Writing and Directing (om Nicole Holofcener)

En film som släpps direkt på video, utan att passera filmduken, brukar inte få särskilt hög status. Det är orättvist, för att en film smygs ut på vidoemarknaden kan bero på att den anses vara för smal, inte för att den är dålig. Rushmore och Donnie Darko är exempel på det, filmer som sedan började leva ett eget liv, och fick en romantiskt/mytiskt skimmer över sig. Till viss del berodde det säkert just på det faktum att de inte gick på bio, varför det blev lite finare och mer rebelliskt att tycka om dem. En känsla av exklusivitet och nonkonformitet frodades hos de som såg dem. (Är det ett manligt fenomen måntro?)

En regissör/författare som inte fått någon film visad på bio i Sverige är Nicole Holofcener. Hon har gjort två långfilmer hittills, Walking and Talking (1996) och Lovely & Amazing (2001), och de fick nöja sig med videodistribution. När jag våren 1999 hade en indie-fas hyrde jag en rad amerikanska independentfilmer, och den jag tyckte bäst om var just Walking and Talking, med Anne Heche och Catherine Keener. När jag sett om den så står sig omdömet att det är en trivsam relationskomedi som också är en skildring av kvinnlig vänskap och de problem som uppstår när den ena kvinnan beslutar sig för att gifta sig. En film som är fylld av oväntat starka känslor av frustration, ensamhet och förvirring. Det kom inte som en överraskning när jag hörde Holofcener berätta att den bygger på egna upplevelser.
Lovely & Amazing såg jag förra året, och den är ett steg framåt. Den är mer självsäker och mer fri i sitt förhållande till traditionella berättarstrukturer. Den har inte någon egentligen början eller slut, utan skildrar fritt systrarna Marks liv, i samband med att deras mor genomgår en skönhetsoperation. Det är en film som i mångt och mycket handlar om problemen med att vara sig själv i en värld som ställer höga krav på ytan och utseende. Den är också till stora delar självupplevd av Holofcener och även här spelar Catherine Keener en av huvudrollerna, tillsammans med Emily Mortimer och Brenda Blethyn.
Nu håller Holofcener på med sin tredje långfilm, Friends with Money, där Catherine Keener spelar mot Jennifer Aniston. (Man kan nog säga att Catherine Keener är Holofceners alter ego.)
Mellan sina filmer har Holofcener också regisserar tv-serier, däribland avsnitt av Sex and the City, Gilmore Girls och Six Feet Under.

Det är synd att Holofceners filmer inte uppmärksammats här i Sverige, eller någon annanstans heller för den delen. Hon är inte spektakulär på något vis, men med sina känsliga, insiktsfulla och diskret frustrerade filmer är hon oumbärlig. Catherine Keeners karaktär i Lovely & Amazing kallades i New York Times för "the embodiment of what might be called a postfeminist malcontent", och man skulle kanske kunna låta det epitetet gälla för Holofceners filmer generellt. Tack vare sin lågmälda, okonventionella stil så passar hon inte in i den filmiska malströmmen, och eftersom hon gör filmer om kvinnor så skapas det inte den kult omkring henne som runt exempelvis Donnie Darko. Om hon hetat Kevin Smith eller Tom DiCillo hade hon förmodligen varit cineasternas darling. Men jag är inte enbart ledsen för denna brist på uppmärksamhet, nu får ju jag också känna mig exklusiv och nonkonformistisk.

-------------------------------
2006-05-29 Läs min recension av Friends With Money (Rika vänner) här.