fredag, augusti 21, 2009
Stängt på grund av studier
Trevlig höst!
måndag, juni 08, 2009
Sommaruppehåll (och Gus Van Sant)
måndag, maj 25, 2009
imdbs favoriter
Idag blir det bara lite kuriosa. På imdb.coms lista på dom 250 filmer som fått högst betyg av imdbs användare finns tre svenska filmer. På plats 103 Det sjunde inseglet (1957), på plats 130 Smultronstället (1957) och på plats 191 Låt den rätte komma in (2008).
På första plats ligger för övrigt Nyckeln till frihet (The Shawshank Redemption 1994), vilket är intressant. Inte för att den är dålig utan för att den är så pass ordinär. De flesta andra filmerna på listan är alla särpräglade på något vis. Banbrytande eller konstnärligt högtstående eller visuellt magnifika eller tematiskt mångbottnade eller spektakulära äventyrsfilmer av klassisk matinéstil. Men inget av detta finns hos Nyckeln till frihet. Kanske är det just det, att den är minsta gemensamma nämnaren och inte innehåller något element som kan irritera eller provocera någon. Det gyllene snittet.
måndag, maj 11, 2009
Norman, Adair och listade filmer
onsdag, maj 06, 2009
Saker jag har sett (33)
onsdag, april 22, 2009
Maurice Jarre
onsdag, april 15, 2009
Saker jag har sett (32)
måndag, april 13, 2009
Rättstavning
onsdag, april 08, 2009
Overload
onsdag, mars 25, 2009
Familjen Spielberg
Duellen och Hajen i all ära, men den mest skrämmande sekvensen i Steven Spielbergs samlade produktion återfinns i Närkontakt av tredje graden. Filmen handlar på ytan om hur jorden får besök av rymdvarelser, av vänlig karaktär, men egentligen handlar den om besatthet och blir till en allegori över det ensamma geniet som är missförstått av sin omgivning. I filmen heter han Roy och spelas av Richard Dreyfuss, som man brukar säga fick vara Spielbergs alter ego på 70-talet. Sekvensen jag här syftar på skildrar hur Roys familj, den lyckliga medelklassfamiljen, bryter samman i en ångestfylld urladdning som snarare för tankarna till Fassbinder än Indiana Jones. Det är en mästerlig scen, och emotionellt omskakande, delvis för att det är omöjligt att ta ställning. Den är också signifikativ för hur familjen skildras i Spielbergs filmer.
Det är kanske anmärkningsvärt att Spielberg, som ofta framställs som tillrättalagd, inställsam och sentimental mainstream filmare, aldrig skildrat en lycklig och fungerande familj. Tvärtom så är i princip alla familjer antingen splittrade eller utgör ett hot. Och nu när hans eget produktionsbolag DreamWorks SKG, på grund av ekonomiska problem, sugs upp av Disney uppkommer då frågan om han nu kommer göra familjefilmer, eller om han kommer fortsätta att skildra den lyckliga kärnfamiljen som något omöjligt, något onåbart.
Hajen, från 1975, som är hans andra biofilm och som blev hans genombrott (och vilket genombrott) är ett av få exempel på en familjeidyll, sheriffens familj. Hans första biofilm, Sugarland Express, handlar däremot om ett halvkriminellt par som på flykt undan rättvisan försöker återfå sin son som hamnat hos fosterfamilj. Det slutar i ett kulregn. Familjen i E.T. består av ensamstående mamma och tre besvärliga barn. Solens rike handlar om Jim som kommer ifrån sina föräldrar när Japan anfaller Shanghai 1941 och som sedan tillbringar andra världskriget på egen hand. Hook handlar om en frånvarande och opålitlig pappa som bara gör barnen besvikna. I A.I. ställer mamman ut sin robotson i skogen, trots (eller på grund av) att han har mänskliga känslor och han spenderar sedan hela filmen på jakt efter en modersgestalt. Catch Me If You Can öppnar med en på ytan lycklig familj som snart faller sönder och sonen spenderar sedan filmen på flykt från det förflutna och på jakt efter en ny fadersgestalt. I de två filmerna med Tom Cruise spelar Cruise i ena fallet, Minority Report, ensam, levandes med saknaden efter den försvunne sonen, och i andra fallet, Världarnas krig, spelar han en oduglig fader som i farans stund försöker ta ansvar för sina barn, utan att lyckas hålla ihop familjen.
Solens rike är ett undantag, för den avslutas med att familjen hittar tillbaka till varandra, men i övrigt så slutar det oftast med att familjen, i den mån den alls existerar, splittras eller i bästa fall fortsätter att vara dysfunktionell.
Den här synen på familjen som något bräckligt och ouppnåeligt har säkerligen sina rötter i Spielbergs egen familjebakgrund. Han har vid ett tillfälle sagt: “All those horrible, traumatic years I spent as a kid became what I draw from creatively today.” Det gäller inte minst den problematiska relationen med föräldrarna, som Spielberg alltså fortfarande bearbetar, i film efter film, trots att han i år fyller 62 år. Alla konstnärer har förvisso inte haft en svår uppväxt, men det kan uppenbarligen vara synnerligen kreativt förlösande. Hoppas det kan det även om man arbetar för Disney.
tisdag, mars 24, 2009
Återkomst
onsdag, mars 11, 2009
övertryck
tisdag, februari 24, 2009
filmkritik och debatt därom
måndag, februari 23, 2009
Oscar 2009
onsdag, februari 18, 2009
fildelning
måndag, februari 09, 2009
Saker jag har sett (31)
I Emma (1996) finns en rollfigur som heter miss Bates (Sophie Thompson) och som är en virrig hönshjärna och därtill tråkig. Men hon är väldigt snäll och försynt. Hon är den man skrattar åt. Tills alla är ute på en picknick och Emma (Gwyneth Paltrow) säger rent ut till miss Bates att hon faktiskt aldrig säger ett vettigt ord utan bara är enfaldigt tråkig. Det blir helt tyst och den stackars miss Bates blir helt förkrossad. Det var den enda scenen jag mindes från första gången jag såg filmen för 12 år sedan och det är nog den enda scen jag kommer minnas 12 år efter att jag nu sett om den. Båda gångerna blev jag så oväntat illa berörd och så väldigt arg. Dels för att det är synd om miss Bates och dels för att Emma är vår huvudperson och hjältinna, och inte får bete sig på det viset.
Visserligen är Emma en smula stel på sina håll, men den är gjord med känsla, kärlek och sinne för redigering och färger. På det hela taget är den ganska oemotståndlig, liksom skådespelarna. Bland Jane Austen-filmatiseringarna står den sig väl. (finns på dvd)
Den norska filmen De dødes tjern (1958) är en liten psykologisk thriller, eller kanske en spökhistoria, med ett avancerat upplägg. Den innehåller berättelser i berättelsen på ett synnerligen postmodernt sätt och utspelas vid en liten sjö dit några storstadsbor rest på semester. Det visar sig spöka där, eller i alla fall hända oförklarliga saker, och folk dör. Det är en norsk klassiker, och som sådan naturligtvis helt okänd i Sverige, men den har mycket att ge. Tur att jag har norska vänner.
Schindler's List (1993) är däremot känd så det förslår. Jag hade inte sett den som den gick på bio för 15 år sedan, och nu när jag såg den igen var den bra mycket bättre än jag mindes den. Den har ett kargt, kallt, abrupt tonfall där döden är slumpmässig och lidandet ofattbart. Allt är mästerligt. Fotot, musiken, berättandet, skådespelarinsatserna, korsklippningen mellan Amon Goeth (den onde) och Oskar Schindler (vår hjälte), dialogen, den svarta humorn. Den är snudd på felfri, med undantag för en sekvens från ett koncentrationsläger där Spielberg lurar oss att tro att en grupp kvinnor ska gasas men i själva verket kommer det bara vatten ur munstyckena. Jag tycker det är osmakligt grepp att använda sig av gaskamrarna för att skapa spänning, och inget annat i filmen känns spekulativt eller tveksamt, så jag hade gärna sluppit det också. (finns på dvd)
När jag var liten såg jag Polarstation Zebra svarar inte (Ice Station Zebra 1968) om och om igen, mest för att det var så läckert när de åkte i u-båten under isen. Det är fortfarande behållningen. Dialog, skådespelare och handling är inte precis 100%, men de sköna specialeffekterna och tjusningen av allt det vita fungerar fortfarande för mig. Howard Hughes hade den som sin favoritfilm brukar det sägas och allt det vita kanske passade med hans renlighetsmani. (finns på dvd i England)
Lasse Hallströms version av Casanova (2005) är verkligen en fröjd att se, kvick och läcker. Ja, det finns faktiskt inte så mycket mer att säga om den än så men det räcker väl? Heath och Hallström är en perfekt blandning. (finns på dvd)