Som ni kanske minns från tidigare Bergmanrapporter så är det ofta folk reagerar på min (i deras ögon) ringa ålder. "You're so young!" är nog den vanligaste kommentaren när jag är ute och ska prata. Heder därför åt Wim Wenders som inte nämnde åldern över huvud taget utan bara sa "Hello Fredrik, I'm Wim Wenders." Han är cool, det går inte att komma ifrån. Han har dessutom dedikerat sin nya film Palermo Shooting (2008) till Bergman.
Wenders var hedersgäst på filmfestivalen i Sao Paulo dit jag var bjuden för att prata Bergman. Festivalen hade ett retrospektiv ägnat åt "den okände" Bergman, vilket innebar att de visade filmer som inte finns tillgängliga i Brasilien, främst de tidigare filmerna från 40-talet samt några från 50-talet. Men de visade också Skammen, Vargtimmen och En passion från 1968-69. Av någon anledning är den delen av Sydamerika ett av de ställen Bergman först slog igenom internationellt, i början av 50-talet, och intresset är fortfarande väldigt stort. Många av visningarna var utsålda och flera tidningar och nätportaler intervjuade mig om Bergman och svensk film. Att vi dessutom pratade en hel del om presidentvalet i USA är kanske lite mer överraskande men det är ju den tiden på året.
I Prag sades det inte så mycket om vare sig Obama eller McCain men frågorna runt Bergman är ungefär de samma överallt. Hur ser svenskarna på Bergman idag? (Det beror på vem du frågar men han är allmänt respekterad och hyllad, även om många har problem med honom.) Hur kommer det sig att Bergman inte fått den respekt han förtjänar i Sverige? (Tja, har han inte det?) Har hans filmer något att ge ungdomen idag? (Javisst, på samma sätt som förut. Frågorna och sättet de gestaltas har inte gått ur tiden än.) Varför tror du att Bergman blivit så uppmärksammad och omtyckt över hela världen? (Dels kom han rätt i tiden, dels hade han tur och dels är han personlig på ett universellt sätt som gör att alla kan ha en personlig relation till honom.) Vilken är din favorit av Bergmans filmer? (Gycklarnas afton) Vilken var den första Bergmanfilm du såg? (En lektion i kärlek). Är Bergman din favoritregissör? (Nej.)
I Prag var ambitionen betydligt bredare än bara den okände Bergman, där visar man allt, i två månader. Undrar om någon går och ser alla...
Efter två veckor av Bergmanföreläsningar, Bergmanintervjuer, Bergmantårta, Bergmanpins, Bergmanstenar och, faktiskt, Bergmanfilmer kan man bli lite mätt. Därför lovar jag att resten av året blir helt Bergmanfri på filmforum. Nu är det dags för Steve McQueen och de kvinnliga regissörerna jag utlovat. Och mer Paul. Paul Newman.
Visar inlägg med etikett Bergman. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Bergman. Visa alla inlägg
måndag, oktober 27, 2008
måndag, september 15, 2008
Mitt liv med Ingmar Bergman
Jag har nu haft Ingmar Bergman som mitt arbete i nästan två år och en sak som förvånat mig är vilken dörröppnare det är. Både i Sverige och utomlands. I filmkretsar, i kulturella kretsar, är det förstås ingen som inte känner till honom och de flesta vill prata om honom, men de flesta jag träffar, oavsett bransch och intressen, är engagerade. För att det gillar honom eller för att de ogillar honom eller för att de tycker att han är spännande. Han är någon som folk är nyfikna på, inte minst hans familjeliv och hur han var som människa. Privatpersonen Bergman.
Nu kände jag ju inte Bergman personligen men under ett helt år satt jag med hans privata arkiv, bland annat läste jag alla tusentals brev och katalogiserade dem (resultatet finns här), så viss inblick i hans liv har jag förstås. (Ni vet väl att han var väldigt förtjust i gräddfil, pepparkakor och droste choklad?) Jag har också träffat många som jobbat med honom och som bidragit till än mer inblickar. Det går inte att se filmerna på samma sätt som förut efter allt jag läst och allt jag hört, men det gör dem inte mindre intressanta. Ju mer man vet om människorna bakom verken desto mer spännande blir de.*
Nu har jag lämnat arkivet och arbetar istället med att sprida hans filmer över världen, genom att hjälpa festivaler, cinemateket och kulturhus och annat att sätta ihop Bergmanretrospektiv. Och återigen upptäcker jag vilken dörröppnare hans namn är. Jag var på en Bergmanfestival i Athen och när jag ändå var i Grekland tänkte jag att det kunde vara kul att träffa Theo Angelopoulos. Det räckte med att säga Bergmans namn så ville han träffa mig. Fast jag tror han blev lite besviken. "You are very young..." var det första han sa, men sen satt han och pratade drömmande om sina möten med Bergman.
Det hävdas ofta att vi i Sverige inte förstår hur stor Bergman är utomlands men jag vet inte hur sant det är. Mannen på gatan känner kanske inte till det (och varför skulle han?) men de som man kan förvänta sig skulle känna till det gör det nog. Men för att ge några exempel på hans storhet utomlands kan jag ju nämna att i år har jag hjälpt till att ordna stora Bergmanretrospektiv i bland annat Budapest, Hong Kong, Milano, Athen, Shanghai samt en stor Bergmanturné i Indien. Moskva, Bratislava, Ottawa, Canberra och Tokyo har jag också arbetat med, samt Sydafrika. Det har varit en turné i Holland också och flera stora satsningar i USA. Alla världsdelar utom Antarktis med andra ord och på de flesta av dessa platser vill man redan ha mer. Av någon anledning är Bergman särskilt stor i Sydamerika, han var det väldigt tidigt, och jag för regelbundet förfrågningar från Chile, Mexico, Argentina och Brasilien om att göra Bergmantillställningar. (Jan Troell är också populär i Brasilien, även om det är i mindre skala.)
Intresset ökade naturligtvis efter att Bergman dog förr året, men det var inte bara en tillfällig ökning, utan det fortsätter att växa. Så sent som i torsdags ringde de från Brasiliens största dagstidning och ville göra en intervju om Bergman med anledning av den stora Bergmanfestival som ska hållas i Sao Paulo i slutet av oktober. Jag ska åka dit så kanske blir det en rapport därifrån framöver.
Jag undrar hur länge intresset kommer hålla i sig. Det tryck som är just nu kommer säkert minska om några år (men förmodligen inte förrän efter 2010, för så långt fram i tiden vet jag att det finns långtgångna planer på stora evenemang) men förr eller senare måste det ju minska. Då kanske jag får skaffa mig ett nytt jobb, om inte förr. Det kan bli för mycket Bergman ibland så det är tur att det finns andra förströelser, som veckans koreanska filmfestival i Stockholm som börjar på onsdag, 17:e september.
Nu kände jag ju inte Bergman personligen men under ett helt år satt jag med hans privata arkiv, bland annat läste jag alla tusentals brev och katalogiserade dem (resultatet finns här), så viss inblick i hans liv har jag förstås. (Ni vet väl att han var väldigt förtjust i gräddfil, pepparkakor och droste choklad?) Jag har också träffat många som jobbat med honom och som bidragit till än mer inblickar. Det går inte att se filmerna på samma sätt som förut efter allt jag läst och allt jag hört, men det gör dem inte mindre intressanta. Ju mer man vet om människorna bakom verken desto mer spännande blir de.*
Nu har jag lämnat arkivet och arbetar istället med att sprida hans filmer över världen, genom att hjälpa festivaler, cinemateket och kulturhus och annat att sätta ihop Bergmanretrospektiv. Och återigen upptäcker jag vilken dörröppnare hans namn är. Jag var på en Bergmanfestival i Athen och när jag ändå var i Grekland tänkte jag att det kunde vara kul att träffa Theo Angelopoulos. Det räckte med att säga Bergmans namn så ville han träffa mig. Fast jag tror han blev lite besviken. "You are very young..." var det första han sa, men sen satt han och pratade drömmande om sina möten med Bergman.
Det hävdas ofta att vi i Sverige inte förstår hur stor Bergman är utomlands men jag vet inte hur sant det är. Mannen på gatan känner kanske inte till det (och varför skulle han?) men de som man kan förvänta sig skulle känna till det gör det nog. Men för att ge några exempel på hans storhet utomlands kan jag ju nämna att i år har jag hjälpt till att ordna stora Bergmanretrospektiv i bland annat Budapest, Hong Kong, Milano, Athen, Shanghai samt en stor Bergmanturné i Indien. Moskva, Bratislava, Ottawa, Canberra och Tokyo har jag också arbetat med, samt Sydafrika. Det har varit en turné i Holland också och flera stora satsningar i USA. Alla världsdelar utom Antarktis med andra ord och på de flesta av dessa platser vill man redan ha mer. Av någon anledning är Bergman särskilt stor i Sydamerika, han var det väldigt tidigt, och jag för regelbundet förfrågningar från Chile, Mexico, Argentina och Brasilien om att göra Bergmantillställningar. (Jan Troell är också populär i Brasilien, även om det är i mindre skala.)
Intresset ökade naturligtvis efter att Bergman dog förr året, men det var inte bara en tillfällig ökning, utan det fortsätter att växa. Så sent som i torsdags ringde de från Brasiliens största dagstidning och ville göra en intervju om Bergman med anledning av den stora Bergmanfestival som ska hållas i Sao Paulo i slutet av oktober. Jag ska åka dit så kanske blir det en rapport därifrån framöver.
Jag undrar hur länge intresset kommer hålla i sig. Det tryck som är just nu kommer säkert minska om några år (men förmodligen inte förrän efter 2010, för så långt fram i tiden vet jag att det finns långtgångna planer på stora evenemang) men förr eller senare måste det ju minska. Då kanske jag får skaffa mig ett nytt jobb, om inte förr. Det kan bli för mycket Bergman ibland så det är tur att det finns andra förströelser, som veckans koreanska filmfestival i Stockholm som börjar på onsdag, 17:e september.
måndag, augusti 25, 2008
Återkomst
Sommarens filmupplevelse var tveklöst att se The Dark Knight på en IMAX-biograf i Manchester. En annan upplevelse var att se om Gycklarnas afton (1953) i Criterions ny, magnifika, utgåva. Annars har det varit tunt med filmupplevelser de senaste månaderna. Så kan det inte fortsätta! Något att se fram emot är den svenska dvdboxen med Milos Formans fyra första filmer, de han gjorde i dåvarande Tjeckoslovakien. Ett annat extremt efterlängtat dvdsläpp i höst är Hasse Ekmans Flickan på tredje raden (1949), en av hans bästa. Det kommer också flera filmer av Louis Malle. Med det minskande utbudet av varierad biofilm i Stockholm är det skönt att det händer saker på dvdfronten.
I år fyller Vertigo (Studie i brott blev den svensk titeln men låt oss glömma den) 50 år. Det är något att fira, men tyvärr har jag redan skrivit om den för något år sedan så det vill jag inte göra igen, men här är en länk till min artikel.
Jag har utlovat artiklar om kvinnliga regissörer och Steve McQueen och det kommer, var så säkra. Men nästa vecka blir det Fred Zinnemann. Då börjar det på allvar, idag var bara en liten introduktion.
I år fyller Vertigo (Studie i brott blev den svensk titeln men låt oss glömma den) 50 år. Det är något att fira, men tyvärr har jag redan skrivit om den för något år sedan så det vill jag inte göra igen, men här är en länk till min artikel.
Jag har utlovat artiklar om kvinnliga regissörer och Steve McQueen och det kommer, var så säkra. Men nästa vecka blir det Fred Zinnemann. Då börjar det på allvar, idag var bara en liten introduktion.
måndag, juni 09, 2008
Saker jag har sett (22)
My Blueberry Nights, No Country For Old Men, Madeleine, Den goda viljan, Rosa pantern slår igen
My Blueberry Nights (2007) var en av de titlar som blev lidande när Triangelfilm gick i konkurs förra året och Wong Kar-Wais vänner har fått vänta tålmodigt för att få se den på bio (den kommer hit 18:e juli). Men den är väl värd att vänta på. Att Wong flyttat den yttre miljön från Hong Kong till USA märks nästan inte, för allt ser likadant ut. Han jobbar inte längre med Christopher Doyle utan har bytt till Darius Khondji men den visuella stilen ligger fast. Neonljusen skimrar och cigarettröken stiger i slow motion och alla är fulla av längtan och saknad. Till och med musiken från In the Mood for Love (2001) återkommer, fast i ny tappning. Norah Jones är bra men inte anmärkningsvärd i sin skådespelardebut (om man inte räknar hennes cameo i Two Weeks Notice 2002) och det samma kan man säga om alla andra som passerar förbi (Rachel Weisz, Natalie Portman, Jude Law och David Strathairn till exempel). De blir inte mycket mer än något för Wong att ljussätta men det räcker ganska långt.
När jag såg No Country For Old Men (2007) gjorde jag något jag aldrig gjort på bio förut. Jag vände bort blicken från duken för att det var så spännande att jag inte vågade titta. Det finns en speciell laddning i filmen som är lite diffus men otroligt påtaglig. Den har en tyngd och obeveklighet som är både överväldigande och skrämmande. Den tar sin tid, är noggrann och metodisk och gör inga misstag. Ungefär som Chigurh, den lejde mördaren, med andra ord. De tre männen i centrum, sheriffen (Tommy Lee Jones), Vietnamveteranen (Josh Brolin) och Chigurh (Javier Bardem), rör sig i ett hett, ödsligt landskap, och jagar framåt, rastlösa, alla med en egen moral. Berättarmässigt är det modig, den utelämnar väsentliga scener och lämnar åskådaren i ovisshet, från början till slut. Ibland släpps vi in för sent, ibland sparkas vi ut för tidigt i berättelsen, och hur det ska gå är det ingen som vet. Hur det gick är inte heller säkert. Men sheriffens fasa över den nya verklighet han möter, och hans tilltagande bitterhet, är inte svår att förstå. (går på bio nu)
Madeleine (1950) är inte precis David Leans mest kända film, men den är mycket bra ändå, och precis som No Country For Old Men är det en film som inte lämnar tillräckligt med information till åskådaren. Eller, som inte lämnar så mycket information man vanligtvis blir serverad. Den handlar om Madeleine Smith som kanske mördade sin älskare när han hotade att avslöja allt om deras relation. Hon kanske gjorde det. Men vi får inte veta svaret. Eller får vi det? Hur som helst är det en bildsäker iscensättning (David Lean är en av de två, tre främsta bildskaparna över huvud taget) och säkert berättad, full av nyanser och små detaljer som förhöjer helhetsintrycket. Den är en av de tre filmer Lean gjorde med sin dåvarande fru, Ann Todd, i huvudrollen, och även om hon inte är någon Celia Johnson så fångar hon fint Madeleines olika motsägelsefulla drag, och filmen är ett av de många lyhörda kvinnoporträtt Lean gjort (utan att han egentligen fått uppmärksamhet för det). (finns på dvd i England)
Den goda viljan (1992) visades som en tv-serie i Sverige 1991, men den har också visats utomlands i en långfilmsversion. Den versionen vann Guldpalmen på filmfestivalen i Cannes 1992 och är en timme kortare än tv-serien, det vill säga tre timmar. Den har en aningen kvävande effekt måste jag säga. Allt är så himla prydligt, präktigt och korrekt och musiken är så typisk och bilderna är så vackra och bla bla bla. Men Max von Sydow är naturligtvis en behållning, och Ingmar Bergmans manus är inte lika präktigt som Bille August regi, så ibland andas den trots allt. (finns tyvärr inte att få tag på, om man inte lånar en 35mm kopia av mig)
Rosa pantern slår igen (The Pink Panther Strikes Again, 1976) är raka motsatsen till präktig och korrekt. Den är varken den bästa eller den roligaste av de många filmer Blake Edwards och Peter Sellers gjorde tillsammans, men den är rolig så det räcker en lång väg. Bland höjdpunkterna finns en lång scen då Clouseau (Sellers) försöker ta sig över vindbrygga på ett slott, och en scen då han frågar en gubbe: "Does your dög bite?". Gubben svarar nej och Clouseau försöker klappa hunden, som genast biter honom. "I thought you said your dög doesn't bite." "That is not my dog." (finns på svensk dvd)
My Blueberry Nights (2007) var en av de titlar som blev lidande när Triangelfilm gick i konkurs förra året och Wong Kar-Wais vänner har fått vänta tålmodigt för att få se den på bio (den kommer hit 18:e juli). Men den är väl värd att vänta på. Att Wong flyttat den yttre miljön från Hong Kong till USA märks nästan inte, för allt ser likadant ut. Han jobbar inte längre med Christopher Doyle utan har bytt till Darius Khondji men den visuella stilen ligger fast. Neonljusen skimrar och cigarettröken stiger i slow motion och alla är fulla av längtan och saknad. Till och med musiken från In the Mood for Love (2001) återkommer, fast i ny tappning. Norah Jones är bra men inte anmärkningsvärd i sin skådespelardebut (om man inte räknar hennes cameo i Two Weeks Notice 2002) och det samma kan man säga om alla andra som passerar förbi (Rachel Weisz, Natalie Portman, Jude Law och David Strathairn till exempel). De blir inte mycket mer än något för Wong att ljussätta men det räcker ganska långt.
När jag såg No Country For Old Men (2007) gjorde jag något jag aldrig gjort på bio förut. Jag vände bort blicken från duken för att det var så spännande att jag inte vågade titta. Det finns en speciell laddning i filmen som är lite diffus men otroligt påtaglig. Den har en tyngd och obeveklighet som är både överväldigande och skrämmande. Den tar sin tid, är noggrann och metodisk och gör inga misstag. Ungefär som Chigurh, den lejde mördaren, med andra ord. De tre männen i centrum, sheriffen (Tommy Lee Jones), Vietnamveteranen (Josh Brolin) och Chigurh (Javier Bardem), rör sig i ett hett, ödsligt landskap, och jagar framåt, rastlösa, alla med en egen moral. Berättarmässigt är det modig, den utelämnar väsentliga scener och lämnar åskådaren i ovisshet, från början till slut. Ibland släpps vi in för sent, ibland sparkas vi ut för tidigt i berättelsen, och hur det ska gå är det ingen som vet. Hur det gick är inte heller säkert. Men sheriffens fasa över den nya verklighet han möter, och hans tilltagande bitterhet, är inte svår att förstå. (går på bio nu)
Madeleine (1950) är inte precis David Leans mest kända film, men den är mycket bra ändå, och precis som No Country For Old Men är det en film som inte lämnar tillräckligt med information till åskådaren. Eller, som inte lämnar så mycket information man vanligtvis blir serverad. Den handlar om Madeleine Smith som kanske mördade sin älskare när han hotade att avslöja allt om deras relation. Hon kanske gjorde det. Men vi får inte veta svaret. Eller får vi det? Hur som helst är det en bildsäker iscensättning (David Lean är en av de två, tre främsta bildskaparna över huvud taget) och säkert berättad, full av nyanser och små detaljer som förhöjer helhetsintrycket. Den är en av de tre filmer Lean gjorde med sin dåvarande fru, Ann Todd, i huvudrollen, och även om hon inte är någon Celia Johnson så fångar hon fint Madeleines olika motsägelsefulla drag, och filmen är ett av de många lyhörda kvinnoporträtt Lean gjort (utan att han egentligen fått uppmärksamhet för det). (finns på dvd i England)
Den goda viljan (1992) visades som en tv-serie i Sverige 1991, men den har också visats utomlands i en långfilmsversion. Den versionen vann Guldpalmen på filmfestivalen i Cannes 1992 och är en timme kortare än tv-serien, det vill säga tre timmar. Den har en aningen kvävande effekt måste jag säga. Allt är så himla prydligt, präktigt och korrekt och musiken är så typisk och bilderna är så vackra och bla bla bla. Men Max von Sydow är naturligtvis en behållning, och Ingmar Bergmans manus är inte lika präktigt som Bille August regi, så ibland andas den trots allt. (finns tyvärr inte att få tag på, om man inte lånar en 35mm kopia av mig)
Rosa pantern slår igen (The Pink Panther Strikes Again, 1976) är raka motsatsen till präktig och korrekt. Den är varken den bästa eller den roligaste av de många filmer Blake Edwards och Peter Sellers gjorde tillsammans, men den är rolig så det räcker en lång väg. Bland höjdpunkterna finns en lång scen då Clouseau (Sellers) försöker ta sig över vindbrygga på ett slott, och en scen då han frågar en gubbe: "Does your dög bite?". Gubben svarar nej och Clouseau försöker klappa hunden, som genast biter honom. "I thought you said your dög doesn't bite." "That is not my dog." (finns på svensk dvd)
tisdag, april 22, 2008
Terapi
I Hannah och hennes systrar (Hannah and Her Sisters 1986) genomgår Mickey Sachs (Woody Allen) en svår livskris och funderar på att skjuta sig i huvudet, men så går han och ser bröderna Marx Fyra fula fiskar (Duck Soup 1932) på bio, och återfår sin tro på livet och mänskligheten. Där får filmkonsten verkligen en terapeutisk verkan.
Mina vänner på nya filmtidningen flm hade en artikel om filmterapi i sitt senaste nummer. Där säger filmterapeuten Ursula S. Henningsson kategoriskt att det är löjligt att tro att en film kan bota någon. Hon kritiserar också forskare som säger att den och den filmen handlar om det, och den och den filmen handlar om det, och menar att vi alla upplever filmerna på olika sätt och därför kan man inte som forskare "skriva ut" en specifik film till alla patienter. Det sistnämnda är naturligtvis en förståndig uppfattning. Det kanske funkar på vissa klädesplagg, men annars är konceptet "one size fits all" väldigt verklighetsfrånvänd. Just därför är det förvånande att Henningsson menar att det är löjligt att en film kan bota någon. Det kan hon omöjligt veta, tvärtom är det till och med troligt att någon faktiskt blivit botad av en specifik film någon gång. Jag menar inte att någon med diagnosticerad schizofreni blivit botad, men någon med exempelvis en depression eller annan form av mer tillfällig psykisk ohälsa kan mycket väl blivit bättre av en film, rent av botad. Eller så har filmer lindrat eller påskyndat tillfrisknandet.
Filmer kan i alla fall ha en mycket stark påverkan. Aristoteles teori om katharsis, det vill säga att åskådaren efter en stark känslomässig upplevelse av ett konstverk, exempelvis en tragedi, kommer ut pånyttfödd eller "renad" efter föreställningen, tycker jag absolut har poänger. Jag vet flera gånger som jag sett en film och efteråt varit förändrad, oftast positivt, men ibland negativt. När jag såg Bergmans Nattvardsgästerna (1963) för första gången så kom jag ut som en bruten man, och var deprimerad i flera dagar. Det är dock ovanligt. Det finns flera exempel på hur jag efter att ha sett en film plötsligt mått mycket bättre. Bland annat Singin' in the Rain (1952), Barbarkusten (The Barbary Coast 1935) och Ett rum med utsikt (A Room With a View 1985) har haft den effekten. Det handlar inte bara om att jag blivit glad, utan att jag verkligen mått psykiskt bättre. En film kan försätta en i ett sådant känslotillstånd att allting förändras, att man får nya uppfattningar om situationer, händelser, personer eller rent av historiska skeenden. Det är egentligen ganska självklart tycker jag, och vilken film som har den effekten är omöjligt att säga, det kan vara i princip vilken som helst.
Den film som haft störst påverkan på mig är för övrigt Min vän Harvey (Harvey 1950), där James Stewart spelar en man vars bästa vän är en stor kanin, som bara han kan se. Naturligtvis har omvärlden svårt att förstå eller acceptera detta. Hela den historien, tillsammans med det faktum att Elwood P. Dowd (Stewarts rollfigur) var en genuint god människa, snäll och vänlig mot alla hela tiden, även de som försökte få honom inspärrad, förvandlade mig från en deprimerad misantrop till en glad optimist. Eller, snarare, återväckte den glada optimisten i mig, efter att den legat i träda ett tag. Det vare kanske tio år sedan och vi får se om det funkar igen, om behovet skulle uppstå.
----------------------------------------------------------
Alla nämnda titlar finns på dvd i Sverige, utom Barbarkusten. Det kan vara så att Ett rum med utsikt utgått, men den finns i alla fall på dvd i England.
Mina vänner på nya filmtidningen flm hade en artikel om filmterapi i sitt senaste nummer. Där säger filmterapeuten Ursula S. Henningsson kategoriskt att det är löjligt att tro att en film kan bota någon. Hon kritiserar också forskare som säger att den och den filmen handlar om det, och den och den filmen handlar om det, och menar att vi alla upplever filmerna på olika sätt och därför kan man inte som forskare "skriva ut" en specifik film till alla patienter. Det sistnämnda är naturligtvis en förståndig uppfattning. Det kanske funkar på vissa klädesplagg, men annars är konceptet "one size fits all" väldigt verklighetsfrånvänd. Just därför är det förvånande att Henningsson menar att det är löjligt att en film kan bota någon. Det kan hon omöjligt veta, tvärtom är det till och med troligt att någon faktiskt blivit botad av en specifik film någon gång. Jag menar inte att någon med diagnosticerad schizofreni blivit botad, men någon med exempelvis en depression eller annan form av mer tillfällig psykisk ohälsa kan mycket väl blivit bättre av en film, rent av botad. Eller så har filmer lindrat eller påskyndat tillfrisknandet.
Filmer kan i alla fall ha en mycket stark påverkan. Aristoteles teori om katharsis, det vill säga att åskådaren efter en stark känslomässig upplevelse av ett konstverk, exempelvis en tragedi, kommer ut pånyttfödd eller "renad" efter föreställningen, tycker jag absolut har poänger. Jag vet flera gånger som jag sett en film och efteråt varit förändrad, oftast positivt, men ibland negativt. När jag såg Bergmans Nattvardsgästerna (1963) för första gången så kom jag ut som en bruten man, och var deprimerad i flera dagar. Det är dock ovanligt. Det finns flera exempel på hur jag efter att ha sett en film plötsligt mått mycket bättre. Bland annat Singin' in the Rain (1952), Barbarkusten (The Barbary Coast 1935) och Ett rum med utsikt (A Room With a View 1985) har haft den effekten. Det handlar inte bara om att jag blivit glad, utan att jag verkligen mått psykiskt bättre. En film kan försätta en i ett sådant känslotillstånd att allting förändras, att man får nya uppfattningar om situationer, händelser, personer eller rent av historiska skeenden. Det är egentligen ganska självklart tycker jag, och vilken film som har den effekten är omöjligt att säga, det kan vara i princip vilken som helst.
Den film som haft störst påverkan på mig är för övrigt Min vän Harvey (Harvey 1950), där James Stewart spelar en man vars bästa vän är en stor kanin, som bara han kan se. Naturligtvis har omvärlden svårt att förstå eller acceptera detta. Hela den historien, tillsammans med det faktum att Elwood P. Dowd (Stewarts rollfigur) var en genuint god människa, snäll och vänlig mot alla hela tiden, även de som försökte få honom inspärrad, förvandlade mig från en deprimerad misantrop till en glad optimist. Eller, snarare, återväckte den glada optimisten i mig, efter att den legat i träda ett tag. Det vare kanske tio år sedan och vi får se om det funkar igen, om behovet skulle uppstå.
----------------------------------------------------------
Alla nämnda titlar finns på dvd i Sverige, utom Barbarkusten. Det kan vara så att Ett rum med utsikt utgått, men den finns i alla fall på dvd i England.
onsdag, augusti 22, 2007
Ryktesspridning
En av kvällstidningarna påstår att de avslöjat en hemlig teaterscen på Storgatan som Ingmar Bergman byggde och använde. Det finns i princip inget belägg för det påståendet. Det är ingen hemlighet att den funnits där, men att det skulle vara Bergman som skapat den är synnerligen tvivelaktigt (och Bergman själv förnekade det när det kom upp för några år sedan). Kvällstidningsjournalistik när den är som bäst med andra ord. Och morgontidnings-, för DN hakade på också.
måndag, juli 30, 2007
Ingmar Bergman lever
När Ingmar Bergman fyllde 75 år hyllades han av SVT genom att de visade två av hans filmer, En lektion i kärlek (1954) och Smultronstället (1957). Det var i juli, och jag var på landet, och det enda jag hade i tv-väg var en liten svartvit sak utan antenn. Men jag hade aldrig sett någon av Bergmans filmer så om det var som bjöds, so be it. Bilden var usel, grynig och suddig, men jag såg båda filmerna, och tyckte de var underbara, särskilt En lektion i kärlek. Min yngre bror såg dem också, och han tyckte ungefär som jag. Några veckor senare såg jag Det sjunde inseglet (1957), och var inte lika förtjust, men den var bra den också. Det är också den jag sett senaste, för tre veckor sedan, och nu har både jag och den växt, och jag tycker den är stundtals bländande, inte minst Gunnar Fischers foto.
När det pratas om Bergmans filmer sägs ofta att de är svåra och djupa, men de flesta av Bergmans filmer är inte så. Djupa kanske, men inte svåra, och de är ofta gjorda med förvånansvärt lätt hand. Även Det sjunde inseglet, en film om dödsångest, är förbluffande rolig, och ibland som en sommaridyll. Jag tror det var det som mest tilltalade mig när jag såg den och de andra två den där sommaren 1993. Det var så oväntat.
Den raka motsatsen är dock Nattvardsgästerna (1963). Den såg jag för några år sedan, och jag var på gott humör när jag gick in i biosalongen, men när jag kom ut var jag närmast suicidal. Det var en sådan ohämmad ångest i filmen att det knappt var uthärdligt. Den enda försonande faktorn var solljuset i kyrkan, fångat av Sven Nykvists kamera.
Den här året har jag arbetat på Ingmar Bergman arkivet, med att sortera och katalogisera hans kvarlämnade papper, och på det viset har jag kommit närmare mannen bakom regissören. Därför känns det förstås vemodigt att han somnat in för gott, även om det var väntat. Men med hans böcker och filmer så är han aldrig långt borta, de handlar ju till stor del om honom själv. När Jacobi (Gunnar Björnstrand) i Skammen (1968) berättar om när han besökte sin nyss avlidna mor, då är det Bergman som berättar om när han besökte sin nyss avlidna mor, hans minne blir Jacobis. På så vis bildar hans samlade verk ett arkiv av hans egna privata minnen, ett arkiv som alla har tillgång till.
I rummet Bergmans mor låg i tickade en väckarklocka på sängbordet, ett ljud som ofta återkommer i hans filmer. I mitt rum ligger nu min farfars fickur och tickar envetet. Kanske tickar den också för Bergman.
--------------------------------
Andras artiklar om Ingmar Bergman med anledning av hans bortgång finns här (SvD), här (av Astrid Söderbergh Widding), här (Carl-Johan Malmberg) och här (Maaret Koskinen). Leif Zern om Bergman och teatern här.
Mina tidigare inlägg om Bergman finns här (fem favoriter), här (om Persona, 1966), och här (om årets Bergmanvecka).
Som en parantes är det lite märkligt att den första film av Hasse Ekman jag såg, Hjärter knekt (1950), såg jag också i juli 1993. Jag tyckte mycket om den också. Men mer om vad jag tycker om Hasse Ekman finns här.
fredag, juli 13, 2007
måndag, juli 09, 2007
Fårö
Ingmar Bergman kom till Fårö när han letade inspelningsplatser för Såsom i en spegel (1961). Egentligen hade han tänkt sig Orkneyöarna, men filmbolaget tyckte det var för dyrt. Men det gjorde inget för Bergman förälskade sig i Fårö, och han köpte sig ett hus så småningom, och efter Såsom i en spegel spelade in flera filmer på ön. Att ha en Bergmanvecka på just Fårö faller sig därför ganska naturligt, och det har man nu haft varje sommar sedan 2002.
Er korrespondent var där under fyra dagar på årets upplaga och hann med två seminarier, en filmvisning (med mig som maskinist no less), en pressträff och en Bergmansafari.
Det första seminariet hette Bergmans landskap och där föreläste Birgitta Steene, en av världens främsta Bergmanforskare. Tyvärr var föreläsningen ganska innehållslös, och handlade mest om att Döden figurerar i kroppslig gestalt i flera av Bergmans filmer. Inte någon revolutionerande insikt kanske. Men det var en underhållande framställning. Mot slutet fastslogs dock att Bergman är missförstådd och motarbetad i Sverige, att ingen bryr sig om hans filmer, och att han tystats ner. Det sades som en sanning, men jag tror det mest är en myt. Förvisso fanns det en anti-Bergman rörelse på 60-talet, men både forskare och publik har ju uppskattat honom. Exempelvis Tystnaden (1963) sågs av dryga miljonen på bio, och Scener ur ett äktenskap (1973) och Fanny och Alexander (1982) hör till de mest älskade svenska film- och tv-produktioner i alla tider. När jag läste filmvetenskap kändes det som om alla uppsatser handlade om antingen Woody Allen eller Ingmar Bergman, och det kommer regelbundet nya böcker om honom. Så om man påstår att Bergman är ignorerad eller bortglömd har man något att bevisa, det räcker inte med att slänga ur sig det som en självklarhet.
Det andra seminariet handlade om kvinnoroller i, främst, Sommaren med Monika (1953) och Persona (1966), samt Fanny och Alexander. Föreläste gjorde den engelska forskaren Laura Hubner, med en ytterst behaglig röst. Det var mer givande än det föregående, och mer nytänkande. Bland annat resonerade Hubner om scenen i Sommaren med Monika där Monika (Harriet Andersson) tittar in i kameran. Personligen har jag tolkat den blicken som en utmaning till publiken, som Monika ville säga "Ja, titta ni, sån här är jag, men vilken rätt har ni att döma mig?", men flera olika förslag kom om under diskussionen. Att hon var uppgiven, att hon gjorde revolt, att hon flirtade. Hubner menade också att slutet på Persona missförståtts. Hon menade att det inte är Liv Ullman sminkad för en rollfigur i slutet, utan Bibi Andersson, och att de totalt bytt roller med varandra. Hon undrade om någon annan föreslagit det förut, men det var det ingen som kunde påminna sig. Men omöjligt är det förstås inte.
Men resans höjdpunkt var Bergmansafarin, där två av Bergmans medarbetare sedan många år, Arne Carlsson och Katinka Farago, guidade rent på Fårö och berättade anekdoter från filminspelningarna. Carlsson gjorde också några klockrena Bergmanimitationer, och sen grillades det lammburgare. Jag hade längtat efter lammburgare sen jag kom till Fårö, och de var utsökta. Det var livet på en pinne kort sagt.
Skammen (1968) är en av Bergmans bästa tycker jag, men mer om den i en senare artikel. Inte idag.
Och inte nästa vecka heller, för nu tar filmforum semester tills i augusti. Helt nedkopplat kommer det inte att vara, ett och annat filmtips blir det nog ändå, och någon fundering. Men nästa längre måndagsessä kommer som sagt i mitten av augusti.
Trevlig sommar!
-------------------------------------------------------------
Bilderna har jag själv tagit, den vänstra föreställer en modell som användes i inspelningen av Skammen, den vänstra är en Fårö-vy i största allmänhet. Lite mörk kanske men om ni är snälla kanske det kommer fler bilder.
Andra artiklar om Bergmanveckan finns här (från Svenska Dagbladet) och här (från DN, en intervju med Bibi Andersson)
måndag, mars 19, 2007
Filmarkivet (10)
När Ingmar Bergman hamnade i klammeri med Skatteverket 1976 fick han inbjudningar från hela världen, från borgmästaren i New York till John Boorman på Irland, för att han skulle komma dit och jobba istället för i Sverige. Han hamnade till slut i Tyskland. Det om något visar hur stor Bergman är utomlands. Han lär vara den mest kända svensken, och bland filmfolk är det knappast någon som inte känner till honom. Han är ett begrepp på samma sätt som Hitchcock. Även i Sverige är han naturligtvis stor, även om det är ett mer komplicerat förhållande här. Många ser honom som ett problem, eller rent av ett hinder för den svenska filmkonstens utveckling. Det sägs ibland att arvet efter Bergman haft, och har, en kvävande verkan på svenska regissörer och manusförfattare.
Det må vara hur som helst med den saken, han får i alla fall en film representerad i Filmarkivet, närmare bestämt Persona (1966). Den skrev han på Sophiahemmet efter en tids sjukdom, och den handlar om två kvinnor, syster Alma och Elisabeth Vogler. Elisabeth Vogler blir utskriven från sjukhus och reser med (sjuk)syster Alma till havet, där de bor tillsammans i ett litet hus. Elisabeth har slutat prata, men Alma pratar desto mer, och öppnar sig totalt för sin patient. Efterhand börjar deras identiteter att flyta samma, och den emotionella spänningen ökar mer och mer. Till slut blir laddningen så starkt att själva filmremsan tar eld.
Det må vara hur som helst med den saken, han får i alla fall en film representerad i Filmarkivet, närmare bestämt Persona (1966). Den skrev han på Sophiahemmet efter en tids sjukdom, och den handlar om två kvinnor, syster Alma och Elisabeth Vogler. Elisabeth Vogler blir utskriven från sjukhus och reser med (sjuk)syster Alma till havet, där de bor tillsammans i ett litet hus. Elisabeth har slutat prata, men Alma pratar desto mer, och öppnar sig totalt för sin patient. Efterhand börjar deras identiteter att flyta samma, och den emotionella spänningen ökar mer och mer. Till slut blir laddningen så starkt att själva filmremsan tar eld.
Precis som andra filmen i Filmarkivet, Fart, flickor och faror (Sherlock Jr. 1924), är en film om filmmediet, är Persona det också. Greppet som detta med filmremsan är ett exempel. Det är en introvert, experimentiell film, där själva filmmediet blir en medaktör. Filmen inleds med att en projektor sätts igång, följt av ett montage med diffusa bilder, innan själva handlingen tar vid. Men det är samtidigt en djupt personlig film, en film om Bergman själv, och en stark film, där Bibi Andersson är helt magnifik som syster Alma. Dessa faktorer gör att Persona väl förtjänar en plats som film nummer 10.
---------------------------------------
Tidigare utvalda titlar till Filmarkivet återfinns nedan, och för att läsa motiveringarna är det bara att klicka på länken efter årtalet. Motiveringen till Ingeborg Holm utgör också en programförklaring till hela Filmarkivet.
Ingeborg Holm (1913) här
Fart, flickor och faror (Sherlock Jr. 1924) här
Pansarkryssaren Potemkin (Bronenosets "Potemkin" 1925) här
Napoleon (1927) här
Det ligger i blodet (His Girl Friday 1940) här
Dumbo (1940) här
Fantasin åker spårvagn (La ilusíon viaja en tranvía 1954) här
Yasujiro Ozu exemplifierad genom Föräldrarna (Tokyo monogatari 1953) här
Mannen som sköt Liberty Valance (The Man Who Shot Liberty Valance 1962) här
När Persona hade premiär var det många som trodde att filmen fattat eld på riktigt, även maskinister, varför en varningstext fick sättas på filmkopiorna.
Persona finns att hyra och köpa i välsorterad videobutik.
måndag, oktober 23, 2006
Filmarkivet (6)
Filmarkivet (mer info här) har nu kommit till den första färgfilmen! Året är 1941, och färgfilmen har funnits i sex år. Den första var Fåfängans marknad (Becky Sharp, 1935), men redan innan dess hade färg förekommit, genom att man manipulerat den svartvita filmremsan i efterhand. Så kallad tintning förekom redan under filmens första decennium. Det är värt att notera att medan det tog tid innan andra nya tekniker riktigt kom till sin rätt så finns det inget yrvaket över Fåfängans marknad. Användandet av färger är både elegant och symboliskt, och filmens regissör, Rouben Mamoulian visade sig behärska paletten med mästarhand. Det är fortfarande en av de stora färgfilmerna. Den är underhållande också, men ingen av Mamoulians bästa.
Men det är alltså inte Fåfängans marknad som är det sjätte tillskottet till Filmarkivet, utan Dumbo, en av Disneys tidiga långfilmer. Det är inte bara den första färgfilmen i arkivet, det är också den första tecknade filmen, eller animerade. Det är kanske svårt att tänka sig idag, men Walt Disney var på den tiden en nydanande kraft inom filmen, och en av den tecknade filmens giganter, tillsammans med pionjärer som bröderna Fleischer, Chuck Jones, Tex Avery och tyska Charlotte Reiniger (vars Die Abenteuer des Prinzen Achmed (1926) brukar sägas vara den första animerade långfilmen).
Så varför just Dumbo? Någon animerad film måste förstås vara med, och Dumbo är ett bra exempel på den kreativitet, och även avant-gardism som fanns i dåtidens animerade film. Den skiljer sig rejält från dagens Disneyfilmer, som är mer strömlinjeformade. Dumbo är också en av de stora cirkusfilmerna, och kanske var den en influens på Bergman när han gjorde Gycklarnas afton (1953). Det är två saker som är slående med just Dumbo, det ena är hur sorglig och gripande den är. Med undantag av Dumbo själv och hans enda vän, en mus, så är alla figurer antingen bara aningslösa eller direkt elaka. Det är en film om utanförskap och ensamhet, och Dumbo blir från början till slut hånad och förnedrad. När hans mamma försvarar honom blir hon fastkedjad och inlåst, och Dumbo själv hamnar i ett cirkusnummer där han är den som blir utsatt för clownernas råa skämt, till publikens jubel. Revanschen kommer när fem korpar lär honom flyga, och han förvandlar sitt handikapp till sin styrka. Det finns måhända en politisk dimension här, för korparna är uppenbarligen svarta, eller afroamerikaner, och de är de första som ser hans utanförskap, kanske för att de själva står utanför samhället.
Det andra som är slående är den explosion av fantasi och skaparlust filmen genomsyras av, och naturligtvis är det Dumbos hallucinationer när han druckit sig full som är den visuella höjdpunkten. Rosa elefanter är bara förordet för den färgkaskad som möter åskådaren.
Andra animerade filmer har kanske haft ett större inflytande, av Disneys kan nämnas Pinocchio (1940) och Bambi (1942), men Dumbo får det ändå bli.
Tidigare filmer i Filmarkivet:
Ingeborg Holm (1913) här
Fart, flickor och faror (Sherlock Jr. 1924) här
Pansarkryssaren Potemkin (Bronenosets "Potemkin" 1925) här
Napoleon (1927) här
Det ligger i blodet (His Girl Friday 1940) här
---------------------------------------------------
Dumbo, Bambi och Pinocchio finns på dvd i Sverige. Gycklarnas afton likaså. Die Abenteuer des Prinzen Achmed finns på dvd i England. Fåfängans marknad finns på dvd i USA, fast i en billig utgåva. Den vore något för Criterion att sätta tänderna i. De kunde gärna ta sig an den bästa cirkusfilmen också, Han som får örfilar (He Who Gets Slapped, 1924).
Men det är alltså inte Fåfängans marknad som är det sjätte tillskottet till Filmarkivet, utan Dumbo, en av Disneys tidiga långfilmer. Det är inte bara den första färgfilmen i arkivet, det är också den första tecknade filmen, eller animerade. Det är kanske svårt att tänka sig idag, men Walt Disney var på den tiden en nydanande kraft inom filmen, och en av den tecknade filmens giganter, tillsammans med pionjärer som bröderna Fleischer, Chuck Jones, Tex Avery och tyska Charlotte Reiniger (vars Die Abenteuer des Prinzen Achmed (1926) brukar sägas vara den första animerade långfilmen).
Så varför just Dumbo? Någon animerad film måste förstås vara med, och Dumbo är ett bra exempel på den kreativitet, och även avant-gardism som fanns i dåtidens animerade film. Den skiljer sig rejält från dagens Disneyfilmer, som är mer strömlinjeformade. Dumbo är också en av de stora cirkusfilmerna, och kanske var den en influens på Bergman när han gjorde Gycklarnas afton (1953). Det är två saker som är slående med just Dumbo, det ena är hur sorglig och gripande den är. Med undantag av Dumbo själv och hans enda vän, en mus, så är alla figurer antingen bara aningslösa eller direkt elaka. Det är en film om utanförskap och ensamhet, och Dumbo blir från början till slut hånad och förnedrad. När hans mamma försvarar honom blir hon fastkedjad och inlåst, och Dumbo själv hamnar i ett cirkusnummer där han är den som blir utsatt för clownernas råa skämt, till publikens jubel. Revanschen kommer när fem korpar lär honom flyga, och han förvandlar sitt handikapp till sin styrka. Det finns måhända en politisk dimension här, för korparna är uppenbarligen svarta, eller afroamerikaner, och de är de första som ser hans utanförskap, kanske för att de själva står utanför samhället.
Det andra som är slående är den explosion av fantasi och skaparlust filmen genomsyras av, och naturligtvis är det Dumbos hallucinationer när han druckit sig full som är den visuella höjdpunkten. Rosa elefanter är bara förordet för den färgkaskad som möter åskådaren.
Andra animerade filmer har kanske haft ett större inflytande, av Disneys kan nämnas Pinocchio (1940) och Bambi (1942), men Dumbo får det ändå bli.
Tidigare filmer i Filmarkivet:
Ingeborg Holm (1913) här
Fart, flickor och faror (Sherlock Jr. 1924) här
Pansarkryssaren Potemkin (Bronenosets "Potemkin" 1925) här
Napoleon (1927) här
Det ligger i blodet (His Girl Friday 1940) här
---------------------------------------------------
Dumbo, Bambi och Pinocchio finns på dvd i Sverige. Gycklarnas afton likaså. Die Abenteuer des Prinzen Achmed finns på dvd i England. Fåfängans marknad finns på dvd i USA, fast i en billig utgåva. Den vore något för Criterion att sätta tänderna i. De kunde gärna ta sig an den bästa cirkusfilmen också, Han som får örfilar (He Who Gets Slapped, 1924).
fredag, juni 09, 2006
Veckans 5: Ingmar Bergman
1953 Gycklarnas afton
1957 Smultronstället
1961 Såsom i en spegel
1966 Persona
1995 Sista skriket - en lätt tintad moralitet
------------------------------------
Gycklarnas afton finns som köp-dvd, Smultronstället, Såsom i en spegel och Persona finns att hyra, både som vhs och dvd, och att köpa, som dvd. Sista skriket finns dock inte utgiven alls.
1957 Smultronstället
1961 Såsom i en spegel
1966 Persona
1995 Sista skriket - en lätt tintad moralitet
------------------------------------
Gycklarnas afton finns som köp-dvd, Smultronstället, Såsom i en spegel och Persona finns att hyra, både som vhs och dvd, och att köpa, som dvd. Sista skriket finns dock inte utgiven alls.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
