Saker jag har sett (19)

En lanthandel i Provence, Blodets tron, Fångläger 17, Evigheten och en dag, Brev från en okänd kvinna.

Det är ibland ganska provocerande att höra kritiker, kulturkoftor och andra biobesökare tala lyriskt om den franska filmen, som om den vore något högre väsen. Hur många nya franska filmer har dessa människor egentligen sett? Jag har slösat bort mycket tid på den ena erbarmliga franska komedin efter den andra på Ciné Club Français eller hopplöst pretentiösa dramer om folk som långsamt dör i aids. Den handfull nya franska filmer jag sett som faktiskt är bra överskuggas lätt av alla andra snedsteg. Även jag föredrar Claude Sautet framför Michael Bay men ryktet om den franska filmens allmänna förträfflighet är kraftigt överdrivet. Se bara på En lanthandel i Provence (Le Fils de l'épicier 2007). Smågullig och puttrig, men ack så förutsägbar och menlös. Det räcker inte med en handfull excentriska bybor och fina miljöer för att göra en film, även om det var trevlig. (går på bio nu)

Jag fortsätter min Kurosawa-serie och har nu kommit till Blodets tron (Kumonosu jô 1957). Det är en av de Kurosawafilmer jag sett flest gånger och den gör mig lika hänförd varje gång. Handlingen är inspirerad av Shakespeares Macbeth och skildrar en krigsherres uppgång och fall, men det är främst iscensättningen som knäcker mig, särskilt spindelvävsskogen, som blir en egen karaktär i filmen. Rök, solljus, grenar, spindelväv, korpar, demoner, vävstolar, lövverk, allt samspelar för att skapa en utomvärldslig, fantasylik miljö som är ganska unik men samtidigt typisk Kurosawa. De dynamiska, rörliga, utpräglat filmiska utomhusscenerna kontrasterar sedan med de statiska, koncentrerade interiörscenerna, vilket gör filmen än mer spännande. Mot slutet får hela spindelvävsskogen plötsligt fötter och börjar röra sig mot slottet krigsherren regerar i vilket leder till att hans män gör uppror och skjuter ner honom i ett pilregn. En sekvens som är lika chockartad varje gång jag ser den och inte sällan framkallar ett sus genom publiken. (finns på dvd)

Fångläger 17 (Stalag 17 1953) är inte någon av Billy Wilders mer kända filmer, vilket dock inte förhindrar att det är en av hans bästa. Den utspelas under andra världskriget på ett fångläger för amerikanska officerare i Tyskland. I en barack misstänker fångarna att en av dem skvallrar för tyskarna, men tyvärr har de misstankarna riktade åt fel håll. William Holden spelar huvudrollen som en skamlös och cynisk fixare, som försöker leva så gott han kan genom att göra affärer med alla, inklusive tyskarna, som har något att erbjuda som han vill ha. Från de andra fångarna möts han bara med förakt, men han är Billy Wilders version of the All American Hero, och befinner sig i gränslandet mellan Walter Neff, försäkringsagenten i Kvinna utan samvete (Double Indemnity 1944) och C.C. Baxter, kontorsråttan i Ungkarlslyan (The Apartment 1960), även om han är mer säker på sig själv och sin position än någon av dem. Kanske är han mest lik C.R. MacNamara, Coca Cola-agenten i Ett, två, tre (One, Two, Three 1961). Visuellt är filmen också en av Wilders mörkare, med många eleganta iscensättningar, särskilt en med en glödlampa och en schackpjäs. Sen får man också njuta av Otto Preminger som lägerkommendanten.

Evigheten och en dag (Mia aioniotita kai mia mera 1998) handlar om en dag i en gammal mans liv. Han är ensam och sjuk och åker omkring i Thessaloniki och minns episoder ur sitt liv. På så vis påminner den lite grann om Smultronstället (1957), fast den är samtidigt något helt annat. Mannen plockar upp en albansk flyktingpojke som han försöker hjälpa, med skiftande framgång, men ett band uppstår dem emellan, vilket ger Theo Angelopoulos flera tillfällen att återvända till sina återkommande teman om flyktingar, gränser och exilskap. Hans patenterade visuella stil med långa böljande kameraåkningar, där tid och rum emellanåt flyter fritt, och den vackra musiken gör filmen till en omtumlande upplevelse, även om den ibland blir lite påfrestande i sin grådaskiga humorlöshet. Angelopoulos ogillar att hans filmer ges ut på dvd, de ska upplevas på bio, och förvisso skriker hans stil efter en stor duk, men en dvd är ändå bättre än inget.

Men jag har sparat det bästa till sist, Brev från en okänd kvinna (Letter From an Unknown Woman 1948). Det är Wien vid förra sekelskiftet, och Stefan Brand (Louis Jourdan) är framgångsrik pianist och ständigt med en ny kvinna vid sin sida. En av dem är Lisa Berndle (Joan Fontaine). Hon är mycket yngre, och förälskade sig i honom redan som brådmogen tonåring. När hon blivit vuxen ses de, och för ett par månader är de tillsammans. Sen måste han resa bort, och romansen upphör. Men hon skriver ett brev till honom många år senare, där hon berättar sanningen om sig själv, och det är det brevet som utgör ramberättelsen i filmen. Av detta melodramatiska material, baserat på Stefan Zweigs novell, har regissören Max Ophüls och fotografen Franz Planer gjort en film som är så melankolisk och förförisk att det inte går att prata efter att man sett den. Den har precis den rätta balansen av humor, ömhet, sentimentalitet och cynism, och varje rollprestation är fulländad. Och, återigen, iscensättningarna! Så vackra, så mångbottnade, så avancerade, som ett pärlband av små underverk. Hela filmen är ett underverk, som från en annan värld. (finns på dvd i England)