Bette Davis

Ah, Bette Davis, det finns inte många som henne, Davis var en urkraft, på scen, på vita duken och i verkligheten, och avverkade äkta män, oäkta män, regissörer och motspelerskor på löpande band, och det är få som har lämnat efter sig ett lika läckert pärlband av ettriga oneliners. Inte alltid framgångsrik, inte alltid taktfull, och ibland något av en parodi på sig själv, men nästan alltid en frisk fläkt, en egensinnig och självmedveten affärskvinna och filmstjärna, och som naturligtvis hyllats av Madonna. Davis hade en lång och berg- och dalbanig karriär, och hon njöt av att spela syndiga, brutala, hänsynslösa och till synes hjärtlösa rollfigurer, där hon fick chansen att säga repliker som "With all my heart, I still love the man I killed" eller "I'd like to kiss'ya but I just washed my hair." Men hon kunde också vara mjuk och sårbara, och spela tragisk hjältinna, även om de roller hon idag mest är hågkommen för är av de mer beska slaget.

Davis hade fyllt hundra år i lördags om hon fortfarande varit i livet, men hon dog i sviterna av bröstcancer i Frankrike 1989. Då hade hon spenderat de sista åren med att turnera världen runt och ta emot hederspriser och spela några sporadiska sista roller på bio och på tv, bland annat mot en annan urkraft, Lillian Gish i Sensommardagar (Whales of August 1987).

Davis föddes Ruth Elizabeth, och tog sig namnet Bette efter Honoré de Balzacs roman Kusin Bette från 1846. Hennes föräldrar skiljdes åt när Bette var sju år och hon bodde med sin mamma, som var fotograf, i New York. Hon ville tidigt bli skådespelerska, och efter att han sett Ibsens Vildanden som 18-åring var hennes beslut fattat en gång för alla. Hon sökte sig till scenen och anställdes, och kickades, av George Cukor, för vilken hon spelade i pjäsen Broadway. Scendebut på Broadway gjorde hon 1929 och året därpå for hon med sin mamma till Hollywood för att pröva lyckan där. Hennes första filmroll kom 1931 i Bad Sister, vilket för sägas var en ganska symbolisk titel med tanke på hennes kommande karriär.

Sitt stora genombrott fick hon, efter mycket slit, släp och tjat, i en filmatisering av Somerset Maughams Of Human Bondage, den svenska titeln blev En kvinnas slav. Davis spelar servitrisen Mildred Rogers, som tjusar en respektabel man. Hon är inte precis en fin flicka utan vulgär och flirtig som får barn utanför äktenskap, men också en kvinna som för kämpa på egen hand utifrån sina förutsättningar i en ogästvänlig värld. Hon fick mycket beröm för rollen men ingen Oscarsnominering, vilket orsakade en smärre skandal och röstningsreglerna gjordes om inför kommande år.

Under 1930-talet spelade hon in mängder med filmer, några bra, de flesta mindre bra, och hon var ganska missnöjd med sitt kontrakt på Warner Brothers, så hon flyttade till England för att komma undan. Det blev rättegång som Davis förlorade och hon fick återvända till Warner och sitt kontrakt. Men hon tilldelades bättre roller i bättre filmer och blev filmstjärna på riktigt i slutet av 30-talet. Det var också då hon började arbeta med William Wyler, och tillsammans gjorde de tre filmer som hör till hennes allra bästa och mest arketypiska: Skandalen kring Julie (Jezebel 1938), Brevet (The Letter 1940) och Kvinna utan nåd (The Little Foxes 1941). I den första spelar hon självständig kvinna i amerikanska södern, i den andra (ytterligare en Somerset Maugham-filmatisering) spelar hon plantagehustru som skjuter ihjäl sin älskare i öppningsscenen, och i Kvinna utan nåd spelar hon slipad sydstatskvinna som låter sin man dö i en hjärtattack utan att lyfta ett finger för att hjälpa honom. (Jag har skrivit om William Wyler och Bette Davis förut, här), Under den här perioden var hon så framgångsrik att hon kallades "the forth Warner Brother" och hon spelade bland annat drottning Elizabeth i Elizabeth och Essex (The Private Life of Elizabeth and Essex 1939) och flera saftiga melodramer som Seger i mörker (Dark Victory 1939) och Den stora lögnen (The Great Lie 1941) och den romantiska Under nya stjärnor (Now, Voyager 1942). I den finns en scen då Paul Henreid frågar om de ska röka varsin cigarett och han tar båda i sin mun, tänder dem och ger den ena till Davis. I den scenen var Davis inte bitsk, elak eller cynisk. Tvärtom. "Don't let's ask for the moon, we have the stars." säger hon och hon som ofta brukar spela över är istället lågmäld och tårfylld.

Men sen hamnade karriären i trubbel igen och varken filmer eller rollfigurer var minnesvärda, och nu, när hon bad Warner att få slippa sitt kontrakt, gav de med sig. Och året därpå, 1950, fick Claudette Colbert problem med ryggen vilket blev till stora lycka för Davis. Colbert fick nämligen tacka nej till den inspelning hon påbörjat och istället fick Davis drömrollen som Margo Channing i Joseph L. Mankiewicz magnifika teaterdrama Allt om Eva (All About Eve 1950). Det är ju en av filmkonstens absoluta höjdpunkter och i centrum står Bette Davis, som spelar en teaterdiva som upptäcker att hon blivit gammal, samtidigt som en ung beundrarinna (Eva i titelrollen) alltmer tar över hennes liv, som en diskret vampyr. Allt om Eva har kanske mer minnesvärda repliker än någon annan film, och Davis har flera av dem, bland dem en av hennes mest kända: "Fasten your seatbelts, it's going to be a bumpy night".

Allt om Eva gjorde hon inte för Warner utan för 20th Century Fox, som frilansare, men hennes karriär fick inte fart ändå, trots alla priser och allt beröm hon fick för sin roll som Margo Channing. Det gick så illa att hon 1961 satte in en jobbannons. Året därpå fick hon dock en slags comeback, då hon och Joan Crawford spelade mot varandra i den skräckinjagande filmen Vad hände med Baby Jane (What Ever Happened to Baby Jane 1962). De två kvinnorna spelar två avdankade och vitsminkade filmstjärnor som spenderar de sista åren av sina liv med att torterar varandra psykiskt (och även fysiskt) i ett gammalt kråkslott, och det är den typ av film där verklighet och fiktion smälter samman på märkliga vis. Mellan Crawford och Davis fanns det exempelvis en mytomspunnen rivalitet och hat. När Crawford dog sa Davis "You should never say bad things about the dead, only speak good. Now Joan Crawford is dead. Good!" Hon menade också att Crawford legat med alla manliga filmstjärnor på MGM, utom Lassie. Hur mycket som var PR och hur mycket som var genuina känslor är det väl upp till var och en att bedöma. Davis hade en liknande relation med Miriam Hopkins, och de spelade också mot varandra i Väninnor (Old Acquaintances 1943). En annan bra roll på senare år var i engelska rysaren Barnjungfrun (The Nanny 1965), där hon skrämmer skiten ur barnen (och åskådarna).

På det privata planet var Davis liv också väldigt dramatiskt. Hon var gift fyra gånger, och enligt uppgift blev hon misshandlad av flera av dem. Hon hade en väldigt spänd relation med sin dotter Barbara Davis Hyman, som skrev en bok där hon anklagade sin mamma för alkoholism och brutalitet, något som Davis protesterade mot med kraft.

Med sin kraftfulla personlighet och järnhårda vilja blev hon populär bland kvinnor, och det faktum att hon vågade spela oattraktiva och osympatiska roller ökade på populariteten. Hon var inte någon man satte sig på eller körde med. Hon blev också 1941 den första kvinnliga chefen för Academy of Motion Picture Arts and Sciences och 1977 blev hon den första kvinnan som fick American Film Institute's Life Achivement Award.

Som sagt, det finns få som Bette Davis, eller, korrigering, det finns ingen som Bette Davis. För att citera Madonna (i Vogue 1990) "Bette Davis, we love you". Men sista ordet går förstås till henne själv, något annat hade hon aldrig accepterat:

"I'll admit I may have seen better days, but I'm still not to be had for the price of a cocktail, like a salted peanut."

-------------------------------------------------
De flesta av filmerna jag har nämnt finns på dvd i Sverige, men några finns bara i England eller USA.

I Vem är rädd för Virginia Woolf frågar Martha om George kommer ihåg i vilken film Bette Davis säger "What a dumb!". Svaret är Bortom skogen (Beyond the Forest 1949). Och citatet ovan, om "a salted peanut", är egentligen inte Davis egna ord, det är Joseph L. Mankiewicz som skrivit dem, och det är Margo Channing i Allt om Eva som säger dem, men Margo och Bette, är det så stor skillnad mellan de två?