Nora Ephron

I fredags hade En förtrollad romans (2005) svensk premiär, och det var hög tid att den kom hit, eftersom hon som skrivit och regisserat den, Nora Ephron, är en av mina favoriter. Det har hon varit sen jag såg Michael för nio år sen. Tyvärr har hon inte gjort så många filmer under sin drygt 30-åriga karriär, men de jag sett har varit desto bättre.

Ephron är född 1941, och inledde sin skrivarkarriär som kolumnist i Esquire. Hon började skriva för tv på 70-talet och 1983 skrev hon manus til spelfilmen Silkwood (1983), baserad på Karen Silkwoods liv, som avslöjade oegentligheter på ett kärnkraftverk innan hon avled under oklara omständigheter. Hon spelas av Meryl Streep, och filmen är ett lågmält drama om arbetarklassen och politiska konspirationer. Mellan 1976 och 1980 var Ephron gift med Washington Post-journalisten Carl Bernstein, och deras liv tillsammans blev först en roman och sen ett filmmanus, I lust och nöd. Filmen kom 1986, och är inte särskilt märkvärdig, men den har Streep och Jack Nicholson i huvudrollerna, och en väldigt bra picknickscen.

Ephrons nästa manus var När Harry mötte Sally (1989), och det första med ett klassiskt Ephrontema. Den handlar om ett par som pratar om kärlek i två timmar och sen slutligen får till det. Den är också uppbyggd runt filmkärlek och äldre kärleksfilmer, i det här fallet är det Woody Allens Annie Hall (1977) som är en inspiration. Dessutom spelar Meg Ryan den kvinnliga huvudrollen.

Efter några manus till så gjorde Ephron sin regidebut 1992, med Här har du ditt liv. Manus skrev hon med sin syster Delia Ephron, och den handlar om en ensamstående mor som är ståuppkomiker. Men det är hennes andra film som regissör som är det första riktiga storverket. Nämligen Sömnlös i Seattle. Den berättar om Sam Baldwin (Tom Hanks), änkling, och hans son Jonah. Jonah är den som driver handlingen i filmen, för han är så förtvivlad över att pappa är ensam och ledsen efter mammas död att han gör allt han kan för att hitta en ny mamma. Samtidigt sitter, på andra sidan USA, Annie Reed (Meg Ryan) och ser på Allt om kärlek (1957) och drömmer om att träffa den rätta. I filmens sista scen så träffas de äntligen, Sam och Annie. Med sin kyska historia skulle den kunnat heta Kärlek i aidsens tid, och det är en historia som inte riktigt passar den ironiska generationen, eller den postironiska. Men det är en förträfflig och ljuvlig film. Den har en delikat touch, välspelad och med genuin känsla. Här är allt på riktigt. Visserligen är Ephron en fena på att skriva dräpande oneliners, men det är sorgen och ensamheten som är filmens bärande tema. Utan Ephrons lätta handlag hade det så lätt kunnat bli för mycket, men hon finner alltid precis rätt balans mellan det sentimentala och det satiriska, det vemodiga och det humoristiska.

Tre år senare gjorde hon Michael, med John Travolta, Andie MacDowell och William Hurt. Manus skrev hon återigen med sin syster. Den handlar om tre journalister som reser ut på vischan för att intervjua en gammal dam som säger sig ha en ängel som inneboende. En av poängerna med den är att det verkligen är en ängel, men att det inte är något särskilt med det. Det är den gamla damen och ängeln, Michael, som driver med journalisterna och tycker att de är knäppa, inte tvärtom. Här finns också de inslag av det övernaturliga som hon senare återkommer till i En förtrollad romans. Men bland all humor så är det återigen ensamhet och vemod som är filmens bestående känsla, allt vackert, distinkt filmad. Här finns en scen då en av karaktärernas hund blir överkörd av en lastbil som är ett mästerverk i miniatyr. Såväl visuellt som emotionellt. Solreflexerna från lastbilens vindruta i Hurts ögon anger tonen, och lyckas skapa en känsla av oro och hot, innan ens lastbilen själv blivit synlig.

Systrarna Ephrons nästa film är en mer regelrätt nyinspelning av en äldre romantisk komedi, närmare bestämt Lubitschs Den lilla butiken (1940), som i sin tur bygger på en pjäs av Miklós László. Ephrons version heter Du har mail och återigen är det Tom Hanks och Meg Ryan i huvudrollerna, som Joe Fox och Kathleen Kelly. De är e-brevvänner, utan att de någonsin träffats. När de till slut träffas så tål de inte varandra. Ett parallellt tema den här gången, som inte finns med i förlaga, är om den förändrade tidsandan, där de stora affärskedjorna köper upp de små specialistbutikerna, eller driver dem i konkurs. Det är skildrat med den rätta balansen mellan nostalgi och acceptans för att tiderna förändras. I övrigt så gäller det jag sagt om Sömnlös i Seattle och Michael också för Du har mail. Lika välspelad, engagerad, genuin och stämningsfull. Den har också en kaféscen mellan Kathleen och Joe, som överträffar kaféscenen i förlagan (där det är James Stewart och Margaret Sullavan som spelar brevvännerna). I scenen ändras tonfallet så obemärkt och ändå påtagligt att man ryser när man ser den. Från humor till bitterhet, där Kathleen, som hela filmen varit blyg och hunsad, äntligen säger precis vad hon tycker, och blir riktigt elak, och Joe blir förkrossad, inte minst för att han vet att han förtjänar allt han får. Den påminner där om den ovannämnda picknickscenen från I lust och nöd, som också den går från den komiskt, idylliska, till att förtryckta känslor plötsligt blommar upp och bitterheten inte längre går att dölja.

Ephrons senaste film En förtrollad romans har blivit ganska illa åtgången av kritikerna, både här och i USA. Den har också påtagliga brister på manusstadiet. Den är underutvecklad och stressar fram utan att personer och händelser får sjunka in. Det är annars stillheten som är en av Ephrons förtjänster. Dessutom blir det en kontrast mellan Will Ferrells humor och Ephrons. Men detta sagt, så nog är det en Ephronfilm. Nicole Kidman är perfekt, och skämten avlöser varandra oavbrutet, och hela filmen är en blandning av hyllning till och satir av gångna tiders romantiska komedier, i det här fallet främst tv-serien Bewitched. Det hela blir till en metafilm, en film som bygger på en äldre förlaga, Bewitched, samtidigt som den handlar om inspelningen av en nyinspelning av just Bewitched. Will Ferrell har till och med en scen där han försvarar och motiverar beslutet att göra en nyinspelning.

I en recension i New York Times skrev Manohla Dargis att Ephron var mest känd för "for bowdlerizing Lubitsch's "Shop Around the Corner" with her execrable "You've Got Mail"." men i mina ögon så är Ephron en av de få som idag faktiskt klarar av att föra arvet efter Lubitsch, Mitchell Leisen och Leo McCarey vidare. Hennes första jobb för tv var på en tv-serie byggd på Spencer Tracy/Katherine Hepburn-filmen Adams revben (1949). Tv-serien har jag inte sett, men Du har mail är lika bra som Den lilla butiken, Sömnlös i Seattle är bättre än Allt om kärlek, och även om Ephron inte gjort någon film som kan mäta sig med Min fru har en fästman (1937) så beror det nog inte så mycket på Ephron som på att Tom Hanks inte är Cary Grant.