Filmarkivet (4)

1927 var ett bra filmår. I Sovjet kom både Dagar som skakade världen / 10 dagar som skakade världen (Oktjabr) och S:t Petersburgs sista dagar (Konec Sankt Petersburga). I Tyskland gjorde Pabst sin bästa film, Revolutionens vrakspillror (Die Liebe der Jeanne Ney). I England gjorde Hitchcock en av sina bästa stumfilmer, Cirkusboxaren (The Ring). I USA gjorde Josef von Sternberg både gangsterfilmen Underworld och krigsskildringen Sista kommandot (Last Command), och, fram för allt, Murnau gjorde Soluppgång (Sunrise), den vackraste av kärleksfilmer.

Men mitt nästa val till filmarkivet är ingen av dem, utan istället en fransk film.

Det pratas ofta om hur patriotisk den amerikanska filmen är, men få filmer är lika ohämmat patriotiska som Abel Gance absurt ambitiösa filmporträtt av Napoleon Bonaparte, Napoleon. På en och samma gång svulstig och intim, är det en film som får även Apocalypse Now att verka blygsam.

Abel Gances liv var fyllt av tragedier och han var ofta sjuk, därtill livshotande så. Han blev gasförgiftad under Första världskriget och hans andra fru dog i influensa. Kanske var det därför han la ner så mycket kreativ energi på filmen, och kanske var det därför han drev sig själv och filmkonsten till fantastiska nya höjder. Napoleon förtjänar en plats i filmarkivet för att den dels visar vad en ohämmad konstnär och visionär kan göra med sitt medium, och dels för att den är ett sådant koncentrerat spektakel. Vissa sekvenser, som ett snöbollskrig, har en energi och vitalitet som gör att det spritter i benen, och det känns som om man själv fått en snöboll i ansiktet. Gance och hans fotografer (det var fyra stycken fotografer, Gance själv skrev, regisserade, redigerade och spelade med i filmen), använde dessutom alla trick som fanns, och uppfann en hel del nya. Rörliga kameror, ibland på hästrygg, användes exempelvis. I en sekvens sammanjämkades tre bilder tagna med tre kameror för att skapa en bredd som inte sedan sågs till förrän Cinerama på 1950-talets slut. Gance lät dessutom tinta varje bild i varsin färg, rött, vitt och blått, så att filmen i den sekvensen fick färg och form efter Frankrikes flagga, Tricoloren. Vad det handlar om här är vad Rene Clair kallade cinema pur, det är en film som är ett anfall mot alla sinnen.

Men i all extravagant teknik så ligger fokus hela tiden stadigt förankrat på den unge Napoleons inre själsliv. En romantisk och sentimental skildring, men i sin naivitet ganska gripande. Det är också viktigt, för en film som saknar emotionell förankring tappar snart sin spänning, och blir tråkig. Napoleon är uppåt fem timmar, men aldrig tråkig.

Tidigare filmer i filmarkivet:
Ingeborg Holm (1913) här
Fart, flickor och faror (Sherlock Jr. 1924) här
Pansarkryssaren Potemkin (Bronenosets 'Potemkin' 1925) här

------------------------------------------
Napoleon finns utgiven på dvd i Australien.

New York Waiting

För ett par veckor sedan gav jag uttryck för min förtvivlan över trailern till New York Waiting (2006). Nu har jag sett filmen i sin helhet, och tyvärr var den inte bättre än trailern. Det bästa sättet att illustrera hur den var är nog att säga att efter ungefär en timme, i en emotionellt laddad scen, då dialogen ungefär var så här:
"I still don't know your name." (mannen)
"It's not to late yet." (kvinnan)
"But I don't want to know it." (mannen)
"You don't have to." (kvinnan)
"Thank you." (mannen)
så började publiken att fnissa ohämmat. Det var ungeför 60 personer i salongen, och det var uppenbart att de inte greps av stundens allvar, utan hånade den pretentiösa, tonårsfilosofiska smörja som exponerades på den vita duken. Det var ett av årets mest stimulerande bioögonblick.

Det är uppenbart att det fanns ett stort hjärta någonstans i filmen, och att de medverkande nog led för sin konst. (Fast förmodligen på ett annat sätt än vi i publiken led.) Och de två huvudrollsinnehavarna hade någon form av personkemi. Om de inte hade tvingats säga de måste horribla repliker med de mest svårmodiga blickar så hade det kanske kunnat bli något. Filmen ville vara poetisk, och lyckades i någon enskild scen, men vad övrigt var var genant.

Den befogade frågan varför jag gick och såg filmen besvaras med att det var gratis, jag försöker se så mycket film jag hinner, och att jag lovat se den. Sen är jag optimist, och jag ville så gärna tro att den inte skulle vara lika hopplös som trailern.

Den som vill se kärleksförvecklingar på bio nu kan se The Break-Up (2006) istället. Den som vill ha poesi kan läsa Emily Dickinson (till exempel här). Joachim Hedén (regi och manus till pekoralet) får gå hem och sova kärleksruset av sig, och sen göra en ny film.

Andra bloggar om: patetisk soppa, Empire State building, Emily Dickinson

Veckans 5: New York romcoms

48 timmar (The Clock, 1945)
Sånt händer med flickor (It Should Happen to You, 1954)
Annie Hall (1977)
En underbar dag (One Fine Day, 1996)
Du har mail (You've Got Mail, 1998)

De tre sistnämnda finns på dvd i Sverige, It Should happen to You finns på dvd i England. 48 timmar finns inte, sorgligt nog.

Veckans dvd-släpp: Good Night, and Good Luck

Efter att ha sett Good Night, and Good Luck (2005) var min högsta önskan att få bli kedjerökande journalist i hatt på 1950-talet. Filmen, skriven och regisserad av George Clooney och fotograferad av Roger Elswit, är som en svartvit dröm, en blyertsskiss i grafit. Nästan varje bild är ett litet konstverk i sig, att rama in och hänga upp på väggen. Den är samtidigt laddad och intensiv, spelade till perfektion av speciellt David Strathairn som Edward R. Murrow.

Det är en form av politisk thriller, som utspelas i en tv-studio, där ett nyhetsprogram tar sig an den svavelosande senatorn och kommunistjägaren Joe McCarthy. Det lönar sig att känna till perioden och ämnet den behandlar, eftersom lite förklaras, men även den som inte känner till McCarthy borde ryckas med av stämningarna och spänningarna. En fråga som filmen dock lämnar obesvarad är varför McCarthy fick härja fritt i fyra år innan Murrow och Fred Friendly gav sig på honom.

Andra bloggar om: Good Night and Good Luck, Joseph McCarthy, 1950-talet

Mitchell Leisen

Alla kan inte bli världsberömda, eller älskade av gemene man, och det har inte alltid att göra med hur bra man är, utan beror ofta på tur, tillfälle och kontakter. I vissa fall är okunskapen och glömskan fullt rättvist, i andra fall inte så. Fallet Mitchell Leisen hör till de sistnämnda. Visserligen högaktas han av vissa filmhistoriker, och av en samtida regissör som Guy Maddin, men när såg du ett Leisen-retrospektiv senast?

Leisens grej var stil. Det hade han i större utsträckning än mången regissör. Hans filmer har ofta en säregen lyster, delvis beroende på att han var verksam på Paramount, som glittrande mer än andra studios*, men också beroende på hans egen sensibilitet. Han hade börjat sin bana inom filmen som kostymör och dekoratör, och han var utbildad arkitekt. Han arbetade sig uppåt inom filmhierarkin och regidebuterade, förhållandevis sent, 1933, när han var 36 år gammal. Filmen var Cradle Song, som väl ingen har sett. Hans andra film däremot är välsedd, Döden tar semester (Death Takes a Holiday, 1934). Fredric March spelar Döden, som bestämmer sig för att bli en människa bland andra för en period (en nyinspelning kom 1998, med Brad Pitt och Anthony Hopkins, Meet Joe Black.). Med värme och svart humor, och sinnlig iscensättning, visade Leisen tämligen omgående sin personlighet på duken, och fick tackbrev från äldre människor för att de efter att ha sett filmen inte längre var rädda för att dö.

Mot slutet av sin karriär, han höll på ända till 1967, 70 år gammal, gjorde han tv-filmer och annat, och det är inte något jag sett. Men det spelar inte så stor roll, för det är under 1930-40-talet han var i sin fulla rätt, som fisken i vattnet på Paramounts soundstage. Ta en film som Midnatt (Midnight, 1939) till exempel. Den är som en dröm av sammet och silke. Här finns en fest hos familjen Flammarion som är ett underverk av elegans och art deco. Midnatt är skriven av Billy Wilder och Charles Brackett, men mer skör och ömsint än något Wilder själv regisserat. Visst känns vissa grepp och repliker igen som Wilderska, men tonen och stilen är helt annorlunda. Wilder har också sagt, halvt på skämt kanske, att det var Leisen som gjorde att han själv började regissera, så ingen skulle ändra på hans manus. Men Wilder har nog ändå lärt sig ett och annat av Leisen, fast inte tillräckligt.

Den där festen hos Flammarion är inte bara en uppvisning i stil, den är också ett exempel på Leisens förmåga att fylla ett rum, en scen, en sekvens, med underliggande känslor, som gör att filmen plötsligt för ett nytt, eget liv, långt bortom manuset. Ett annat exempel är En fattig miljonär (Hands Across the Table, 1935), som är en screwball komedi med Carole Lombard, Fred MacMurray och Ralph Bellamy. Sekvensen då Lombard ger MacMurray en manikyr är just en exempel på hur det ibland bubblar och sjuder av känslor, som inte finns på pappret, utan i luften, som skapas vid inspelningsögonblicket, och som förmodligen skulle gå förlorade om man gjorde en omtagning. En fattig miljonär är tveklöst en av Leisens bästa filmer, och en av 30-talets absoluta höjdpunkter. Det är inte för humorn den främst är minnesvärd, även om den är rolig nog, utanför den ömhet och längtan som genomsyrar nästan hela filmen. Utan att det blir sentimentalt. Filmen slutar med att Lombard och MacMurray sitter på bussen, och de funderar på om de ska gifta sig eller äta lunch. "Let's flip for it. Heads we get married, tails we get lunch." Sen ställer sig myntet på kanten, så jag förmodar att de svalt ihjäl i synd. En parantes är att MacMurray går runt halvnaken en stor del av filmen, antingen utan byxor eller med bar överkropp, medan Lombard är välklädd mest hela tiden. Leisen var gay, och kanske tyckte han det var roligt att vända på konventionerna.

Vår flygande reporter (Arise, My Love 1940), är ännu en höjdpunkt, och också ett exempel på en antinazistisk propagandafilm gjord före Pearl Harbor. Det hävdas ofta att Chaplins Diktatorn (The Great Dictator, 1940) var enda gången det fega Hollywood vågade göra en film om hotet från Hitler, innan USA gick med i Andra världskriget. Det är nonsens, och är väl en myt skapade av Chaplins fanclub, och sen vidarespridd av okunniga recensenter och historiker. Vår flygande reporter börjar i Spanien, efter inbördeskriget, och är som en roadmovie genom ett krigshärjat Europa. Den är udda och egensinnig, och ibland blir den lite jolmig, men överlag är den fin, spännande och politisk.

Det politiska var inget nytt med Vår flygande reporter. Det har hos Leisen, ända från början funnits en tydlig medvetenhet, främst om klassfrågor. Som en klangbotten till Carole Lombards rollfigur i En fattig miljonär finns ångesten över den fattiga barndomen, och moderns slit. Denna aspekt, tillsammans med en touch av film noir, både stilistiskt och mentalt, ger hans filmer en extra spänning. Att han liknats med Jean Renoir är inte helt orimligt.

Det brukar sägas att Leisen tappade stinget efter kriget. Det blev mindre vassa komedier och mer sliskiga melodramer. En som ogillade dem var James Agee, som kritiserade exempelvis Kärlek som aldrig dör (To Each His Own, 1946) för "really bottomless vileness" och suckade över att den "walk the streets unchallenged and never even pass a serious medical inspection". Så farlig är den inte. I alla sin absurdhet är den ganska skön, om än långt från Leisens fornstora dagar. Men jag tror att om Leisens filmer skulle släppas på dvd eller visas i retrospektiv, så skulle det nog visa sig att de senare filmerna väl kan mäta sig med de tidiga.

-----------------------------------------
*När man pratar om det klassiska Hollywood måste man ha i åtanke att de olika filmbolagen var olika. MGM var toppstyrt och överlag konservativt och inriktat på eskapism. Warner var också toppstyrt, men mer radikalt/populistiskt och socialt medvetet. Paramount gav större frihet till regissörerna, och några av de främsta individualisterna var verksamma där, så som Preston Sturges, Josef von Sternberg, Ernst Lubitsch, Billy Wilder, Rouben Mamoulian. För Paramounts look stod kanske främst fotograferna Victor Milner och Lee Garmes, men även Charles Lang Jr. och John F. Seitz bör nämnas, den sistnämnda främst inom film noir. Scenografen Hans Dreier var också en viktig person.

Det är få av Leisens filmer som finns tillgängliga på dvd. Hands Across the Table finns på en dvdbox med fem filmer med Carole Lombard. Zigenarblod (Golden Earrings, 1947) finns som svensk hyr-dvd, i Marlene Dietrich-serien.

Andra bloggar om: Mitchell Leisen, Paramount, Carole Lombard

Veckans 5: sjökrigsfilmer

Havet är vårt öde (In Which We Serve, 1942)
De skulle offras (They Were Expendable, 1945)
Det grymma havet (The Cruel Sea, 1953)
Första segern (In Harm's Way, 1965)
Jakten på Röd Oktober (The Hunt for Red October, 1989)

De finns alla på dvd i England, och de två sista även i Sverige.

Veckans dvd-släpp: Om Gud vill

På onsdag, 23 augusti, kommer en av årets mest charmerande filmer på dvd, svenska Om Gud vill. Det är en försynt kärlekshistoria som utspelas i Stockholm 1975, de två förälskade spelas av Amir Chamdin och Nina Persson. Chamdin har också skrivit och regisserat. Crille Forsberg är fotograf och Nathan Larson, gift med Persson, har skrivit musiken.

Om Gud vill är oändligt sympatisk och egen. Mjuk och rar, och väldigt snygg. Inte så mycket substans eller spänning, men liv, vilja och passion. Det räcker långt.

--------------------------------
För att marknadsföra mig själv har jag placerat min blogg i
Stockholm på bloggkartan.se

Film utanför storstaden

Jag har tidigare kritiserat dvd-krönikor i tidningar, som inte mycket mer än reklam för de senaste filmer recensenterna fått hem i brevlådan. Men jag har tänkt om. Med tanke på hur få biofilmer som kommer till städer utanför de stora universitetsstäderna, är dvd:n ofta enda chansen att se de filmer som är självklara för de boende i Stockholm och till viss del Göteborg.

I de mindre städerna är det entusiaster, som håller i filmklubbar, som ger invånarna chansen till ett bredare utbud än de bredaste barnfilmer och actionfilmer. Örebro har till exempel Örebro filmklubb. I andra städer finns filmfestivaler och andra evenemang, som Norrköpings dynamiska Flimmer. I Kalmar finns bio Saga, som i år fyller 100 år och därigenom är Sveriges äldsta biograf som fortfarande är i drift. På den lite udda tiden lördagar 15.00 visas annan film än den som visas på Kalmars multiplex Biostaden.

Ett annat alternativ är Sveriges Förenade Filmstudios (SFF), som i städer och småorter visar film runt hela Sverige. Om det saknas en filmstudio i din ort kan du för övrigt starta en själv. Det är bara att kontakta SFF.

Och sen finns på vissa utvalda städer Astoria Arthouse, som visar serier med utvalda filmer av smalare karaktär.

Nackdelen med dessa festivaler och filmklubbar är att en viss film ofta bara visas en gång, så är man sjuk eller upptagen den dagen är det kört, och dvd är enda chansen. Nu är ju även utbudet av dvd-filmer begränsat utanför de större städerna. Om allt som finns att tillgå är bensinmackens utbud kan det kanske kännas frustrerande, men även här finns det hopp. Företaget Boxman, som nu bytt namn till det synnerligen fåniga Lovefilm, har ett väldigt brett utbud av hyrfilmer som man beställer via internet, och som sen skickas med post till brevlådan. Brafilm är ett annat företag med samma idé, som dock går ihop med Lovefilm 4 september.

Så, att skriva om dvd-släpp är därför relevant. Fast på ett mer kritiskt sätt än som ofta är fallet. Så, för att guida och vägleda så kommer även filmforum att ägna mer tid åt dvd-släpp i framtiden. Ett av höstens nya inslag. Samtidigt fortsätter förstås serierna filmarkivet, Den svenska filmen, och annat. Film är bäst på hösten!

---------------------------------------------------
Om du bor någon annanstans än i Stockholm, Göteborg, eller snarlik stad, skriv gärna och berätta om filmutbudet hos dig. Hur ser det ut i Ormträsk och Ystad?

Svaren

Barry Nelson spelade James Bond i Casino Royale (1954), en tv-film gjord av CBS i USA. Bond var amerikan, Felix Leiter engelsman. Sen kom Sean Connery, George Lazenby, Roger Moore, Timothy Dalton och Pierce Brosnan. I parodin med fem regissörer från 1967, Casino Royale, spelar David Niven sir James Bond, och i ytterligare en version av Casino Royale, som har premiär i november, är det Daniel Craig som spelar Bond. Som om vi ska räkna med alla blir det åtta stycken som spelat Bond.

Svarta änglar (Tarnished Angels 1957) heter Sirks film, Faulkners bok heter Luftcirkus (Pylon 1934).

Ida Lupino spelade mamma till Steve McQueens Junior Bonner i filmen Junior Bonner (1972). Hon har också regisserat bland annat Outrage (1950, om en våldtäkt, och dess effekter på den utsatta kvinnan), Man kallar det kärlek (Not Wanted, 1949, om en tjej som blir oplanerat gravid, och sedan övergiven av pappan) och Bitter kärlek (The Bigamist 1953, som handlar om, ja, ni fattar.)

Per Hallberg, som jobbar med ljudeffekter (supervising sound editor), gjorde sålunda på såväl Heat (1995) som Hannibal (2001). Han fick en Oscar för Braveheart (1995) och har jobbat med Ridley Scott på de flesta av dennes senaste filmer.

Fara är det svenska ordet för hatari.

Feber (L'eclisse 1962). Alain Delons rollfigur jobbar som aktiemäklare.

Fem av familjen Makhmalbaf har regisserat, mamma Marzieh Meshkini, pappa Mohsen, döttrarna Samira och Hana, samt sonen Maysam. De tre första har gjort spelfilmer, och de två sistnämnda gjorde var sin dokumentär om systern Samiras filmande.

Lionel Stander spelade gangstern i Djävulsk gisslan (Cul-de-sac 1966).

Gilliam Armstrong har regisserat Min lysande karriär (My Brilliant Career 1979), en av de bästa filmerna från den australiensiska nya vågen på 1970-talet.

Menschen am Sonntag - Das Dokument der Gegenwart (1929) är en cinema vérité-likande film om vad vanligt folk gör i Weimar-tidens Berlin en ledig, solig söndag.

Aamir Khan var den tennisspelande skådespelaren i Lagaan (2001)

Vijay Amritraj spelade mot Sverige i Davis Cup-finalen 1987, och spelade också James Bonds tennisspelande kontaktperson i Indien i Octopussy (1983).

Nå, hur många rätt hade ni?

Nästa vecka blir det inget inlägg, men sen börjar nästa säsong. Då äntligen kommer bland annat den sedan länge utlovade artikeln om Mitchell Leisen!

Glad sommar!

-------------------------------------
2006-08-09 För den som missade själva frågorna så finns de här

Att göra en romantisk komedi (modell 1A)

Det här veckan blir det inte mycket, det är för fint väder. Bara en fundering. Om man inte har några som helst ambitioner, eller någon fantasi, om det enda man gör är att slaviskt följa regelboken, och bocka av på en lista allt eftersom man fått med de föreskrivna scenerna, varför är man då regissör eller manusförfattare. Trailern till New York Waiting (2006) var så fullmatade med indie-klichéer att jag hoppas det var tänkt som en parodi. Så fort musiken hördes, redan innan man fick se några filmbilder, var det fullkomligt klar vad det var för slags film, sen blev det bara värre. Varje replik, varje gest, varje miljö, allt var direkt kopierat ur instruktionsboken. Samma sak med Poseidon (2006), som jag sett i sin helhet. Nu kan ju en film ha exempelvis charm och värme som räddar den, och jag återkommer med en recension av New York Waiting när jag sett den i sin helhet. Poseidon däremot hade varken värme eller charm. Den var i total avsaknad av, tja, allt. Den gode Wolfgang kunde lika gärna vara elektriker eller tandläkare eftersom han ändå inte har någon vilja till konstnärlig gestaltning. Faktum är att min tandläkare visar större tendenser till konstnärligt sinnelag. Synd att han snart går i pension.

För övrigt så talas det för lite om klichéer när det gäller annan film än den breda Hollywood-filmen. Bergman, fransk film, amerikansk independent, japanskt 50-tal, alla har de sina klichéer, men det är nästan bara de från Hollywood som kritiseras och parodiseras. Märkligt.

Hur går det med frågesporten? Nästa vecka kommer svaren.

Andra bloggar om: film, klicheer

Tävling

För långtråkiga sommardagar kommer här en tävling. 12 frågor att besvara, av varierad svårighetsgrad. Lycka till!

Hur många har spelat James Bond?

Vilken film av Douglas Sirk bygger på en bok av William Faulkner?

Hon har spelat mamma till Steve McQueen, och regisserat feministiska dramer, vad heter hon?

Vilken svensk förenar Heat (1995) med Hannibal (2001)?

Vad är det svenska ordet för Hatari! (1962)?

Vilket film av Antonioni utspelas delvis på börsen i Rom?

Hur många i familjen Makhmalbaf har regidebuterat? (Än så länge)

Polanski har regisserat en film där Donald Pleasence går runt i kvinnokläder, men vem spelar mannen som tar honom som gisslan?

Miles Franklin skrev boken, och Judy Davis spelade huvudrollen, men vem regisserade?

Vilken film förenar Billy Wilder, Fred Zinnemann, Robert Siodmak, Edgar J. Ulmer och Eugen Schüfftan?

En indisk film från 2001 där de engelska kolonisatörerna och invånarna i en by möts i en cricketmatch på liv och död, vem spelade huvudrollen?

Den efterfrågade huvudrollsinnehavaren i föregående fråga var också framstående tennisspelare. Det finns (minst) en till indisk tennisspelare som också spelade in filmer. Vem? En ledtråd finns i fråga 1.

--------------------------------------
2006-08-09 Svaren finns här

Veckans 5: Judy Davis

1979 Min lysande karriär (My Brilliant Career)
1984 En färd till Indien (A Passage to India)
1987 High Tide
1992 Fruar och äkta män (Husbands and Wives)
1996 Children of the Revolution

-------------------------------------------
Fruar och äkta män finns på dvd i Sverige, de andra kan gå att hitta på hyr-vhs. Min lysande karriär och En färd till Indien finns på dvd i England. Children of the Revolution finns på dvd i USA, och High Tide finns, förhoppningsvis, på dvd i Australien, Davis hemland.

Sommarlättja

Det blir inte mycket skrivet under sommaren, men några korta tips kommer här:

Se The Squid and the Whale på bio. Den är stortartad. Kanske lite för kort, allt går så fort, men snudd på fulländad.

Lyssna på Lars Lönroth på P1. Just nu har han en serie om stora amerikanska regissörers sista film. De ingår i Kulturnytt och tyvärr är inslagen ganska korta, men hellre ett kort inslag än inget inslag alls. Lars Lönroth har en perfekt radioröst och vet vad han pratar om. Lyssna antingen på radion eller på nätet (här).

Titta in på filmforum nästa vecka, då blir det tävling!

Butch Cassidy and the Sundance Kid

Vissa filmer lyckas skapa en alldeles egen form av magi, de får en lyster, kanske av charm, kanske av glädje, kanske av kärlek. De behöver egentligen inte vara särskilt bra, men de har något visst oemotståndligt över sig som gör att de är omöjliga att inte tycka om. Butch Cassidy och Sundance Kid (1969), är en sådan film. Det är dessutom alldeles särskilt bra, vilket gör den ännu mer magisk. Kombinationen av de tre huvudrollsinnehavarnas totala gehör, Conrad Halls lyriska foto, Burt Bacharachs musik och William Goldmans känsliga manus är överväldigande, och George Roy Hills regi styr allt med en fast men mjuk hand. Det är en av de mest förtjusande filmer som gjorts. Basta!

Butch Cassidy och Sundance Kid fanns på riktigt, de rånade tåg och banker i trakterna runt Fort Worth i slutet av 1800-talet. För att få stopp på dem anlitades dåtidens främsta sheriffer. Butch och Sundance bestämde sig för att bättre fly än illa fäkta, och via New York for de till Sydamerika, först Argentina och sen Bolivia. Där levde de lagenligt i många år, men rånade till slut en bank, och hamnade i onåd med den bolivianska polisen. De dog i en eldstrid i en liten håla på landsbygden. Goldman, som under många år läst och forskat om de två, skrev ett manus som tämligen väl följde det verkliga förloppet, han har bara hoppat över en del detaljer och förskönat en del andra. Exempelvis så var inte Sundance en sådan mästerlig skytt som han är i filmen. Men förvånansvärt mycket av det som är med i filmen hände på riktigt, som att de rånade samma stackars bankbiträde två gånger, den ståndaktige Woodcock på tåget.

Både Goldman och regissören Hill är intresserade av myter och historier, och här har de verkligen gett sig hän. Filmen skildrar två mytiska figurer, och den tid de levde i, och samtidigt hur den tiden var förbi, och hur de egentligen överlevt sig själva. Det var ett vanligt tema i westernfilmer på 60-talet, man kan tänka på Peckinpahs våldsepos till exempel, men även actionfilmer som Underworld USA (1960), Bödlarna (The Killers, 1964) och Hämnaren från Alcatraz (Point Blank, 1967). De filmerna är brutala och cyniska, Butch Cassidy och Sundance Kid är något annat. Den är mer vemodiga och lättsam. Här finns några av de roligaste scener och repliker jag vet, och det är mycket humorn som gör att filmen är så oemotståndlig, samtidig som den ger personerna mer levande och lätta att tycka om. Det är inte några hårdhudade gangsters, utan snarare gentlemän. I en scen som klipptes bort och inte fick vara med i den slutgiltiga filmen säger Butch: "Listen, if there is one thing we've got, it's manners." och så är det. Det är naturligtvis en försköning av verkligenheten, för dem som blev rånade och beskjutna var det knappast någon tröst om rånarna hade stil. Men det är Goldman förlåtet att han inte kan döma dem. Man vill så gärna tycka om dem. På så vis så är filmen en del av den mytbildning den skildrar, och det finns något metafilmiskt över den, vilket är tydligaste i början. Filmen inleds med en journalfilm om The Hole in the Wall Gang, som var ett av namnen på Butch och Sundances band, och sen är inledningen av själva spelfilmen i utsökt svart/vitt, när personerna presenteras, för att sedan övergå i klara och tydliga färger när själva intrigen tar sin början.

Butch Cassidy och Sundance Kid är inte någon av de största westernfilmerna. Den saknar det riktiga djupet för det, svärtan och smärtan, som finns i exempelvis Pat Garrett och Billy the Kid (1973), Mannen från västern (Man of the West 1958), Ulzanas raid (1975) och Förföljaren (The Seacrhers, 1956). Men den har så mycket annat, och framför allt spelet mellan Newman och Redford. De är det bästa paret på bio sedan Bogart och Bacall. I slutscenen, när de, nedskjutna och döende i en anonym by i Bolivia, planerar sin framtid tillsammans i Australien, så förenas alla de känslor som byggts upp under filmen. Det finns något hoppfullt och samtidigt tragiskt, något stoiskt och samtidigt uppsluppet över den scenen, och det samma gäller filmen i sin helhet.

Verklighetens Butch och Sundance dog som sagt i Bolivia. Av skottskadorna att döma så sköt Butch ihjäl den döende Sundance med ett nådaskott, innan han tog sitt eget liv. Så slutar inte filmen, och tur är väl det, för det skulle ha varit outhärdligt. Jag måste få tro att det fanns en möjlighet för dem att fly vidare, till Australien.
--------------------------------------------------------------

Det har nyligen kommit ut en fin dvdutgåva i USA av Butch Cassidy and the Sundance Kid, fullmatade med intervjuer och dokumentärer. Ett kul inslag är att man korsklippt motsägelsefulla svar och visar hur man inte alltid kan lita på sanningshalten i vad som sägs av de inblandade. Men den är ganska dyr, och om man vill kan man köpa en billigare svensk utgåva, som bör finnas i välsorterade butiker, om den inte dragits in i samband med att man släppt den nya utgåvan. De flesta av Peckinpahs filmer finns på dvd, även i Sverige. Det samma gäller Förföljaren och Ulzanas raid. Hämnaren från Alcatraz (Point Blank) och Bödlarna (The Killers) finns på dvd i USA. Underworld USA finns inte utgiven tyvärr.

Veckans 5: Sean Penn

1988 Colors
1998 Den tunna röda linjen (Thin Red Line)
1999 Dur och moll (Sweet and Lowdown)
2003 Mystic River
2004 Attentatet mot Richard Nixon (The Assassination of Richard Nixon)

--------------------------------------------
Colors har funnits på hyr- och köp- dvd/vhs i Sverige, men har utgått. Finns på dvd i England. Detsamma gäller Dur och moll. De andra finns både att hyra och köpa i Sverige.

Lågsäsong

Det är sommar, och filmforum kommer att ta det lite lugnt, kanske rent av ta semester ett par veckor. Idag blir det bara ett kort inlägg, med två biotips för regniga dagar. Det är inte mycket att se just nu, men två omistliga filmer går på repertoaren, i alla fall i Stockholm. Tristram Shandy och Kvinnor offside. Den första är ännu ett experiment av Michael Winterbottom, en av Europas mest intressanta regissörer under de senaste 10 åren. Han för tankarna till Steven Soderbergh i USA, även om Soderbergh har en större maktposition. Men de delar fantasin, självständigheten och den nerviga, närgångna kamerastilen, och viljan att hela tiden pröva på något nytt. Tristram Shandy kan vara Winterbottoms bästa hittills, med ännu en underbart självupptagen Steve Coogan i huvudrollen.

I årets första inlägg efterlyste jag en ny film av Jafar Panahi. Det har jag fått, i fredags hade hans senaste film Kvinnor offside premiär. Den är inte lika trollbindande som Panahis tidigare filmer, som Den vita ballongen (Badkonake sefid, 1995) och Cirkeln (Dayereh, 2000), men den är ändå en av årets bästa. Med ohämmad vardagsrealism skildrar han några tjejers försök att se en fotbollsmatch i Teheran, något som är omöjligt då det är förbjudet för kvinnor att gå på fotbollsmatcher i Iran. Med de enklaste medel skildrar Panahi och de fläckfria skådespelarna frustrationen hos både kvinnorna och deras militära övervakare. Humanism och humor blandas på ett sätt som känns typiskt för den moderna iranska filmen, i alla fall de alster som kommer till Europa. Det kom betydligt fler för några år sedan än idag, en försämring jag hoppas beror på njugga importörer och inte på det inhemska förtrycket i Iran.

Ett annat tips är en ny, lyxig amerikansk dvdutgåva av Butch Cassidy and the Sundance Kid (1969). Men mer om den nästa vecka.

----------------------------------------------
En tidigare film av Winterbottom som är riktigt bra är Wonderland (1999). Den finns på dvd i USA, och som hyr-vhs i Sverige.

Veckans 5: Boxningsfilmer

1942 Gentleman Jim
1949 Knock-Out (The Set-Up)
1972 Fat City - chansernas stad (Fat City)
1980 Tjuren från Bronx (Raging Bull)
2005 Million Dollar Baby

------------------------------------------
Gentleman Jim finns inte utgiven i dagsläget. Knock-Out och Fat City finns på amerikansk dvd. Fat City har också funnits på vhs i Sverige. Tjuren från Bronx och Million Dollar Baby finns på köp- och hyr-dvd och vhs i Sverige.

Den svenska filmen: Arne Mattsson

I sin bok American Cinema Directors and Directions (1968) delade Andrew Sarris upp regissörer i olika grupper, The Far Side of Paradise, Lightly Likable, Less Than Meets the Eye, och så vidare. En kategori var Expressive Esoterica, och om man skulle placera in Arne Mattsson i en kategori så vore nog den den mest passande. Han fick under 1950-talet epitetet "Sveriges Hitchcock", och rundade av sin karriär med obskyra internationella lågbudgetfilmer med våld och sex, flera av dem med Christopher Lee i huvudrollen, och inte sällan med Jugoslavien som spelplats. Bland titlarna märks Ann och Eve - de erotiska (1970) och Mask of Murder (1985). Men Mattssons karriär var lika lång som den var omväxlande. Han lyckades regissera 61 filmer från debuten 1944, och det säger en hel del om hans entusiasm för filmkonsten att han inte slutade att regissera förrän han var 70 år, även det var mer film än konst han presterade då.

Han föddes 1919 i Uppsala (och som han återkom till i sina filmer), och efter att utbildat sig till ingenjör började han som redigerare och regissörsassistent 1941, bland annat på den experimentella filmen Det sägs på stan (1941). Den egna regidebuten var med ... och alla dessa kvinnor (1944), vilken handlar om en sol- och vårare som reser runt och förför kvinnor på löpande band. Sex var alltså från början ett av Mattssons grundteman. Ett annat tema är brott. Han var vän med Stieg Trenter, och tillsammans gjorde de 1947 Det kom en gäst, den första av de många thrillers Mattsson gjorde, en genre han måhända var den främste på bland dåtidens svenska regissörer. Under 40-talet varvade han komedier med thrillers, inte minst Uppsala-rysaren Farlig vår (1949), med bland annat en effektiv sekvens i ett klocktorn.

Men det var 50-talet som var Mattssons storhetsperiod. Han inledde det lättviktigt med Bergmansatiren Kyssen på kryssen (1950), till vilken Hasse Ekman skrev manus, innan han plösligt blev berömd och firade över hela världen. Han filmade nämligen en barbröstad Ulla Jacobsson i Hon dansade en sommar (1951). Med den vann han Guldbjörnen på filmfestivalen i Berlin, och samtidigt vann han moralens väktares avsky. Filmen skildrar en brytningstid i Sverige, mellan landet och staden, och konflikten mellan ungdomens illusionsfria tillvaro och de vuxnas konformism och steltbenthet. Tyvärr är även filmen aningen stel, men det naturlyriska fotot förlåter en hel del. Fotograf var Göran Strindberg, en av svensk films största.

Efter den magnifika succén med Hon dansade en sommar fick Mattsson fria händer att göra vad han ville. Han ville göra Kärlekens bröd (1953), som utspelas under finska vinterkriget. Det blev en tungt drama som tyvärr floppade, publikmässigt. Men Mattsson fortsatte ett tag till med en rad prestigefyllda filmer, Halldor Laxness-filmatiseringen Salka Valka (1954) och Strindbergs Hemsöborna (1955). Han gjorde dessutom en version av Selma Lagerlöfs Körkarlen (1957), annars mest känd i versionen från 1921. Så gjorde han samma år Damen i svart, den första i hans serie Hillmandeckare, efter Folke Mellvigs romaner, och med manus av Lars Widding. De andra heter Mannekäng i rött (1958) Ryttare i blått (1959) Vita frun (1962) och Den gula bilen (1963). Karl-Arne Holmsten (Sveriges svar på Ray Milland) och Anna-Lisa Ericson spelar huvudrollerna som det gifta detektivparet. De är stämningsfulla och avslappande thrillerkomedier, med ett visst inslag av det övernaturliga, elegant iscensatta.

Sen började det gå utför för Mattsson, i alla fall hans rykte. 1960-talet var en svår tid för de flesta ur den äldre generationen filmskapare, och Mattsson är ett exempel. Delvis berodde det nog på att tidsandan förändrats, och delvis på att jakten på publik fick gå ut över jakten på kvalitet. Hur som helst, prestigen falnade, och till slut fick Mattsson spela in lågbudgetaction med Franco Nero. Men han gjorde också sin kanske bästa film på 60-talet, Yngsjömordet (1966). Den bygger på ett faktiskt mordfall i Skåne 1889. På en gård levde en änka i ett incestuöst förhållande med sin son. Sonen gifte sig med en kvinna från en förmögen familj, men banden till modern var för starka, och det slutade med att de mördade hans hustru. Modern avrättades, sonen hamnade i fängelse. Av detta har Mattsson, på ett manus av Eva Dahlbeck och med Lasse Björne som fotograf, gjort en märklig film, avskalad som en Bresson-film, med en precision och styrka, både i bildspråk och skådespeleri, som är överväldigande. Den är ett klassiskt drama, men berättad på ett modern sätt, med sinnrika förflyttningar i tid, både framåt och bakåt, och med en ton som är rå och oförsonlig, fram till det brutala slutet. Modern spelas sammanbitet av Gunnel Lindblom och sonen av Gösta Ekman (långt från Papphammar). Heinz Hopf som förhörsledaren är också suverän; ettrig, men samtidigt tvivlande. Isa Quensel, som klok gumma, gör också en stor roll, och scenerna mellan henne och Gunnel Lindblom är filmens absoluta höjdpunkter.

Det har alltid hos Mattsson, långt före exploateringsfilmerna han avrundande med, funnits ett intresse för sex, brott och galenskap. Vaxdockan (1962) är ännu ett exempel, där en nattvakt blir förälskad i en skyltdocka, som han tar med sig hem, och som sen börjar leva ett eget liv. Mattsson är inte en reserverad filmare, passionerna är starka och handlingen ofta brutal. Han kan dessutom vara tämligen högtravande i sina dramer. Men det är bildspråket som är det mest slående med Mattssons filmer. Mattsson visste mer om kameraplacering, bildkompositioner och skuggor än de flesta samtida regissörer. Hans bildspråk är expressionistiskt, och slagkraftigt, och kan föra tankarna till Robert Aldrich. Från Kärlekens bröd ligger bilderna av de snötyngda vidderna och de svarta järnkorsen kvar långt efter att historien glömts bort.

----------------------------------------------
Bland Göran Strindbergs andra filmer som fotograf märks Bergmans Fängelse (1949), Alf Sjöbergs Fröken Julie (1951) samt tre av Hasse Ekmans bästa: Ombyte av tåg (1943), Flickan på tredje raden (1949) och Flicka och hyacinter (1950). Fotograf på Kärlekens bröd var Sven Thermænius. Thermænius och Mattsson gjorde sammanlagt sex filmer tillsammans.

Av alla ovan nämnda filmer finns Mattssons fem Hillmanfilmer på dvd, både var för sig och i en box. Bergmans Fängelse finns också på dvd.

Veckans 5: film noir

1944 Laura
1946 Utpressning (The Big Sleep)
1948 Hasard (Force of Evil)
1953 Ficktjuven (Pickup on South Street)
1955 Hämndens skugga (The Big Combo)

Filmkritik

Varje vecka recenseras veckans premiärfilmer. I tv, radio, text-tv, tidningar och på nätet. På filmaffischerna citeras sedan lösryckta citat från recensionerna för att locka fler besökare. Att plocka positiva citat från negativa recensioner är en sport i sig, välutvecklad bland filmbolagen. Vissa filmbolag har dessutom ertappas med att ha egen personal, i alla fall i USA, som utger sig för att vara opartiska filmkritiker, och vars "recensioner" sedan sprids ut. Filmbolagen försöker också smörja kritikerna med pressmaterial och recensionsexemplar hemskickade i brevlådan. En omnämnande kan vara nog så viktigt för en film, i vissa fall spelar det ingen roll om omdömet är positivt eller negativt. Ibland känns det som om filmkritikerna allt för mycket går i de stora filmbolagens ledband. Alla artiklar om vilka Hollywoodfilmer som rekordöppnat första premiärhelgen exempelvis, eller helsidor som berättar vilka datum under de kommande månaderna de stora amerikanska filmerna har premiär, eller dvd-krönikor som listar aktuella dvd-releaser, känns mer som de är betalda av bolagen än publicerade av folkbildarnit.*

Men varför filmkritik? Vilken funktion fyller den egentligen? Det beror på. Den mest uppenbara, och nästan dess enda funktion i Sverige idag, är som konsumentupplysning, som vägledning för den presumtive biobesökaren. Om man läser eller lyssnar på filmkritik regelbundet så kan man skaffa sig kritikerfavoriter vars omdömen stämmer överens med ens egna. Men det kräver att samma kritiker återkommer. Därför kunde det vara en poäng om varje film recenserade av alla recensenter på en tidning, så att om man har en viss recensent som favorit så får man alltid ett omdöme. Men det vore i en perfekt värld, nu finns varken tid eller pengar för det.

Ibland framförs synpunkten att det vore bättre om "vanligt" folk recenserade filmerna, med motiveringen att kritiker och "folket" har helt olika smak, och att de filmer som för höga betyg är "konstiga" filmer som ingen tittar på. Det är dock nonsens. Det har möjligtvis varit så en gång i tiden men inte idag. Med undantag för barnfilmer, som alltid går bra oavsett kritiken, och en och annan actionfilm, så har de publikmässigt mest populära filmerna också oftast fått bra kritik. På samma sätt som kommentaren "alla kritiker är bara misslyckade musiker/skådespelare/regissörer" är meningslös (eftersom kritikerna i så fall borde såga alla konserter/skivor/pjäser/filmer), är kommentaren att filmkritiker bara skriver för någon slags kulturelit inte heller relevant.

Vad är en god filmkritiker? Bakgrund och bildning spelar egentligen inte någon roll, det viktiga är att kritikern är lyhörd och öppen och inte låter sin person och sina förutfattade meningar styra filmkritiken. Och att man faktiskt vet vad man pratar om. Att det finns någon konsekvens i kritiken är också bra, att man kan se en röd tråd.

Tyvärr är svensk filmkritik överlag inte särskilt bra. Det beror delvis på det begränsade utrymme de har att uttrycka sig på, ett par minuter i radio/tv, eller ett par spalter i tidningen. Men det beror också delvis, skulle jag tro, på att många tror att det räcker med att vara filmintresserad för att vara recensent, när det krävs begåvning också. Så mycket av filmkritiken är ytlig och irrelevant. Det är egentligen inte filmkritik utan snarare handlingsreferat med några avslutande korta omdömen. Det gäller såväl radio som tv, såväl tidningar som text-tv.

Det finns absolut en poäng med korta recensioner och handlingsreferat, som konsumentupplysning, men det borde samtidigt finnas fler infallsvinklar. En annan funktion för filmkritiken är, eller borde vara, att föra en diskussion kring estetik, moral, narrativ, skådespelarsätt. Att diskutera filmen som konstart, frågor om film och moral, film och historia, film och samtid, filmen och samhället finns inte, och historiskt perspektiv saknas ofta även det. Vilket återigen beror på bristande utrymme, men även på att film inte tas riktigt på allvar, inte ens av dem som verkligen tycker om film.

Men att diskutera hur filmen ser ut, och varför, och hur den eventuellt borde se ut, och varför, och hur den har sett ut, och varför, är viktigt, eftersom film är en av de mest populära konstarterna. Filmen är för viktig för att utlämnas till filmbolagen. den har en stor betydelse för våra liv, den formar, vägleder, vilseleder, förskräcker och förför oss. Men någon relevant diskussion föreligger inte, bara regelbundna moralpanikattacker om sex och våld.

---------------------------------------------------------
*Att okritiskt läsa pressmaterial är en annan brist. När jag var aktiv recensent och gick på pressvisningar varje vecka så kunde jag ibland roa mig med att gissa hur mina kollegors recensenter skulle utformas, eftersom jag läst samma pressmaterial som de. Jag minns när Disneys tecknade version av Tarzan hade premiär 1999. Då var det fler än en kritiker som skrev att filmen nära följde Edgar Rice Burroughs romanförlaga. Det stämmer nu inte alls, så antingen skrev recensenterna det för att folk skulle tro att de läst böckerna fast de inte hade det, eller så skrev de så för att det stod så i pressmaterialet. Ett annat exempel är Cannes-festivalen 2000, då det rapporterades i alla tidningar att iranska Samira Makhmalbaf medverkade för första gången, trots att hon varit med två år tidigare. Att alla kollektivt gjorde samma misstag är inte så troligt, att alla gjorde misstaget att läsa samma pressmaterial är mer troligt.

Veckans 5: Steven Spielberg

1974 Sugarland Express - regi, manus
1975 Hajen (Jaws) - regi
1987 Solens rike (Empire of the Sun) - regi, producent
1993 Schindler's List - regi, producent
2002 Minority Report - regi

Bourne Supremacy

En av många vittspridda myter är den att uppföljare aldrig är lika bra som originalet. Denna myt frodas trots otaliga exempel på motsatsen. Några klassiska exempel där tvåan är bättre än ettan är: Gudfadern (1972 och 1974), French Connection (1971 och 1975), Agent 007 - med rätt att döda (Dr No, 1962) och Agent 007 ser rött (From Russia With Love, 1963), Stjärnornas krig (Star Wars, 1977) och Rymdimperiet slår tillbaka (The Empire Strikes Back, 1980), och så vidare.

Ett mera nutida exempel är de två filmerna om Jason Bourne, Bourne Identity (2002) och Bourne Supremacy (2004). De bygger på romaner av Robert Ludlum (som jag inte läst), och handlar om en man som vaknar upp med total minnesförlust och upptäcker efter hand att han är expert på att slåss, på att köra bil, på att läsa av rummet, på att tala främmande språk. Han har också ett hemligt bankkonto i Schweiz. Han har alltså spionkompetens. Men han är jagad av sina förra uppdragsgivare, CIA. Storyn är ungefär den samma i båda filmerna. De bygger inte på effekter och stora explosioner, utan på Bournes snabbhet i tanken och rörelsen. Han springer och slåss, och använder sig av de redskap som finns omkring honom. På det viset påminner han mer om tv-hjälten MacGyver än James Bond, och personligen föredrar jag en sådan approach. Det är mer spännande att se någon använda sin hjärna och sin improvisationsförmåga, än någon maskin som han har med sig.

Filmerna är också ganska oglamorösa och skitiga, med en nervig, närgången kamerastil. De är också konsekventa och fokuserade. Här finns inget snack, inga fåniga one-liners, inga gulliga romantiska sekvenser, det är bara ren, rak spänning. Det finns inga hjältar heller, och Matt Damon är perfekt i titelrollen. Hans utseende är tillräckligt diffust och oansenligt för att man ska tro på honom som agent. En agent ska smälta in, inte sticka ut. Det är fråga om högklassig underhållning på en mer gammaldags maner.

Men båda filmerna har dessutom en annan dimension, som är antydd i den första, Bourne Identity, men som utvecklas till huvudtema i den andra, och betydligt bättre, Bourne Supremacy. Den finns en ton av ångest och vemod i den första filmen, av bortkastade liv och ständig smärta, både fysisk och psykisk. Det är inget filmen lägger någon större vikt vid, men det finns där, hela tiden, som en oroande underton. Man behöver inte bry sig om det, utan kan nöja sig med att njuta av Bournes (och filmskaparnas) utsökta professionalism, men om man vill finns den där. Scenen då Bourne skjuter ihjäl "the professor" (Clive Owen) på ett fruset fält sammanfattar dessa två aspekter, professionalismen och ångesten/vemodet. I dödsögonblicket så släpper professorn på sin iskyla och drabbas av självinsikten, och söker tröst hos Bourne. "This is the price you pay." säger han bittert. Det frusna fältet står, om man så vill, som en visuell förstärkning av deras sinnestillståndet.

Men i Bourne Supremacy så kommer som sagt det tidigare underliggande fram i öppen dager. Filmen har de gängse spionthrillerklichéerna, men Bournes motiv skiljer honom från andra agenter, och filmen från andra agentfilmer. Om Bourne i första filmen enbart var intresserad av vem han var och att hålla sig vid liv, så är det i andra filmen först hämnd som driver honom, en hämnd som efterhand ger efter till förmån för en jakt efter förståelse och förlåtelse. Nu vet han vem han är, men det ger honom ingen tillfredsställelse, det bara förstärker ångesten från förra filmen. Han ler nog inte en enda gång i filmen, istället blir han bara mer och mer sluten och sammanbiten. Han är fortfarande lika professionell och kvicktänkt (och actionscenerna, särskilt biljakten i Moskva, är magnifika), men han använder sin skicklighet, inte för att döda, utan för att försonas med sig själv.

Filmen slutar med att han besöker en ung kvinna vars föräldrar han mördade flera år tidigare, och inför hennes förskrämda och stumma ansikte berättar han vem han är och vad han gjort. På så vis hoppas han kunna bli kvitt sina demoner, och få sova om natten. Att filmskaparna (främst regissör Paul Greengrass och manusförfattare Tony Gilroy) lyckas hålla detta tema uppe, och levande, samtidigt som de har gjort en blixtrande kvick actionfilm är imponerande. Det är inte bara ett uttryck för berättarmässig begåvning utan också på ett visst mått av mod. Skuld och botgöring som drivkrafter är sällan skildrade på film, men få tycks ha lagt märke till dessa aspekter av filmen, i alla fall inte bland de kritiker jag läst.

En av förra årets mer uppmärksammade filmer, den kritikerhyllade A History of Violence (2005), hade ett snarlikt tema, men är på sätt och vis motsatsen till Bourne Supremacy. A History of Violence lät ämnet överskugga filmen, och fick på det viset kulturcred, men Bourne Supremacy lät ämnet ligga under ytan, och alla kritiker missade det. Om inte ett budskap stryks under med tjocka streck är det lätt att missa det. Det är också ett exempel på problemen med auteur-tanken. Eftersom David Cronenberg regisserat A History of Violence så blev den behandlad med större respekt än Bourne Supremacy, som ju "bara" är en actionfilm. Men det är ju så det är, det går inte att se en film utan fördomar, oavsett om fördomarna är negativa eller positiva. Det viktiga är att man är medveten om fördomarna.

-------------------------------------------
Båda filmerna om Bourne finns att hyra på dvd och vhs.

Veckans 5: Ingmar Bergman

1953 Gycklarnas afton
1957 Smultronstället
1961 Såsom i en spegel
1966 Persona
1995 Sista skriket - en lätt tintad moralitet

------------------------------------
Gycklarnas afton finns som köp-dvd, Smultronstället, Såsom i en spegel och Persona finns att hyra, både som vhs och dvd, och att köpa, som dvd. Sista skriket finns dock inte utgiven alls.

Den svenska filmen redux

För ett tag sen hörde jag tre studenter som läser filmvetenskap beklaga sig över att de inte kände till något om svensk film, i alla fall inte äldre svensk film. Jag har förståelse för det, eftersom den för en ganska undanskymd tillvaro. Jag har en fil. mag. i filmvetenskap, så jag har läst min beskärda del av filmhistoria, men med undantag av Bergman som var det inte mycket svensk film före 1963 som det undervisades om. Tydligen har det inte skett någon förbättring. Men det är inte bara inom universitetsvärlden det ser mörkt ut. Nästan inget svenskt finns utgivet på vhs eller dvd. När det visas svensk film på tv är det mitt på dagen då få har möjlighet att titta, dessutom utan någon förhandsannonsering, och utan någon information av vad som faktiskt visas.

När jag växte upp så levde jag med den missuppfattningen att äldre svensk film enbart var töntiga lustspel där folk kallade varandra för snufsan och mopsipopsi, och att pilsnerfilmen i princip var Sveriges bidrag till filmhistorien, med undantag av en och annan stumfilm. Inte förrän mitten av 90-talet fick jag upp ögonen för den svenska filmkonsten, och förvånades av två saker, dels hur rik den var på dolda skatter, dels att dess värde paradoxalt nog ibland överdrivits, av patriotiska skäl för man förmoda. 60-tals filmen är inte så exceptionell som den ibland brukar lyftas fram som, inte jämfört med tidigare svensk film, och framför allt inte jämfört med andra länders filmer från samma tid. Den svenska "guldåldern", som tiden mellan 1916 och 1925 brukar kallas, är dock svårare att överskatta. Mauritz Stiller, Victor Sjöström och George af Klercker gjorde alla några storverk var, under en handfull år, som formade och förändrade filmkonsten, även internationellt.

Jag har tidigare skrivit om äldre svensk film, om min personliga favorit Hasse Ekman, om En dröm om frihet (1969), om Ingrid Bergman, om Ingeborg Holm (1913), och dessa artiklar har varit uppskattade. Så jag tänker fortsätta lyfta fram den svenska filmen. Det kommer att bli en serie artiklar om svensk film framöver. Om filmer som Nattens ljus (1957), Karl Fredrik regerar (1934), Karriär (1938), Familjens hemlighet (1939) och Leva på 'Hoppet' (1951). Om skådespelare som Hilda Borgström. Kotti Chave, Thor Modéen och Eva Henning. Om regissörer som Göran Gentele, Gustaf Molander, Weyler Hildebrand och Mai Zetterling.

Syftet är inte att hävda att den svenska filmen skulle vara bättre än annan film, eller att den skulle vara fylld av mästerverk och okända genier. Poängen är inte att svensk film är speciell, poängen är att svensk film inte är dålig. Även om den inte är lika rik som den japanska, franska eller amerikanska, så är den orättvist behandlad. När jag har berättat om mitt Hasse Ekman-intresse har jag ofta blivit bemött med överseende, eftersom den spontana reaktionen när man pratar om äldre svensk film är samma som min var innan jag faktiskt började titta på den, man tror att den är fjantig, dålig och utan bestående värden. Men Bergman skapades inte ur intet.

Mina tidigare artiklar om svensk film återfinns här:

om nutida svensk film (och En dröm om frihet)
om Hasse Ekman
om Zozo och Fyra veckor i juli
om Ingrid Bergman
om Varannan vecka
om Storm
om Ingeborg Holm (och Victor Sjöström)

Veckans 5: Tjeckiskt 60-tal

1964 Vardagsmod (Kazdy den odvahu)
1965 En blondins kärleksaffärer (Lásky jedné plávovlasky)
1966 Låt tågen gå (Ostre sledovane vlaký)
1968 Nyckfull sommar (Rozmarné léto)
1969 Örat (Ucho)

------------------------------------------
En blondins kärleksaffärer finns att hyra i vhs-version i välsorterad videoaffär, den finns även på dvd i USA, liksom Nyckfull sommar. Låt tågen gå och Örat finns på dvd i England.

Helvetet är en stad

Den brittiska filmbolaget Hammer Films slog igenom stort på 1950-talet, och in på 60-talet, med en serie skräckfilmer, och stod för en av två förhärskande trender inom den dåtida brittiska filmen. Den andra trenden var vad som kom att kallas diskbänksrealismen, där det ledande produktionsbolaget hette Woodfall. Det var filmer som handlade om "arga unga män" i arbetarklassmiljö. Men en av de bästa brittiska filmerna från den tiden är en korsning mellan de två, nämligen Helvetet är en stad (Hell Is a City, 1959). Även om den är producerad av Hammer, och inspelade i vidfilmsformatet Hammerscope, är den inte en skräckfilm utan en realistisk polisfilm, i arbetarklassmiljö. Helvetet är en stad är inte en film som förekommer i de filmhistoriska översiktsverken, inte heller räknas den bland klassikerna, men det visar bara hur godtyckligt det urvalet är (mer om det här). Helvetet är en stad är både en fin thriller i sin egen rätt, samtidigt som den är intressant som en länk mellan på olika decennier, och två olika inställningar till livet. Den är skriven och regisserad av Val Guest, en av den engelska filmens riktiga arbetshästar. Guest regisserade drygt 50 filmer, och skrev även manus till dem, samt till ett 30-tal filmer till. Några producerade han också. Han dog för övrigt för bara ett par veckor sedan, 94 år gammal. Huvudrollen spelas av Stanley Baker, som hade sin storhetstid just dessa år, då han ofta spelade råbarkade män uppvuxna långt från de förnäma salarna.

Helvetet är en stad utspelas i Manchester. En litet gäng rånar en värdetransport, men polisen är dem snabbt på spåren, ledda av Harry Martineau. Filmen är fylld av de vanliga klichéerna, som att Harry är så uppfylld av sitt arbete att han försummar sin fru, men den är betydligt mer än så. Miljöerna är unika, och därigenom får filmen en välkommen fräschör, fint fångade av fotografen Arthur Grant. Här finns ingen kuliss så långt ögat når, och Manchesters industrimiljö ger en tung doft av utspilld öl, skitiga kläder och bolmande skorstenar. Harrys problem med sin fru består dessutom inte bara av att han prioriterar sitt jobb, utan att det finns en annan kvinna. Inte någon ung, vacker snärta, utan en äldre kvinna som jobbar på puben han brukar besöka. Deras relation ger filmen en oanad tragisk dimension, tillsammans med Harrys tilltagande desillusionerade syn på tillvaron. Till slut är det vad som gör Helvetet är en stad annorlunda.

Där tidigare polisfilmer vanligtvis handlat om brott och straff, och ibland även om polismannens vardag, och som också upptar större delen av Helvetet är en stad, så sker en vändning mot slutet. Precis som man halvvägs in i Tyskland anno noll (Germania anno zero, 1947) kan se hur den italienska neorealismen lämnar realismen (Vittorio de Sica) och går mot en mer existentiell riktning (Michelangelo Antonioni), från att vara en fråga om liv eller död, till en fråga om vilket liv som är värt att levas, så ändras riktningen även i Helvetet är en stad, och frågan om vem som är ond eller god, vad som är rätt eller fel, förvandlas till (den retoriska) frågan ”Vad spelar det för roll?” Slutet på Helvetet är en stad liknar mer slutet på Antonionis Feber (L'eclisse, 1962) än andra polisfilmer.

Efter att fallet är löst åker inte Harry hem till frun, inte heller firar han med kollegorna. Istället ger han sig ut på en ensam, nattlig vandring på Manchesters dystra gator. Filmens sista replik är "You don't have to be alone to be lonely."

-----------------------------------------------------------------------
Det finns en del myter om diskbänksrealismen, en av dem är att det var första gången som brittisk film tog sig annan arbetarklassen, en annan att dess realistiska approach var ett brott mot tidigare brittisk film. Naturligtvis är båda påståendena felaktiga. Mer sanningsenligt vore att säga att diskbänksrealismen bara förde vidare en tradition med anor tillbaka till de första brittiska filmerna, och att realismen alltid varit den brittiska filmens främsta kännemärke.

Helvetet är en stad finns på dvd i England och USA. För den som vill se diskbänksrealism rekommenderar jag Lördagskväll och söndagsmorgon (Saturday Night and Sunday Morning, 1960) samt Långdistanslöparen (The Loneliness of the Long Distance Runner, 1962). Bra filmer med Stanley Baker är till exempel Det grymma havet (The Cruel Sea, 1953), Rattens desperados (Hell Drivers, 1957) och Krashen (The Accident, 1967). Alla ovan nämnda filmer finns på dvd i England.

Veckans 5: Robert Redford

1969 Butch Cassidy och Sundance Kid - skådespelare
1972 Bill McKay - utmanaren (The Candidate) - skådespelare
1976 Alla presidentens män (All the President's Men) - skådespelare
1980 En familj som andra (Ordinary People) - regissör/producent
1994 Quiz Show - regissör/skådespelare

--------------------------------
Tre finns på dvd och vhs i Sverige. Quiz Show finns som hyr-vhs i Sverige, och på dvd i England. Bill McKay - utmanaren finns på dvd i USA, och släpps på dvd i England 24 juli.

Filmarkivet (3)

Filmen är inte bara konst och underhållning, industri och hantverk, det vill säga praktik. Den är också teori. Filmteorier är lika gamla som filmkonsten, om inte rent av äldre. Filmteoretiker har försök förklara filmens innersta väsen, eller varför åskådare reagerar som de gör. De har försök förklara hur filmens berättelse är uppbyggd, och hur blicken styrs, eller hur underliggande strukturer styr även berättandet. Det har funnits en korsbefruktning mellan de två. Filmare har inspirerats av teoretiker, teoretiker har blivit filmare. Regissören till film nummer tre till filmarkivet är ett exempel.

Den ryska revolutionen i november 1917 förde bolsjevikerna till makten, och Lenin. Lenin var på ett tidigt stadium intresserad av film, och dess betydelse för att upplysa och leda massorna. Bland annat byggde man särskilda tåg (agitprop-tåg) som åkte runt i Ryssland och visade propagandafilmer under inbördeskriget som följde på revolutionen. Naturligtvis förstatligades filmindustrin. Den förhärskande konstsynen under den här tiden var konstruktivismen, och man såg konstnären som en ingenjör som byggde ett konstverk ungefär som en industriarbetare. Att skapa ett konstverk var att montera ihop olika fristående delar, där av kom namnet montageteorin. Det var också viktigt att konsten var ideologiskt korrekt, och hyllade det revolutionära arbetaridealet. En av de ledande teoretikerna var Sergej Eisenstein, som 1923 publicerade en essä som hette Attraktionsmontage. Året därpå gjorde han sin första film, och montagerörelsen första film därtill, Strejk (Statjka). Den följdes av Pansarkryssaren Potemkin (Bronenosets "Potemkin", 1925), Dagar som skakat världen / 10 dagar som skakade världen (Oktjabr, 1928) och Generallinjen / Kampen för jorden (Staroje i novoje, 1929). Alla dessa filmer, och även hans senare, som inte var i montagestil, gjorde han tillsammans med fotografen Eduard Tissé.

Montagefilmer, både Eisensteins och andras, blev väldigt framgångsrika, och eftersom det statliga filmbolaget hade ont om pengar så uppmuntrade man till fler montagefilmer, och distribuerade dem utomlands, där de också var framgångsrika, samtidigt som de var propaganda för det nya Ryssland, Sovjet. Här visades hur folket levde förtryckt under tsaren, och hur revolutionen triumferat. Och sättet det berättades på var att med hjälp av bildmassor, skickligt hopklippta, väcka känslor hos publiken. Man använde sig inte av hjältar eller konventionella berättelser, istället lät man associativ klippning, symboler och historiska händelser skapa budskap. En polis som förhör en strejkande arbetare korsklipps med en slaktare som hugger i ett köttstycke, bilder av lejonstatyer klipps ihop för att ge illusionen av att de reser sig upp i vredesmod inför militärens massaker på folket. Udda vinklar, klipp som inte matchade varandra, extrema närbilder, allt blandades för att skaka om de passiva åskådarna. Detta var film som konst, film som politik, film som propaganda och film som intellektuell provokation. Det var också film som kritiserades för att vara för formalistisk och för intellektuell, och att de gick över huvudet på vanligt folk. Det faktum att den var propaganda för en brutal förtryckarregim, var det förstås ingen som kritiserade.

Sålunda var de väldigt bundna till sin tid och sin plats, och dess tid i rampljuset blev kort. Redan 1929 for Eisenstein utomlands, och när han kom tillbaka var det en ny tid. Under Stalins styre blev förtrycket ännu större, även mot de som troget tjänat revolutionen. Filmkonsten idag ligger långt från montagefilmarnas idéer, även om de naturligtvis påverkat filmens utveckling.

Att en av montagefilmerna ska få en plats i filmarkivet är givet, vilken är dock en smaksak. Varför inte Strejk eller kanske S:t Petersburgs sista dagar (Konets Sankt-Petersburga, 1927). Men jag väljer Potemkin. Den är den mest kända, om än inte den bästa, och den innehåller några av filmhistoriens mest omtalade, och omsedda, sekvenser, som massakern i trappan i Odessa, och mamman som förlorar greppen om barnvagnen, som okontrollerat rullar ner för hela trappan, steg för steg.

Så här långt består filmarkivet av tre titlar:
Ingeborg Holm (1913)
Fart, flickor och faror (Sherlock Jr. 1924)
Pansarkryssaren Potemkin (1925)
Vilken som blir nästa film avslöjas om några veckor.

------------------------------------------------------------------------
Potemkin finns att hyra på vhs i välsorterad videobutik. Den, och andra montagefilmer, finns utgivna på dvd i England och USA.

Distribution och visningsformer

Den första biografmaskinisten i världen, vem det nu var, skulle förmodligen klara av att köra en modern projektor idag, drygt 110 år senare. Tekniken har inte ändrats mycket. Ljuskällan har förändrats, och det har tillkommit olika ljudsystem, och själva filmremsan är av annat material, men det är bara yttre förändringar. Det är anmärkningsvärt att när allt annat blivit mindre och mindre och mer och mer avancerat så har filmprojektorn inte ändrats alls. Men konkurrensen hårdnar plötsligt, markant.

I början var biografen den enda platsen där man kunde se film, sen kom tv:n och började visa film, och videospelaren gjorde det på 70-talet möjligt för folk att själva välja både när de skulle titta, och på vad (till många moralisters fasa). Idag kan man bygga sig avancerade hemmabio anläggningar med digitalt surroundljud. Man kan ladda ner filmer på nätet, och titta på film på datorn. Man kan se film i sin mobil, och man kan prenumerera på dvdfilmer. Dessutom kan man visa film digitalt, likväl som spela in den digitalt. Det finns också digitala filmprinters som överför den digitala informationen direkt på filmremsan, vilket är ett smidigt sätt att kombinera det nya tekniken med den traditionella visningsformen.

Så samtidigt som det blir lättare att spela in, och titta på, film, blir läget för biograferna alltmer prekärt. Besökssiffrorna minskar, och biografägarna är oroliga. Ett av biografens starkaste kort är att det är där filmen visas först, men nu kan folk laddar ner film från nätet istället, eller köpa piratkopierade dvd:er. Vissa, som Steven Soderbergh med sin senaste film Bubble (2005), släpper filmen parallellt på bio, dvd och betal-tv för att motverka detta (och/eller för att få maximal medial uppmärksamhet). Ett annat sätt att använda nya medier är att marknadsföra sig på dem, som när filmbolaget släppte det åtta första minutrarna av Lucky Number Slevin (2006) på webvideositen YouTube, en het nätuppkomling. Det har blivit så att filmbolagen ofta tjänar de stora pengarna på dvd-utgåvorna av filmerna, och på allt annat runt själva filmen, och att biografpremiären främst blir ett PR-jippo, eftersom det är i samband med biopremiärer som det hålls kändisgalor och skrivs recensioner. I framtiden kan man mycket väl tänka sig att det på biograferna bara går upp stora actionfyllda spektakelfilmer, som kommer till sin rätt i större utsträckning på en jätteduk. Smalare filmer där folk mest sitter och pratar kommer kanske enbart att få dvd-release, eller vilket nytt system som nu kommer efter dvd:n. Biopubliken består idag i grova drag av tre grupper: tonåringar, barnfamiljer och medelålders kvinnor. De vill se helt olika filmer, och det är tonåringarnas filmer så får mer och mer utrymme. Samtidigt som det är tonåringarna som förmodligen är mer aktiva när det gäller att ladda ner film, eller skaffa piratkopior.

Det är naturligtvis beklagligt, eftersom det är en annan sak att se film på bio mot att se den på sin tv, även med en hemmabioutrustning. Det är inte bara storleken på duken, utan hela känslan av gemenskap och äventyr som finns med som en bonus när man ser filmen på bio. Om man kan stoppa filmen, spola fram, spola tillbaka, ta en paus, och så vidare, så blir upplevelsen en helt annan, mindre koncentrerad och fokuserad. Visserligen kan det vara skönt att slippa popcorn-stanken, långa personer på bänkraden framför och de som inte har vett att hålla tyst, men det problemet är inte så stort att det förtar den lite romantiska känslan av att gå på bio. Hemmabio i all ära, men att slinka in på en entusiastbio en regnig lördagkväll i quartier latin i Paris är ett av livets största glädjeämnen, även om projektorn kanske är från 1932.

--------------------------------------------------

På YouTube så får användarna själva lägga ut sina egna videoproduktioner. Det kan vara semesterbilder, konstfilmer, gulliga hundar eller bara rent trams.

Lucky Number Slevin får svensk biopremiär i juni. Huruvida Bubble får svensk premiär känner jag inte till, men den finns ju på dvd i England och USA.

Rika vänner

För ett drygt år sedan skrev jag ett inlägg om Nicole Holofcener, och beklagade mig över att ingen av hennes två filmer biovisats i Sverige. Men Friends with Money (2006), hennes senaste film, ska få svensk premiär i juni. Den svenska titel är Rika vänner. Det är dubbel lyckosamt eftersom det här Holofceners hittills bästa film. Kanske mer konventionell än föregångaren, Lovely & Amazing (2001), men samtidigt bredare i persongalleriet. Hennes första film, Walking and Talking (1996), handlade om två vänner, spelade av Anne Heche och Catherine Keener. Lovely & Amazing handlade om tre systrar, spelade av Emily Mortimer, Catherine Keener och Raven Goodwin. Rika vänner handlar om fyra vänner, spelade av Joan Cusack, Frances McDormand, Jennifer Aniston och, förstås, Catherine Keener.

Återigen så finns det inte någon direkt story, utan bara korta nedslag i kvinnornas (och deras mäns) vardag. Det handlar om deras försök att navigera i en konfliktfylld värld, där man när som helst riskerar att bli kallad fet, få sin parkeringsplats stulen av en soccer mom, eller bli ignorerad av sin granne. Osäkerhet, bitterhet och längtan efter ömhet är de starkaste drivkrafterna, och Holofcener och skådespelarna väjer inte för att vara obekväma och besvärliga. Det hela är med andra ord väldigt mänskligt och vardagsrealistiskt. Det är en avsminkad skildring av konsten att vara vuxen, med eller utan pengar.

Holofceners storhet är hennes blick för hur människor interagerar med varandra, och hur de kan såra varandra utan att vara medvetna om det. Om Howard Hawks förstod att "men are more expressive rolling a cigarette than saving the world" så har Holofcener förstått att de riktiga slagfälten är i sovrummet och på parkeringsplatsen. Det finns också en tilltalande vilja att låta karaktärerna styra filmen, inte storyn, i den mån det finns någon. Hon har alltså betydligt mer gemensamt med Hawks än man skulle kunna tro.

De har också båda en naturlig fallenhet för att locka fram rollprestationer som känns rakt igenom naturliga och genuina. Känslan av att titta på en film försvann ofta när jag såg Rika vänner, och det kändes snarare som om jag råkat gå in i fel lägenhet när jag egentligen skulle hem till mig själv. Ibland ville jag titta bort, av respekt för att det som skedde på duken var privat, och inte ämnat för andras ögon och öron. Med små korta scener, med kanske bara ett ögonkast, eller en strykning med handen, eller en ryckning i mungipan, så ger oss Holofcener en inblick i en annan människas innersta, och visar fram sidor som tjusar, avskräcker och fascinerar om vart annat. En bidragande faktor är naturligtvis skådespelarna, som har en öppenhjärtig och rättfram spelstil. Catherine Keener är alldeles särskilt bra. Hon har ett eget, säreget, sätt att vara på, ett lätt förvirrat, ängsligt, sökande. Alltid rädd att bli missförstådd och utelämnad, försöker hon vara till lags, vilket krockar med hennes starka integritet i vissa frågor, och hennes ovilja att anpassa sig. Frances McDormand, vars Jane är konstant arg och aggressiv, är också lysande.

Holofcener har ett bedrägligt lätt handlag, som ibland kan vilseleda en, om man luras att tro att hon gör det lätt för sig, eller blir övertydlig. Det finns en scen då en av de fyra väninnorna, Franny (Joan Cusack), funderar över huruvida de fyra kvinnorna skulle varit vänner om de träffats i dag, och inte känt varandra hela livet. Jag tyckte att det var ganska övertydligt, eftersom de så uppenbart inte skulle vara det. Men så svarade hennes man (Greg Germann) lite avmätt att självklart skulle ni inte det, och istället för att Holofcener var övertydlig så var det Franny som var naiv (och även jag).

Här finns alltså allt det som jag ständigt söker efter, och alltid grips av. Viljan att stå fri från en story. Viljan att våga låta det lilla, det minsta, stå i centrum. Förmågan att ge liv till, och avfiktionalisera, karaktärerna. Holofceners filmer är filmer som inte hade kunnat utspela sig någon annanstans, med några andra karaktärer. Det är just de här personerna, på just den här platsen, som filmkameran råkat träffa på.

I ett tidigare inlägg skrev jag om politisk film. En livskraftig slogan lyder "det privata är politiskt", och sedd på det viset är Rika vänner årets hittills kanske mest politiska film. Det är också årets kanske hittills bästa.

--------------------------------------------
Om filmer och filmare som går bortom berättelsen har jag skrivit om förut.
Walking and Talking har förut funnits som hyrfilm i Sverige och kan fortfarande finnas i välsorterad videobutik. Lovely & Amazing finns både som hyr- och köpfilm.

Sentimentalitet

Ordet "patetiskt" var en gång i tiden använt i positiv bemärkelse. Att något var patetiskt betydde bara att det var känslostarkt och gripande. Idag används det som något negativt, och nedsättande. Den som är patetisk är ynklig, överdrivet känslostark, kanske rent av skrattretande. Ordet "sentimental" kan idag fortfarande användas positivt, men det ligger i riskzonen för att bli något negativt, det också. Men än så länge säger man snarare "alldeles för sentimental", än blott "sentimental" när man vill kritisera något för att vara för känslosamt.

I filmrecensioner är det vanligt att kritisera filmer för att vara sentimentala, (eller för att vara för sentimentala). Beror det på att filmkritiker är ett mer cyniskt släkte än filmskapare? Med sentimentalitet, som med så mycket annat, finns det också kulturella skillnader, och sentimentalitet från olika länder bemöts på olika sätt. Billy Wilder sa en gång att "What critics call dirty in our pictures, they call lusty in foreign films.", och ibland känns det som att vad kritiker kritiserar för sentimentalitet i amerikansk film hyllar de som humanism i filmer från andra länder. Cykeltjuven (Ladri di biciclette, 1948) exempelvis, eller många av Kurosawas filmer. Men det gäller även dagsaktuella filmer. Det anses dessutom ofta manipulativt att vara sentimental, men varför måste det vara så? Att vara känslokall kan dessutom vara nog så manipulativt som att vara känslostark.

Och varför anses det ofta fult att vara känslosam? Det senaste decenniet har det ju spridit sig en alltmer irriterande rädsla för känslor i samhället, där ironi har tagit över allt mer. En scen från Fyra bröllop och en begravning (Four Weddings and a Funeral, 1994) kan få illustrera, då Charles (Hugh Grant) inte kan säga "I love you." till Carrie (Andie MacDowell), utan säger det som ett citat av David Cassidy istället. Den ironiska generationen har onekligen förstört en hel del. Till exempel med alla de fåniga kvickheter som måste till så fort det sagts eller gjorts något känsligt, bara för att visa att det inte var så allvarligt och allt är fortfarande coolt. Varför är folk så rädda för känslor? Är det för att man är rädd för att visa sig svag och sårbar? Är inte det i så fall om något ett tecken på att man verkligen är svag? Själv tycker jag om när man vågar vara känslosam, och följaktligen tycker jag även om filmer som inte är rädda för att vara känslosamma. Kanske är det en anledning till att så många av mina favoritfilmer är gjorde före 1990-talet.

Men hur som helst, mer äkta känslor på bio, och bland filmkritiker. Att våga bejaka sina känslor är mer coolt än att förtrycka dem trots allt.

Semesterlistor

Redaktören för en poesitidsskrift sa en gång att den egentligen anledningen till att hon läste alla undermåliga dikter som skickades till tidningen var förhoppningen om att en dag läsa den där perfekta dikten, mästerverket, och att få upptäcka ett diktande geni.

Den förhoppningen delar hon nog med många, och inte bara inom poesivärlden. Varför köpa nya skivor hela tiden om inte för att man hoppas finna något nytt, eget, fantastiskt bra. Det är också en anledning till att gå på filmfestivaler, läsa filmtidningar eller plöja genom bioannonser och tv-tablåer. De flesta filmer är på sin höjd medelmåttiga, men de finns ju de där andra också, de som kan rädda en miserabel dag, förändra ens liv, eller omkullkasta ens värderingar. Men hur hitta dem om man inte får någon vägledning alls? Det har spelats in alldeles för många filmer för att man ska kunna hinna se dem alla, om man nu ens skulle vilja det.

Ett annan sätt att göra nya upptäckter är att botanisera bland alla de listor som finns. En lista över de 100 bästa brittiska filmerna någonsin kan göra att man hittar nya filmer, regissörer och skådespelare. Därför tänkte jag introducera ett nytt återkommande inslag på filmforum: Veckans 5. En kort lista på kanske en viss regissörs fem bästa filmer, eller de fem bästa exemplen på den tjeckiska 60-tals filmen, eller de fem bästa screwballkomedierna, eller Uma Thurmans fem bästa filmer. Hoppas de kan inspirera någon, eller provocera någon annan.

Nu har jag två veckors semester så nästa inlägg kommer inte förrän tisdag 2 maj. Under tiden kan ni roa er med den första listan.

Veckans 5: Japanskt 30-tal

De fem bästa japanska 30-tals filmerna:

1932 Jag föddes, men... (Umarete wa mita keredo)
1935 Otome-gokoro sannin shimai (engelsk titel Three Sisters with Maiden Hearts)
1936 Naniwa ereji (engelsk titel Osaka Elegy)
1937 Ninjo kami fusen (engelsk titel Humanity and Paper Balloons)
1939 Zangiku monogatari (engelsk titel The Story of the Last Chrysanthemums)

----------------------------------------------
Humanity and Paper Balloons finns på dvd i England. De andra finns inte utgivna så vitt jag vet. Kanske i Japan.

Politisk film

I en artikel om politisk film i Svd den 25 februari stod det att den politiska filmen: "upplever en boom med inga eller få motstycken i filmhistorien." Den senaste tiden har det pratats mycket om att det görs så många politiska filmer idag. Vad man menar då är väl egentligen att många av förra årets stora amerikanska filmer var uttalat politiska, såsom Syriana och München. Diskussionen i Frankrike har däremot snarare handlat om att man gör för lite politiska filmer. I Sverige är inte heller antalet politiska filmer särskilt anmärkningsvärt. Men samtidigt kan man fråga sig vad "politisk" film egentligen är. Begreppet "politisk film" i den bemärkelsen det används ovan är en ganska snäv indelning, för filmer som medvetet kallar sig politiska, och som uppenbart tar ställning i en aktuell fråga. Men en film är politisk även om den inte handlar om konflikten i Mellanöstern. Även en romantisk komedi kan vara politisk. En annan genre som ofta är väldigt politisk är melodramen. Ingeborg Holm (1913), mitt första val till filmarkivet, är ett tidigt exempel, kanske det första. Douglas Sirk, och min favorit Max Opühls, excellerade i melodramer som ifrågasatte och underminerade rådande samhällskonventioner, och vad kan vara mer politiskt än det? I Ophüls Kvinna i fara (Reckless Moment, 1949) är själva bildspråket bara det en kommentar till kvinnans situation i ett oförstående manssamhälle, och Joan Bennett är konsekvent filmad så att hon förefaller sitta inspärrad, bakom galler, fast gallret är inte gjort av järn, utan av kön.

Krigsfilmer och westernfilmer är också de nästan alltid politiska. Ärans väg (Paths to Glory, 1957) var totalförbjuden i Frankrike i 17 år, och i Tyskland också, för att de inte ville stöta sig med fransmännen. I Spanien var den förbjuden till Franco dött och demokrati införts. Det berodde naturligtvis inte på blodiga krigsscener utan på att den franska militärledningen, och i förlängningen militären i allmänhet, framställs som kallhamrade och omänskliga strateger som spelar högt med oskyldiga soldaters liv. Men om vi återvänder till den första, snäva definieringen av en politisk film, så finns det flera intressanta aspekter på den. En är att "politisk" eller "budskap" är underförstådda kvalitetsstämplar. Att ägna sig åt det är fint, och ger automatiskt högre status. Så länge budskapet är det rätta, vill säga. Samtidigt som "politisk" film är något eftertraktansvärt, gäller det bara om det politiska budskapet i filmen stämmer överens med kritikerns uppfattning i frågan. Michael Moores filmer hyllas och prisas, trots att det är osakliga, förvrängda och populistiska, eftersom Moore är anti-Bush, anti-storkapitalet, anti-NRA*. Hade Moore gjort exakt samma typ av film men varit pro-Bush, pro-General Motors, eller pro-NRA, hade reaktionerna, både på hans metoder, och på hans filmers kvalitet, varit helt annorlunda.

En annan irriterande aspekt är att filmskapare från fattiga och förtryckta länder inte sällan avkrävas någon form av regim- eller samhällskritik i sina filmer, i alla fall av västerländska filmkritiker, och på ett annat sätt än västerländska filmskapare. En film från ett sådant land blir ibland enbart bedömd för sina politiska ställningstaganden, eller brist på ställningstaganden. Ett tydligt exempel är den kirgisiska filmen Beshkempir (1998), en både vacker och gripande film om att växa upp som adopterad. Den fick mycket kritik för att den inte skildrade det rådanden politiska förtrycket i Kirgistan. Men varför skulle det vara en skyldighet? Blotta existensen av en film från Kirgistan gör dessutom att landet, och dess situation, uppmärksammas.

Politisk film brukar kort sagt locka fram det sämsta hos recensenter, och besökare i största allmänhet. I en krönika i The Observer i juni 2004 menade David Aaronovitch att en politisk thriller, i det fallet nyinspelningen av Hjärntvättad (The Manchurian Candidate, originalet 1962, nyinspelningen 2004), ibland säger mer om de som gjort den och de som tittar på den, än den säger om världen. Det håller jag helhjärtat med om.

Apropå Hjärntvättad, vars första version ju handlar om en kommunistisk komplott för att göra en högerextrem pappskalle till president i USA, så växte jag upp med den uppfattningen att ett problem med amerikansk film var att den ofta var antikommunistisk. Det var inget jag själv funderat över, men i de filmböcker och de kritiker jag läste var det ett återkommande tema. Det var först när jag själv uppnått någon form av politisk mognad jag slutade betrakta antikommunism som ett problem, eller något negativt. Istället var problemet att så många framstående kritiker stirrat sig blinda på antikommunismen och förfärats över den, och helt missat alla dessa filmers verkliga kvaliteter. Men det motsatta fenomenen finns också. I marsnumret av The Atlantic skrev Clive Crook en artikel om det problematiska med att amerikanska filmer är så antikapitalistiska. Att de rutinmässigt framställer storföretag som något ont, eller snarare, att de alla har som utgångspunkt, bortom diskussion, att företag, och kapitalismen, är av ondo. Crook ger många exempel, däribland komedin In Good Company (2004). Men den kan få illustrera att Crook har fel. Vad den, och många andra filmer, kritiserar är inte kapitalismen som sådan, utan framgångshetsen, girigheten och rationaliseringslusten hos företagets toppar. Det är inte samma sak. Man kan vara praktiserande kapitalist, men ändå bekymrad och upprörd över kapitalismens avarter. Filmens hjälte, spelad av Dennis Quaid, är också han kapitalist, men en godhjärtad sådan.

Som avrundning, av de nu aktuella politiska filmerna så är det särskilt en jag vill lyfta fram. Syriana. Det som är bra, med undantag av den berättartekniska skickligheten och den sugande musiken, är att den är så komplex. Den visar som få andra filmer att världen inte består av vi och dom, inte av onda och goda, inte av väst och tredje världen. USA, Kina och Arabvärlden är tillsammans aktörer i ett geopolitiskt spel, och det spelet utspelas i en gråzon med egna spelregler. Det är det som gör Syriana så bra. Det finns en nyansering här som Michael Moore inte ens kan stava till.
--------------------------------------------------
*NRA är den amerikanska vapenlobbyn, National Rifle Association.

Tidigare inlägg som har samband med dagens ämne återfinns här (om Fascisten och Spindelns strategi), och här (om Kingdom of Heaven), och här (om Abbas Kiarostami). Angående diskussionen om filmkonstens skyldighet att vara än det ena, än det andra, läs mer här.

100 filmer utökade (2) - Män i krig

Ännu en gång har listan över de 100 bästa filmerna fått tillökning. Det är nu 107 filmer på den om sanningen ska fram. Den senaste är Män i krig (Men in War, 1957), som utspelas under Koreakriget och handlar om en liten grupp amerikanska soldater som avskurits från sina landsmän, och som under ständig beskjutning försöker navigera fram på fientligt territorium. Själva grundstoryn är alltså standard 1A. Filmen, skriven av Philip Yordan, för också en diskussion mellan två infallsvinklar på krigföring. Ska man visa medkänsla och återhållsamhet, eller ska man använda all sin kraft och inte visa någon nåd. Filmens svar är att den första varianten är mer hälsosam för soldaterna, men det är den andra som leder till seger, fast på bekostnad av den psykiska hälsan. Men det är inte budskapet som ger den en plats bland de 107, det är utförandet, iscensättningen.

Män i krig hör till en grupp av amerikanska krigsfilmer, Ett helvete för hjältar (Hell Is for Heroes, 1962) och Bitter seger (Bitter Victory / Amère victorie, 1957) är två andra, som förenas genom sin abstrakta stil, lite åt den surrealistiska hållet. De är svart/vita, avskalade, och lakoniska. De visar inte så mycket stridsscener, utan handlar mer om väntan, stressen och den tärande vetskapen om att döden kan komma, när som helst, var som helst. De utspelas i ett landskap, ett tillstånd, av post traumatisk stress, och kampen står inte bara mellan vi och dom, utan i ännu större grad mellan oss, och inom oss. De handlar inte om kriget, kriget är bara en metafor, eller en katalysator, istället finns det i alla tre ett inslag av existentiell ångest, och en känsla av alla värdens upplösningar, eller världens upplösning. En replik i Män i krig lyder: "Battalion doesn't exist. Regiment doesn't exist. Command HQ doesn't exist. The U.S.A. doesn't exist... We're the only ones left to fight this war."

De tre filmerna är regisserade av Anthony Mann (Män i krig), Nicholas Ray (Bitter seger) och Don Siegel (Ett helvete för hjältar), och de utgör alla höjdpunkterna i respektive regissörs karriär. Tre regissörer som visste mer än de flesta om våldets mekanismer, och våldets effekter på dem som utövar det, och som med stor integritet och visuell briljans ägnade sina karriärer åt att skildra det. Mann arbetade främst i westerngenren, med Mannen från västern (Man of the West, 1958) som mästerverket. Ray skildrade ofta jagade och splittrade män med sadistiska impulser, som i Nakna nerver (In a Lonely Place, 1950), På farlig mark (On Dangerous Ground, 1951) och Bakom spegeln (Bigger Than Life, 1956). Don Siegels mest fruktbara tid var från Jakten till Mexico (The Big Steal, 1949) till och med Brottsplats - Manhattan (Madigan, 1968), med Bödlarna (The Killers, 1964) som något av ett nyckelverk.

Det finns fler regissörer som hör till samma grupp, exempelvis Robert Aldrich, Phil Karlson och Sam Fuller, men mer om dem en annan gång. Tills dess avrundar jag med att citera Andrew Sarris ord om Aldrich: "The titles of even his lesser films - World for Ransom, Autumn Leaves, Ten Seconds to Hell, The Last Sunset, Sodom and Gomorrah - suggest a mood befitting the Decline of the West."

-------------------------------------------
Män i krig och Bitter seger finns (äntligen) utgivna på dvd i USA och Frankrike. Ett helvete för hjältar är utgiven på dvd även i Sverige och finns att hyra i välsorterade videobutiker.