måndag, februari 28, 2005

Vinnare och förlorare (kvinnliga Oscarvinnare)

Naturligtvis var Oscargalan en mansdominerad uppvisning. Inga kvinnliga regissörer eller manusförfattare (om inte Julie Delpy räknas, som medimprovisatör för Bara en dag), inga kvinnliga producenter eller fotografer. Men några var nominerade, och några vann. Här kommer en lista på vinnarna:
Hilary Swank - kvinnlig huvudroll Million Dollar Baby
Cate Blanchett - kvinnlig biroll The Aviator
Francesca LoSchiavo - Art direction The Aviator (hon delade priset med en man)
Sandy Powell - kostym The Aviator
Thelma Schoonmaker - klippning, redigering The Aviator
Valli O'Reilly - make-up Lemoney Snickets berättelse om syskonen Baudelaires olycksaliga liv
Zana Briski - lång dokumentär Born into Brothels (delade med en man)
Andrea Arnold - bästa kortfilm Wasp (en av galans mest värdiga vinnare)
Det gör 8 kvinnor bland sammanlagt 72 vinnare.

Men jag är glad att Sideways och Eternal Sunshine of the Spotless Mind fick manusprisen. Då Michael Mann bara var nominerad för The Aviator (som producent) och inte Collateral, förra årets bästa amerikanska film, så var galan i övrigt tämligen efemär.

lördag, februari 26, 2005

Mer om singelbiografen

I en kommentar till vad jag skrev om singelbiografens framtid nämndes filmsättningen som ett medel för att locka folk. Tyvärr är det inte alltid tillräckligt. För att illustrera kan man ta julen 1997. Då hade Starship Troopers premiär, och i Stockholm gick den på singelbion Astoria och multiplexet Biopalatset. Under jullovet var det utsålt varje föreställning både på Astoria och Biopalatset. Men så fort helgerna var över dog den direkt på Astoria, men fortsatte att vara utsåld på Biopalatset. Det naturliga hade ju varit att det var halvfullt på båda, men så enkelt är det inte. Publiken drar sig naturligt till de stora flersalongskomplexen. Men man kan naturligtvis också döda en biograf med filmsättningen. Tyvärr är filmsättarna i Sverige ganska utlämnade till filmbolagen.

Det sistnämnda är också en av anledningarna till att prissättningen är så stelbent. I andra länder varierar priserna mellan olika filmer, och priset för en och samma film varierar beorende på vilka tid på dagen den går, vilket salong den går på, och hur länge den har gått. Så är det inte i Sverige. Det kan ibland vara billigare dagtid på vardagar, och ibland billigare för barn, men det är i princip de enda rabatter som ges. (I alla fall i större städer, jag vet inte hur det ser ut på landsorten.) Oavsett om SF köper Sandrew Metronome eller inte finns det mycket som skulle behöva förändras inom svensk biografpolitik.

fredag, februari 25, 2005

Ögongodis i Ouagadougou

Nyligen avslutades filmfestivalen i Berlin, imorgon är Oscarsgalan. Men den kanske konkret viktigaste filmhändelsen den här veckan äger rum i Burkina Faso. Idag inleds nämligen den panafrikanska filmfestivalen FESPACO i Ouagadougou. Den etablerades redan 1969 och har tagit på sig ansvaret att vara en samlande kraft för afrikansk film. Här finns de vanliga inslagen på en filmfestival, med prisutdelningar, seminarier, mingel och premiärvisningar. Men till festivalens uppgifter hör också att sprida kunskap om den afrikanska filmen, och att bevara och arkivera framstående filmer. En ytterligare uppgift är att resa runt i landet och visa film i små samhällen och byar, som led i ett folkbildningsprojekt och som ett demokratiskt projekt för att sprida upplysning och respekt. Filmkonsten kan vara så mycket mer än glamour och underhållning eller navelskådande och självspäkning, i Afrika är den också en samlande kraft. Visserligen förekommer kritik mot att filmskaparna tenderar att exotisera sina filmer, för att tillfredsställa en av de stora finansiärerna, nämligen EU, och det är naturligtvis beklagligt om så skulle vara fallet. Men låt oss ändå hoppas att några av festivalfilmerna letar sig hit. Vår filmkonst skulle må bra av lite mer impulser från Afrika, samtidigt som det skulle ge behövliga biljettintäkter till den afrikanska filmindustrin. Mer information om FESPACO, på franska och engelska, finns på www.fespaco.bf

torsdag, februari 24, 2005

Så som i Sollentuna

Av någon anledning verkar alla tycka synd om Kay Pollak. Är det inte märkligt? Han har varit borta från svenskt filmliv många år, men så plötsligt fick han en chans (förmodligen för att någon filmproducent fått nog av Pollaks alla beskäftiga böcker). Filmen blev hyllad av nästa alla kritiker, den har setts av fler besökare än någon annan svensk film på över tio år (och var förra årets mest framgångsrika film i Sverige). Till och med jag var överraskande positiv till den. Dessutom fick den massor av Guldbaggenomineringar. Men detta räcker tydligen inte. Man måste vinna också. Och det gjorde han inte. Och plötsligt så snyftas det i slott och koja. "Stackars Kay" skrevs det i tidningar, sades det i tunnelbanan, och på Filmhuskrogen. När Så som i himmelen fick en Oscarsnominering sågs det som en revansch. Revansch? Vad hände med det gamla OS-mottot "Det viktigaste är inte att vinna utan att kämpa väl"? Om det inte räcker med att ha gjort decenniets mest hyllade och mest framgångsrika film, vad är det då för standard vi satt upp. Jag vill inte säga att jag hoppas han inte får någon Oscar på söndag, men en sak säger jag: Sluta dalta med Pollak! Och nästa år, ge Nina Wähä en tröstguldbagge. Var inte hon förra årets debutant? Hyr Babylonsjukan och se själva.

Röda Kvarn i blåsväder

På SF diskuterar man just nu en nedläggning av biografen Röda Kvarn i Stockholm. Det är naturligtvis synd eftersom det är en av landets vackraste biografer. Samtidigt kan jag inte sitta här och beklaga mig över SF:s fasoner, eftersom jag som besökare också har ett visst ansvar. Anledningen till att singelbiograferna läggs ner är ju att de har för få besökare, och jag kan inte minnas när jag senast var på Röda Kvarn. Om vi vill bevara singlarna finns det två sätt. Antingen börja gå dit, istället för till filmstäder eller biopalats, eller också får kommunen ge bidrag till driften. I Norge har man kommunala biografer. Kanske man kunde tänka sig det i Sverige också. Jag kan tänka mig två vinster, dels att singelbiograferna får var kvar, dels att det blir en ny aktör på marknaden, alldeles särskilt välkommet med tanke på hur biografvärlden ser ut i Sverige. För övrigt ett ämne att återkomma till.

onsdag, februari 23, 2005

Filmkultur på tv

I en intervju i DN säger svt:s kulturchef att det ska bli nya kulturprogram. Det är utmärkt. Tyvärr verkar det inte som om något nytt filmprogram står på dagordningen. Det behövs ett komplement till Filmkrönikan. Ett program som inte recenserar utan diskuterar, både ny och gammal film. Fast, det är klart, om det programmet skulle bli lika stressigt och hetsigt som andra k-program som Bokbussen, Sverige! eller nuvarande Filmkrönikan så är det förstås ingen mening. Fram för ett kulturprogram där inslagen får vara längre än 22 sekunder.

tisdag, februari 22, 2005

Sideways

Auteur är idag ett ord som fallit i glömska, eller som fått något förlegat över sig. Trots det så lever och frodas regissörskulten alltjämt. Men kanske har auteurbegreppet kommit tillbaka, i amerikansk film. Många av de stora filmbolagen har startat dotterbolag vars uttalade ambition är att göra smalare filmer, där den drivande kraften inte är effekter eller stjärnor utan regissören. Ett sådant bolag är Fox Searchlight Pictures, som just nu gör succé med Sideways.
Sideways, skriven och regisserad av Alexander Payne, är typexemplet på denna typ av film. Och den är riktigt bra. Utan att fuska eller fega ur berättar den en historia om existentiell ångest, samtidigt som den innehåller några sublima scener av storartad komik. Jag hoppas att ni går och ser den omgående. Alexander Paynes förra film var det sävliga men stillsamt gripande About Schmidt med Jack Nicholson. Innan dess har han gjort Citizen Ruth och Election. Det råder inget tvivel om att Payne är en av de mer begåvade regissörerna just nu (även om Election hade stora brister), och med den nya affärsidén i Hollywood kanske han, och hans likasinnade, får en chans att blomstra. Det bådar i så fall gott för filmkonsten.
En annan egenartad auteur är Wes Anderson. Hans nya film The Life Aquatic with Steve Zissou har snart svensk premiär. Årets mest efterlängtade film och ett givet ämne för kommande bloggar.