Gösta Werner 100 år

I år är det 100 år sedan Gösta Werner föddes, närmare bestämt på onsdag, 15 maj. Vanligtvis brukar det betyda att jubilaren inte är i farten längre men Werner är ett undantag. Han är i allra högsta grad i farten och hans senaste bok kommer snart ut. Igår firades han på Filmhuset. Werner själv satt i en rullstol i foajén och folk stod i kö för att få komma fram och säga några ord till honom, innan alla förflyttade sig till bio Victor. Där hölls det tal, Werner berättade lite om sina filmer och gav goda råd till blivande filmare och publiken applåderade andaktigt. Publiken bestod till stor del av folk som jobbat med Werner, så som Jan-Olof Strandberg och Harriet Andersson (hon var med i Werners Två trappor över gården (1950) och jag frågade henne vad hon hade för roll där. "Du, det var så länge sedan så det minns jag inte men jag var säkert en dålig flicka." svarade hon.), och också en rad filmhistoriker och filmvetare. Gösta Werner har varit verksam och varit en stor influens på många områden inom filmen.

Jag har en liten samling av gammal svensk filmlitteratur, som brukar finns på antikvariat för 10kr styck. Det är böcker av Leif Furhammar, Åke Bengtsson, Rune Waldekranz, Nils Meyer och, förstås, Gösta Werner. Han är en av de flitigaste och viktigaste filmhistorier vi har i Sverige, bland annat har han skrivit böcker om Mauritz Stiller och om den svenska filmens historia. Men även böcker som Kamera går - Hur en film kommer till, där han pedagogiskt berättar (eller avslöjar) bit för bit hur en film kommer till. Manusarbete, röstprov, kostymering, trickfilmning, dekorbygge, närbilder och så vidare. Den kom i två versioner, en på 40-talet och en 1972.

Efter att ha tittat på, skrivit om och jobbat med film i ett antal år på 30- och 40-talet bestämde han sig för att han också ville göra egen film, så han skrev ett manus till en kortfilm och försökte få det finansierat. Han fick nobben, men vände sig då till chefen för den statliga censuren och frågade om de hade några invändningar mot hans manus. Det hade det inte, och då blev det lättare att få filmen gjord. Den heter Midvinterblot (1946) och skildrar en offerrit i snötyngd vildmark för många hundra år sedan, där en man dödas för att blidka gudarna. En ganska grotesk och brutal film, där blodet stänker i ansiktet på fåriga män, över kvinnors bara bröst och över små barn. Men den är också mycket suggestiv och rent av vacker. Det är enbart berättad i bilder, ingen dialog, och en rytmisk musik ligger hela tiden som en molande hot i bakgrunden.

En annan av hans mer kända filmer är Tåget (1948), med undertiteln en film om resor och jordbundenhet. Den är inte grotesk utan en naturlyrisk (och rälslyrisk) skildring av tågresor, som med sina 21 minuter kanske är lite för lång, men fylld av stämningsfulla och vackra bilder och helt utan dialog. Bildberättande är a och o för Werner, film är ett visuellt medium.

Det hindrar inte att han filmatiserat två noveller, Att döda ett barn av Stig Dagerman och Kvinnan och döden av Lars Ahlin. Att döda ett barn kom 1953 och är bara 10 minuter. Gunnar Sjögren läser novellen och Gösta Werner har bildsatt den. Med sin koncentration och spänningsstegring är den mästerlig, snudd på fullkomlig. Bilderna är lyriskt somriga, med svajande sädesfält och solblänk i vattendrag, och de oskuldsfulla bilderna bildar starkast tänkbara kontrast till den tragedi som titeln avslöjar kommer inträffa. Och trots att slutet är givet från början blir det ändå om chockartad upplevelse när allt brutalt tar slut och det idylliska ersätts av blod på en kofångare.

Väntande vatten heter filmatiseringen av Lars Ahlins novell och kom 1965. Den är annorlunda, mer experimentell och nästan lika bra. Den är gjord i bara två långa tagningar, den första säkert tio minuter. Den börjar med en kvinna (Anita Björk) står vid strandkanten och funderar på om hon ska kasta sig i vattnet eller ej. Sen vänder hon om och börjar gå, och kameran backar framför henne och hon börjar en inre monolog, där hon berättar om anledningen till hennes svårmod. Olika personer har på olika sätt svikit henne och var gång hon kommer tänka på en av dessa personer i sin monolog dyker han eller hon upp i bild, som en stum påminnelse om det förflutna. Filmen slutar med att hon med ett ansikte förvridet i smärta kommer så nära kameran att hon försvinner ut ur fokus.

Werner har också gjort många beställningsfilmer för företag, en av dem är det spirituella Skymningsljus (1955) som handlar om glödlampans och neonljusets tjusningar och är en fest för ögat, en och riktig nostalgitripp. Den orgie i färgglad och förförisk neonreklam som fanns förr men nu tyvärr ett minne blott, om man inte åker till Korea eller Japan.

Sin senaste film gjorde Werner när han var 90 år, Spökskeppet (1998). Den har jag tyvärr inte sett, men innan dess gjorde han 1996 Den röda fläcken, en slags mardröm där en äldre man (Jan-Olof Strandberg) kommer hem och upptäcker att det inte är han själv som syns i hallspegeln utan en yngre kvinna (Anna Wallander). De börjar något slags rollspel tills hon försvinner och ersätts av en dödskalle precis innan spegeln krossas. Då först speglas mannen själv, splittrade mellan de olika skärvorna. En mångtydig film, men jag tolkar den som en gammal mans rädsla för åldrandet och döden. Undrar om Werner idag, 12 år, senare förlikat sig med tanken på det oundvikliga.

-----------------------------------

2009-08-12

Fick idag veta att Gösta Werner nu gått bort. Vila i frid.