Jean-Pierre Melville

Det är ett mysterium, och ganska beklagligt, att inte Jean-Pierre Melville och Ennio Morricone samarbetade. Det känns som gjorde för varandra. Det närmaste Morricone kom var väl när han gjorde musiken till Den sicilianska klanen (Le clan des Siciliens 1969) som är regisserad av Henri Verneuil men med tydliga influenser från Melville, fast utan dennes stil och tyngd. Morricones musik är dock magnifik, och den återkommande melodi som hörs redan under förtexterna har etsat sig fast på mina trumhinnor.

Det som gör att jag tror de skulle passat bra ihop, Melville och Morricone, är att de har två saker gemensamt, deras verk kännetecknas av vemod och ensamhet. Ingen kompositör har skrivit sådana hjärtskärande stycken som Morricone, och alla återkommande bilder från Melvilles filmer med stumma, ensamma, svikna män som rör sig på folktomma gator, hade varit ett perfekt komplement.

Av någon anledning brukar jag glömma bort Melville när jag funderar på vilka mina favoritregissörer är. Det kan bero på att han är så oerhört smal, efter sina första två alster gjorde han i princip bara en film, om och om igen. Men det faktum att han var så konsekvent och kompromisslös är ju egentligen inte något fel, och det han gjorde, det gjorde han bra. Han gjorde 13 filmer, jag har sett nio av dem, de är alla mycket bra, och i alla fall fyra är renodlade mästerverk.

Melville var 30 år när han gjorde sin första film, La silence de la mer (1947), så hade han levat än hade han fyllt 90 i år. Men han dog för 34 år sedan, blott 56 år gammal. Melville var inte född Melville utom Grumbach, och han började göra filmer redan som liten. Namnet tog han sig efter den amerikanske författaren till Moby-Dick (1851), Herman Melville. När Andra världskriget bröt ut var Melville 22 år, och slogs mot tyskarna. När kriget var över startade han sin egen filmstudio och gjorde lågbudgetfilmer utanför systemet, bland annat samarbetade han med Jean Cocteau. Melvilles andra film Les enfants terribles (1950) bygger på Cocteaus manus, och 1950 spelade Melville en roll i Cocteaus egen Orphée. Den första film Melville gjorde i sin säregna stil var dock Bob le flambeur (1956).

Själva inledningen på Bob le flambeur är en av de mest oemotståndliga jag vet. Den utspelas under en morgon i Paris, vid Montmartre, där gatsoparna och tidningsgubbarna är de enda som är uppe, och gatorna ligger tomma. Bob själv är på väg hem efter en pokernatt, och promenerar glatt, och hälsar på alla han möter. Det är hans kvarter, och han känner alla. Det finns något idylliskt och nostalgiskt över det hela, något friskt och levande. Men det är tyvärr bara något tillfälligt, som snart övergår i mörker, och ond bråd död.

De filmskapare som utgjorde franska nya vågen på 1960-talet var väldigt kritiska mot den tidigare franska filmen, och ytterst få filmskapare fick godkänt. Jean Renoir var en man tyckte om, Jacques Becker en annan, och så Jean-Pierre Melville. Melvilles utanförskap, hans egensinniga sätt att arbeta, och det faktum att han var sina filmers sanna upphovsman, i kraft av att vara regissör, manusförfattare och producent, och ibland även fotograf och scenograf, gjorde att han hyllades, och han spelade också en viktig roll i den ledande nya vågen-regissören Jean-Luc Godards debutfilm Till sista andetaget (A bout de souffle 1960). Så för sina landsmän i en kommande generation var Melville en viktig influens. Man kan se Melville som en länk mellan den klassiska filmen från 30- och 40-talet, och den "nya" filmen på 60- och 70-talet. Steget från Melville till Bernardo Bertolucci och Michelangelo Antonioni är inte så långt. En regissör från en senare generation, och en annan kultur, John Woo, har sagt att Jean-Pierre Melville är som en gud för honom, och influenserna syns tydligt, men Woo är alldeles för rastlös och effektsökande för att göra Melville rättvisa. Undrar om inte Michael Mann är den som bäst fört Melvilles arv vidare, in i 1990- och 2000-talet.

En typisk bild från en film av Melville är en man i hatt och trenchcoat, med ett outgrundligt, sorgligt ansiktsuttryck, gärna trängd och tvungen att försvara sin heder. Alla hans missanpassade motståndsmän, poliser, präster och gangsters, är fåordiga men känslosamma män som stoiskt går mot sin undergång, och som gör det utan att le, utan att blinka, i trygg förvissning om att även om det går åt helvete så har de varit trogna sina ideal, och de har inte förnedrat sig eller sålt sig. I slutet på Melvilles sista film De kriminella (Un flic 1972) finns kanske den mest talande scenen ur hela hans samlande verk. Polisen bryter sig in hos en eftersökt brottsling, mannen springer in på toaletten och slänger igen dörren, en polis springer efter, slår upp dörren, och ser mannen stående framför spegeln med en pistol i handen, riktad mot sig själv. Polisen går ut och stänger dörren, väntar tills ett skott avlossats, och går sen in igen. Det hela är över på några få ordlösa sekunder, men det är talande sekunder. Mannen väljer självmord framför vanäran av att bli infångad, och av respekt låter polisen mannen dö ifred.

De män som Melville anlitade för att bära dessa trenchcoats och hattar var bland annat Jean-Paul Belmondo, Yves Montand, Paul Meurisse, Alain Delon och Lino Ventura. Särskilt de två sistnämnda var viktiga, Ventura i Andra andningen (Le deuxiéme souffle 1966) och Skuggorna armé (Les armée d'ombres 1969), och Delon i Samuraj Killer (Le samouraï 1968) och Den röda cirkeln (Le cercle rouge 1970). Ventura som ledare för den franska motståndsrörelsen under Andra världskriget i Skuggornas armé och Delon som alienerade yrkesmördare i Paris i Samuraj Killer får något mytiskt, magiskt skimmer omkring sig som är på en och samma gång både fascinerande och gripande. Det är uppenbart att Melville är fylld av beundran och kärlek inför dessa män, även om han är lika medveten som de själva är över att det inte finns någon plats för dem i samhället.

Det kan låta som om Melvilles filmer bara innehåller män, och det kan kännas så ibland, men visst finns här kvinnoroller också, som Isabelle Corey i Bob le flambeur, Emmanuelle Riva i Leon Morin, präst (Léon Morin, prêtre 1961), och framför allt, Simone Signoret, magnifik som Mathilde i Skuggornas armé, den kanske främsta motståndskämpen av dem alla. Men den värld Melville skildrar är männens värld.

Det finns en fin känsla för ironi i Melvilles filmer, händelser för ofta oanade konsekvenser, och ibland leder folks (miss)uppfattningar om sakernas tillstånd dem väldigt fel. Ett exempel hämtar jag från Skuggornas armé, en av Melvilles filmer om Frankrike under Andra världskriget. En motståndsman har fängslats av nazisterna och ligger, svårt skadad, på ett sjukhus drivet av Gestapo. För att frita honom utger sig några andra motståndsmän (ledda av Mathilde) för att vara tyskar, som kommit för att föra bort honom på förhör. Men läkaren på sjukhuset, av medlidande med den skadade fången, vägrar att lämna ut honom. Så motståndsmännen får åka tomhänta därifrån, och mannen dör i fångenskap. Läkarens plötsliga goda gärning blir i själva verket det som dödar mannen.

Den sekvensen är också typisk för Melvilles sätt att jobba. Det är en väldigt lång sekvens, och till stor del ljudlös. Det finns en stillhet och en tystnad i Melvilles filmer, en tystnad som på en och samma gång är rofylld och hotfull. Melville arbetar långsamt och metodiskt, och vet att en tom blick kan säga mer än ett replikskifte. Det sättet att arbeta på kan vara krävande för publiken, men det ligger något befriande i att njuta av någon som verkligen låter saker ta sin tid. Melvilles filmer är filmer att sjunka in i, och skakas om av. Det är inte glada eller positiva filmer, efter att ha sett några är det lätt att man förlorar tron på mänskligheten, och undrar om solen någonsin kommer att skina igen. Kanske är det därför jag inte vill ha med Melville bland mina favoritregissörer, han är för tung och pessimistisk.

Men samtidigt, det finns nyanser. I Den röda cirkeln spelar Yves Montand en försupen förbrytare, som plågas av mardrömmar och hallucinationer. När han söks upp och blir tillfrågad om han vill vara med om en avancerad kupp mot en juvelerare, blir det hans räddning, hans chans att bevisa för sig själv att han fortfarande duger, att han har ett värde. Han må stupa för polisens kulor, men hellre det än att fortsätta leva ett liv i total förnedring. Hans rollfigurer kräver inte mer av livet än de får ut av det, så på det viset är de inte tragiska, och för den som vet att det inte finns något alternativ, behöver inte döden vara skrämmande, eller ens ovälkommen.