Ismail Merchant

Only Connect, en hemsida tillägnad E.M. Forster, hade samma dag det hände ett meddelande om att Ismail Merchant avlidit. Det är på sätt och vis talande att det var från en littatursite, och inte var från en filmsite, jag först fick veta att Merchant avlidit trots att han var filmproducent. Men genom sitt partnerskap med James Ivory, blev Merchant känd som en tillverkare av utsökta filmatiseringar av klassiska romaner. Ett faktum som också gjort att han blivit utsatt för en hel del nedvärderande kommentarer, och ibland använts som ett exempel på en beklaglig trend inom filmkonsten, trenden att göra lättsmälta, tillrättalagda filmversioner av de stora romanerna för en småborgerlig publik, i kommersialismens tecken. Ett citat från David Thomson kan få exemplifiera: "The loveliness of Merchant-Ivory gives me the creeps/.../[it] is prestigious, well furnished, accurate, prettily cast - and bland, anonymous, and stealthily interchangeable." (A Biographical Dictionary of Film, 1994). I senaste numret av brittiska filmtidningen Vertigo är det stjärnfotografen Chris Doyle som får ge utlopp för sin frustration över Merchant-Ivory. Han ogillar deras ointresse för filmkonsten, vilket han fick uppleva då han var fotograf på deras senaste (sista) produktion, The White Countess, som preliminärt ska ha premiär i höst. (Kanske är hans frustration grundad i att det faktum att de hade en annan syn på foto och fotografens roll än Doyle själv, och detta borde han väl insett redan innan han tackade ja till att medverka.)

Själv tycker jag att kritiken mot Merchant-Ivory är orättvis. Exempelvis att det bara är kommersiella beräkningar som ligger bakom deras filmskapande, när de under hela sitt samarbete varvat bredare filmer med stjärnor i rollerna, med smala, mer personliga filmer. De har dessutom haft en klar linje hela sin karriär, och det var först efter 20 års filmande som de hade en publiksuccé, med Ett rum med utsikt (1985), baserad på Forsters roman förstås. Dessutom förstår jag inte hur det kan vara något principiellt negativt i att göra filmer som är vackra att titta på, det är ju lika ytligt att inte kunna se bortom den vackra ytan som det är att bara göra filmer som har en vacker yta, men Merchant-Ivorys filmer har mer än bara utsökt fotograferade interiörer.

Ismail Merchant föddes i Bombay (numera Mumbai) och studerade på St. Xavier's College innan han for till USA och läste sig till en examen i ekonomi i New York. När han kom tillbaka till Indien hade han insett att det var film han ville arbeta med, och att filmerna skulle handla om kulturkrockar mellan den indiska och den engelska kulturen. Men han ville inte regissera själv dock, utan istället slog han sig ihop med James Ivory, en amerikan som spenderat mycket tid i Indien, där han regisserat dokumentärer. Merchant-Ivory Production var ett faktum, och fram till förra onsdagen så var dom ett par. Eller egentligen en trio. Någon måste ju skriva manus också, och efter att Merchant träffat den tyska författarinnan Ruth Prawer (som flyttat till Indien efter att hon gift sig med en indisk man och tagit hans efternamn, Jhabvala), så övertalade han henne att bli deras manusförfattare. "Men jag har aldrig skrivit något filmmanus!" utbrast hon nervöst. "Ingen fara," svarade Merchant lugnande, "jag har aldrig producerat någon film." Kontraktet skrevs samma dag, på en servett. En anekdot så god som någon för att beskriva Merchants sätt att arbeta. Vid ett tillfälle när de skulle filma på ett slott så vägrades de tillträde, men Merchant återvände efter en stund i förklädnad och utgav sig för att vara maharadja, och blev naturligtvis insläppt.

Den första film de tre, Merchant, Ivory och Prawer-Jhabvala, gjorde tillsammans var den lågmälda och trivsamma komedin Manus styrande lag eller Husfadern (The Householder eller Gharbar på hindi), inspelade i Delhi 1963 under överseende av Satyajit Ray. Den handlar om slitningar mellan ett nygift par, slitningar som inte underlättas av att en överbeskyddande moder dyker upp. Efter den lyckosamma debuten så rullade det på med en rad filmer, inspelade på plats i Indien, alla med kulturkrockar som tema, och konflikten mellan det rationella och det sensibla, mellan förnuft och känsla. Nämnas bland dem kan Romans i moll (Shakespeare-Wallah, 1965) och Bombay Talkie (1970). Men den bästa filmen med indiskt tema är En prinsessas självbiografi (Autobiography of a Princess, 1975), blott 60 minuter lång. Den handlar om en indiska i exil i London, och hennes engelska lärare, som träffas en dag och återlever sin tid tillsammans i Indien. Det är ett utsökt kammarspel där James Mason gör en av sina bästa roller, och Madhur Jaffrey tar till vara allt vad rollen ger henne.

Därefter inledde Merchant-Ivory-Jhabvala sin svit av filmatiseringar av klassiska romaner, av bland annat Henry James, E.M. Forster och Jean Rhys, men även modernare verk skrivna av Ruth Prawer Jhabvala själv och Kazuo Ishiguro. Dessutom fick trion tillökning. Från och med filmatiseringen av Henry James Europeerna (The Europeans, 1979) så har kompositören Richard Robbins skrivit musiken till nästan alla deras filmer, och ytterst förtjänstfullt därtill. Den är från den här epoken deras mest berömda verk kommer, såsom Hetta (Heat and Dust, 1982), Howard's End (1991) och Återstoden av dagen, (Remains of the Day, 1993). Kulturkrockar står alltjämt i centrum, mellan USA och Europa, mellan rika och fattiga, mellan indier och västerlänningar, och allt som oftast i litterära och konstnärliga miljöer. Böcker, tavlor, teateruppsättningar och filmer utgör en ständig referensram för historierna och karaktärerna.

Thomson gnällde över att filmerna är "bland, anonymous, and stealthily interchangeable." Men det ska mycket till för att förväxla Romans i moll med Återstoden av dagen, eller En prinsessas självbiografi och Maurice (1987), en film om homosexuell passion i ett England där detta var förbjudet. Även om underliggande tematisk trådar finns, så är de till formen annorlunda. Även om Merchant-Ivory inte precis utgör något konstnärligt avant garde så är de ändå en tillgång för filmkonsten. Nej, den allvarligaste invändningen mot dem är dels att de är tämligen ojämna, men främst att de under det senaste decenniet, efter Återstoden av dagen, inte lyckats prestera några mer framstående verk, även om de varit sina ideal trogna. Filmer som Min älskade Picasso (Surviving Picasso, 1995), Den gyllene skålen (The Golden Bowl 2000) och Skilsmässa på franska (Le Divorcée, 2003) är alla besvärande oengagerande och hämmade. Trots de starka känslor och färgstarka karaktärer som fyller filmerna är det som om allt dränerats på liv och lust. Det är nästan så det känns medvetet, men vilken orsaken i så fall skulle vara vet jag inte, bara att kontrasten mot tidigare filmer är slående.

Men misslyckandena under de sista tio åren av Merchants filmiska liv får inte skymma det faktum att han fullföljde sin vision som skildrare av kulturkrockar, ofta med högkvalitativt resultat. Det är också uppmuntrande hur en amerikansk regissör, en tysk-judisk författarinnan och en indisk-muslimsk producent under 44 år kunde samarbeta tillsynes smärtfritt. Det är som en oas av vänskap, tillförlitlighet och kärlek mitt i den beräknande och nervöst trendkänsliga filmvärlden. Och även om det är Återstoden av dagen som står med på min 100 bästa lista, så skulle jag ändå välja att ta med mig Ett rum med utsikt till en öde ö om jag tvingades välja. Bland alla Merchant-Ivorys filmer om svek, konflikt, förnekelse och saknad passar den inte riktigt in, men intrycket blir därför desto större. Ett rum med utsikt är en sant ljuvlig film, frisk, fräck och frispråkig, om passioner så stora att det är lättare att förtrycka dem än att leva ut dem, och den utspelas i ett nästan oanständigt idylliskt England, där männen badar nakna i skogssjöar, kvinnorna har oklanderligt vita klänningar och tedrickande och tennisspelande utgör de enda formerna av aktivitet. När jag är deppig eller sjuk finns det inget botemedel som är bättre än Ett rum med utsikt, och den som inte förmås tjusas av den är bara att beklaga. För att citera Chris Peachment: "Decent, honest, truthful and, dearest to Forster, it connects."