankenheimer, Hitchcock, Huston, Stevens, Schlöndorff, Visconti, Wyler, Zinnemann. Men nu blir det inget mer skrivet. Efter 164 filmer på 57 år har Maurice Jarre lagt ner dirigentpinnen. Han avled för en knapp månad sedan efter en kort tids sjukdom.

Men lyssna på ledmotivet till Pancho Villa (Villa Rides 1968), som spritter av liv och leklust, med en underton av vemod, och Jarre blir levande igen.

Saker jag har sett (32)

Så, Saker jag har sett är tillbaka, och här kommer en första översikt över biografutbudet just nu. Lite skissartat kanske, men ack så insiktsfullt.

Milk, Det regnar alltid i Provence, Jag har älskat dig så länge, Che - argentinaren, En shopaholics bekännelser, The Wrestler

Jag är en stor vän av Gus Van Sant. Ibland låter han sin egensinnighet få överhanden, som i Last Days (2005), men generellt sett är han en av de mest pålitliga och intressanta av filmskapare. Milk är tyvärr mer pålitlig än intressant. Den är välspelad och välgjord och allt sånt, men jag blev besviken för jag hade hoppats på något mindre slätstruket, eller mindre konventionellt. Visserligen gör förmodligen det att fler ser filmen och lär sig något om förtrycket av homosexuella, men lite mer udd hade jag nog hoppats på. Men se den, för den är både bra och viktig, och Sean Penn är synnerligen njutbar, liksom Josh Brolin. (på bio nu, intervju i SvD finns här)

Det regnar alltid i Provence (Parlez-moi de la pluie) är inte särskilt viktig, men den är charmerande och sympatisk i all sin enkelhet. Jonas på flm gick loss på att man i Sverige har slängt in Provence i filmtiteln för att locka "svenska sommarfrankofiler" och visst är det ett billigt grepp. Däremot Jonas tycker jag dock inte att Agnès Jaouis tidigare filmer varit bättre. Det här är min favorit så här långt, de tidigare var nästan lika banala, vilket de dolde under en yta av komplexitet som dock mest var övertydlig. (på bio nu)

Jag har älskat dig så länge (Il y a longtemps que je t'aime) är mer laddad och ångestfylld, på ett återhållet vis. Den är också vacker och känslosam, på ett tilltalande vis. Svår bitvis, och mycket välspelad. Den verkade mer modig och provocerande, i alla fall väldigt länge, och jag satt och hoppades att filmmakarna skulle våga löpa linan ut och att filmen inte skulle sluta som jag var rädd att den skulle göra. Tyvärr blev det som jag fruktade. Avslöjandet i slutet gjorde filmen mindre modig och mindre provocerade och det kändes så onödigt. Slutet överraskade mig inte, och just därför blev jag besviken. Inte på filmen i sin helhet, men på att den fegade ut. (på bio nu)

Che - argentinaren (Che - Part One) är ytterligare en besvikelse. Hur är det möjligt att Steven Soderbergh, av alla människor, lyckats göra en så tråkig film om Che Guevara, av alla människor. Scenerna från New York var visserligen lite läckra men sekvenserna från Kuba, som var i majoritet, kändes som en billig dramadokumentär från Hallmark, utan stil, spänning och stringens. Jag får det inte att gå ihop men tänker inte ge upp utan jag hoppas del två är bättre. (går på bio nu)

En shopaholics bekännelser (Confessions of a Shopaholic) var inte direkt en besvikelse, men den var inte heller bra. Alldeles för högljudd och tonårsanpassad, utan några utmärkande drag av kvalitet, varken i dialog, teknik eller skådespeleri. Visserligen tillhör jag inte målgruppen, men det ursäktar inte slafsighet. Däremot njöt jag av John Goodman, både rolig och rörande. (går på bio nu)

The Wrestler är den jag tyckt bäst om av filmerna i den här omgången. Stillsam, närgången och varsamt gripande, utan att vara särskilt intressant eller spännande. Men den gör ont. Mickey Rourke och Marisa Tomei är ett vackert par, trots alla sin ärr. (har nog slutat gå på bio men kommer på dvd)

Recensionslänkar:

Milk DN SvD

Det regnar alltid... DN SvD

Jag har älskat dig så länge DN SvD

Che DN SvD

En shopaholic... DN SvD

The Wrestler DN SvD, Andres Lokkos intervju med Rourke här

Rättstavning

Nu är påsken slut och jag är tillbaka. Sitter och skriver på den första Saker jag har sett på väldigt länge. Jag har sett så mycket att den riskerar bli på tok för lång. Någon form av pedagogisk uppdelning får det bli.

Tills dess så kan jag berätta att Svenska Dagbladet stackars recensent Jeanette Gentele, som oftast är en källa till lika delar frustration och skräckblandad förtjusning, i torsdags recenserade Race to Witch Mountain. I slutet av sin recension nämnde hon en tidigare version av samma story. Jag citerar: "Race to witch mountain, som bygger på boken med samma namn av Alexander Key, har spelats in flera gånger, bland annat under titeln Den äventyrliga flykten 1975 med Ray Millands, Donald Pleasance, Cristopher Lee och Bette Davies."

Låt oss leka Finn fem fel! Boken heter Escape to Witch Mountain, inte Race to.... Ray Milland stavar utan "s" på slutet. Donald Pleasence stavar inte sitt efternamn Pleasance. Christopher Lee stavar sitt förnamn med "Ch" och Bette Davis stavar sitt efternamn utan "e". Varken Lee eller Davis är för övrigt med i Den äventyrliga flykten.  

Efter det här inlägget kanske SvD ändrar i nätartikeln, men i pappersform är den förevigad för all framtid. 

Förresten, 1978 kom en uppföljare till Den äventyrliga flykten, Dr Gannon och hans robotar (Return from Witch Mountain). Där är Lee och Davis med. 

Overload

För någon månad sedan läste jag en bok där det bland annat hävdades att Schindler's List (1993) förnekar att det fanns gaskamrar i Tyskland under Andra världskriget och förra veckan läste jag en bok där det bland annat hävdades att Rädda menige Ryan (Saving Private Ryan 1998) skildrar Europas kolonisering av "white supremacists". Jag trodde i min enfald att båda handlade om det motsatta med vad fan vet jag? 

Jag vet dock att jag fortfarande har alldeles för mycket att göra för att hinna skriva (till skillnad från vissa som kanske skulle göra något annat än att skriva). Men håll ut. Jag kommer snart tillbaka.

Ska detta förresten tolkas som att Spielberg i själva verket är nazist? Jag misstänker att han själv skulle bli mycket förvånad.