fildelning

Med anledning av rättegången mot Pirate Bay intervjuade Svenska Dagbladet i måndags olika parter. Bland annat säger Johan Holmer på Sveriges filmproducenter att illegal fildelning gör att svensk film går miste om 700 miljoner kronor. Det är naturligtvis enbart en helt hypotetisk siffra. Men även om den stämde så är förlorarna säkerligen DVD-branschen och eftersom den ändå inte är med och bidrar till filmavtalet så är det oklart på vilket sätt dessa uteblivna kronor skulle vara "ett av de största hindren för en positiv utveckling inom svensk filmproduktion" som Holmer hävdar. Biobesökandet har för övrigt ökat senare år, parallellt med ökad fildelning, så man skulle lika gärna kunna hävda att fildelning är bra för branschens intäkter. Men statistik måste hanteras försiktigt. Vad som är orsak och verkan, och om olika faktorer alls hänger ihop, kan man inte nödvändigtvis utläsa bara för att man har två siffror framför sig.

Och som jag sagt förut så känns debatten som förs nu redan förlegad.

Rättigheter

I mitt jobb går mycket tid åt till rättighetsfrågor. Att leta reda på vem som har rättigheterna till en viss film i ett visst land och/eller att förhandla med rättighetsinnehavaren för att få visa filmen. Ibland blir det ganska absurt och ofta ganska frustrerande och tidskrävande och vissa dagar står det mig upp i halsen. Det som gör mig särskilt irriterad är när de som äger rättigheterna inte på något vis varit inblandad i tillkomsten av verket. Att SF äger rättigheterna till de filmer de själva producerat är naturligtvis helt naturligt och rätt, men att det kan sitta en skojare någonstans och som fått tag på rättigheterna till något som han inte har någon som helst relation till känns fel. Om varken upphovsman eller anhöriga är intresserade av rättigheterna eller längre är i livet borde de tillhöra allmänheten kan man tycka.

Debatten om fildelning berör också rättighetsfrågorna. Tyvärr är debatten oftast lika irriterande som snårigheten på området. Man kan faktiskt inte förvänta sig att få allting gratis serverat hem. Det är ingen rättighet, bara för att det går. Författare, regissörer, producenter, kompositörer och så vidare har däremot rätt att få ersättning för vad de skapat. Frågan är bara hur och vilket sätt som är det bästa. Här måste musik- och filmbranschen skärpa sig och lära sig att deras kamp mot illegal fildelning är en de inte kan vinna om de inte tänker om. De ligger flera år efter verkligheten och istället för att tramsa borde de ägna sig åt att komma på konstruktiva lösningar för både dagens och framtidens mediasituation. I dagens SvD säger Sony BMGs digitalchef "Hittills har de illegala tjänsterna upplevts som bättre, med större utbud och bättre användarupplevelse än de lagliga tjänster som funnits." Ja, exakt! Så varför inte fixa till en egen tjänst som är bättre? Egentligen borde man exempelvis kunna gå in på skiv- eller filmbolagens webbplatser och i streamad form se deras filmer eller lyssna på deras musik eller mot en liten ersättning ladda ner för hemmabruk. Kanske filmarkivens skatter kunde läggas upp på en webbplats i FIAFs regi där man kan se alla filmer i streamad form.

Själv använder jag Spotify för musik och det är ganska fantastiskt att helt gratis och helt lagligt få hem all världens musik till sin dator utan problem. Jag kan visserligen inte ladda ner den och föra över den till min mobil, men nu börjar det ju bli vanligare att telefonbolagen erbjuder den möjligheten. Snart kommer vi förmodligen i alla fall befinna oss i en sådan situation at IPRED blir poänglös eftersom ingen ändå behöver göra något olagligt för att komma över film eller musik utan att till synes betala för den. Gratis kommer den naturligtvis aldrig bli, på något sätt kommer vi att betala, direkt eller indirekt.

Mitt största problemet med IPRED är för övrigt att det är privata aktörer som får makten att upprätthålla lagen. Visserligen måste den som misstänker fildelningsbrott nu lägga fram sin begäran till en domstol för att få IP-numret till den misstänkta, men domstolen borde lämna ärendet vidare till polisen om de bedömer det vara tillräckligt allvarligt, inte lämna uppgifterna tillbaka till skivbolaget eller vem det nu är som kommit med anklagelsen. Och hur ska man göra med dem som har dold IP eller delar IP-adress med många andra? Finlands erfarenheter har inte varit så inspirerande.

Men den här frågan är besvärlig och jag har ännu inte kommit fram till en bra lösning (vilket för övrigt verkar gälla de flesta som är med i debatten) så jag släpper den för stunden.

Biografdöden

För oss vanliga dödliga började sommaren i fredags, men för biografbranschen i Stockholm har det varit sommar ett bra tag vid det här laget. Astoria Nybrogatan har haft stängt ett par månader och Victoria på Götgatan någon månad. Lägg därtill att det är kris i biobranschen. Astoria faller sönder, Triangelfilm har gått i konkurs, och Folkets bio har problem. SF har tagit över Biopalatset, som en gång var Sandrew Metronomes flaggskepp i Stockholm, och som Astoria byggde om till en hypermodern anläggning. Eftersom SF inte behöver två biografer sida vid sida på söder kommer Filmstaden Söder snart att läggas ner. Och vid Hornstull hotas Kvartersbion (som vanligt) av nedläggning. Kontentan av allt detta är att det snart knappt finns några biografer kvar i stan, och det gör mig bekymrad.

Vad har vi kvar i innerstaden? Axeln Kungsgatan/Sveavägen bjuder på Filmstaden Sergel, Astoria Kungsgatan (tidigare känd som Royal), Grand, Saga och Rigoletto. Park och Skandia har öppet ibland. På söder har vi för stunden Kvartersbion, Biopalatset och Filmstaden Söder, men till hösten förmodligen bara Biopalatset och Victoria. Sen finns Sture och Zita på Birger Jarls gatan, men framtiden är inte självklar för dem.

Det är uppenbart att SF får en allt starkare roll på marknaden och det är svårt att se något positivt med det. Men jag undrar vad alternativet är. I ett av mina första inlägg på filmforum (här) föreslog jag kommunala biografer i Stockholm också, som det finns i Norge och även vissa städer i Sverige. I min desperation har jag nu också börjat fundera på en annan lösning. Att de stora distributörerna, som Columbia, Warner, UIP, öppnar egna salonger där de visar sina egna filmer. En gång i tiden, under förra seklets första hälft, så var det standard, så kallad vertikal integration, det vill säga att samma filmbolag som producerade en viss film också distribuerade den, samt hade salongen den visades på. Det var en modell som kritiserades redan då, på grund av de stora bolagens totala makt över marknaden. Men om exempelvis Sony ägde ett par biografer i stan, och visade sina filmer där, nog skulle det bli en kraftfull konkurrent till SF. Och om sedan ett par kommunala biografer öppnades, som visade filmer som gått ner från ordinarie repertoar, eller smalare filmer från smalare distributörer, då kanske biografvärlden kunde få sig ett uppsving, med ett bredare utbud, och med flera salonger. Men det är nog en utopi. Men något som inte borde vara så svårt är differentierad prissättning. Att filmer blir billigare när de gått några veckor, och att olika salonger har olika biljettpris, borde nästan vara en självklarhet, och är det i många andra länder. Varför är det så stelbent i Stockholm?

-----------------------------------------
Apropå Kvartersbion så förstår jag inte varför det daltas med den. Det är en undermålig biograf, och eftersom den visar samma utbud som övriga biografer i stan, fast med sämre kvalitet, så ser jag ingen anledning till varför den ska försvaras till varje pris. Biografens ägare René Reiss menade i en intervju (här) att det var "dynga av kvalificerat slag" att påstå att hans biograf visade samma filmer som övriga biografer (och att han därför inte tillförde något extra till stadens filmliv). Men det stämmer ju. Idag visas exempelvis Darling, La vie en rose och Pans labyrint. De två första visas samtidigt på Filmstaden Sergel, och Pans labyrint visas bland annat på Biopalatset. Då intervjun gjordes, i april, visades också Darling, samt En obekväm sanning och The Queen, vilka också visades på exempelvis Filmstaden Sergel. Det fanns en tid då Kvartersbion hade ett annat, roligare utbud, men det är länge sedan, oavsett vad René Reiss påstår. Nu ser jag inget annat skäl att gå dit än lokalpatriotism.

Den svenska filmen: I kris idag?

I lördagens Svenska Dagbladet var det ett uppslag om krisen i den svenska filmen. Frågorna var varför svenska filmer är dåliga, vad som kan göras åt det, och hur man ska få fler besökare till dem. De svar som gavs i artiklarna var bland annat att manusen var för dåliga, att det görs för många filmer och att det inte finns pengar till marknadsföring.

Jag hade egentligen tänkt skriva om den svenska 30-tals filmen. Det får bli en annan gång. Idag handlar det om dagens svenska film. Jag får nämligen själv ofta frågan: ”Vad är det för fel på svenska filmer?” Jag brukar säga att det kanske beror på att man inte tar film på allvar i Sverige, utan tror (och tycker) att alla kan och bör få göra film. Att det är en demokratifråga. Men även om vem som helst kan göra en film, så kan inte vem som helst göra en bra film.

Men jag har alltmer börjat tycka att frågorna är felställda. En mer intressant fråga är "Är den svenska filmen verkligen anmärkningsvärt dålig?" Vad är det vi jämför oss med? Naturligtvis har vi inte en filmkonst eller en filmhistoria som kan mäta sig med Frankrikes, Japans eller USA:s, och idag är filmer från exempelvis Iran, England eller Sydkorea betydligt mer intressanta än svensk filmer. Men dessa länder är så mycket större än Sverige. Om man jämför Sverige med likartade länder, som Österrike, Schweiz, Nya Zeeland, eller våra grannländer, har vi då så mycket att gnälla över? Danmark är det land vi alltid mäter oss mot, och alltid kommer till korta mot i vår självspäkning, men är inte Danmark ett undantag. Är det förresten någon som lagt alla svenska och danska filmer sida vid sida och jämfört dem. Kanske är skillnaden inte så stor, kanske det snarare är ett mytiskt danskt filmskapande som jämförs med det svenska, snarare än de faktiska danska filmer som kommer hit. Under ett givet år så nog görs det ett flertal svenska filmer, kanske fem, som får goda recensioner, och ungefär lika många, fast inte nödvändigtvis samma, som får många besökare. Hur många danska filmer kommer det hit varje år och hur många besökare får de? Av förra årets svenska filmer tyckte jag att i alla fall fyra var bra.

Det betyder inte att allt är frid och fröjd. Exempelvis har jag inte sett en enda svensk film sedan En kärlekshistoria (1969) som inte haft några irriterande svagheter. Det är märkligt hur svårt det verkar vara för svenska filmskapare att göra en helgjuten film. Någonstans brister det alltid, är det inte i bildspråket så är det i dialogen, är det inte skådespelarna så är det manuset. I Svenska Dagbladets fördjupning efterlyste Mattias Nohrborg bra bildberättande (vilket var en befrielse efter som det annars nästan bara är bra manus som kritikerna saknar), men vi har bra bildberättare också, som Daniel Lind-Lagerlöf och Kjell Sundvall, även om de är få. Tyvärr brister deras filmer ofta på att manusen inte håller måttet.

Men kanske är det så att vi har de filmer och filmare vi förtjänar, precis som vi har de politiker vi förtjänar.

Tidigare texter i serien Den svenska filmen
(här) Om historielösheten och missuppfattningarna om den svenska filmen före Bo Widerberg.
(här) Om Arne Mattsson

Andra bloggar om: Demokratifrågan, Mattias Nohrborg, Iran

Film utanför storstaden

Jag har tidigare kritiserat dvd-krönikor i tidningar, som inte mycket mer än reklam för de senaste filmer recensenterna fått hem i brevlådan. Men jag har tänkt om. Med tanke på hur få biofilmer som kommer till städer utanför de stora universitetsstäderna, är dvd:n ofta enda chansen att se de filmer som är självklara för de boende i Stockholm och till viss del Göteborg.

I de mindre städerna är det entusiaster, som håller i filmklubbar, som ger invånarna chansen till ett bredare utbud än de bredaste barnfilmer och actionfilmer. Örebro har till exempel Örebro filmklubb. I andra städer finns filmfestivaler och andra evenemang, som Norrköpings dynamiska Flimmer. I Kalmar finns bio Saga, som i år fyller 100 år och därigenom är Sveriges äldsta biograf som fortfarande är i drift. På den lite udda tiden lördagar 15.00 visas annan film än den som visas på Kalmars multiplex Biostaden.

Ett annat alternativ är Sveriges Förenade Filmstudios (SFF), som i städer och småorter visar film runt hela Sverige. Om det saknas en filmstudio i din ort kan du för övrigt starta en själv. Det är bara att kontakta SFF.

Och sen finns på vissa utvalda städer Astoria Arthouse, som visar serier med utvalda filmer av smalare karaktär.

Nackdelen med dessa festivaler och filmklubbar är att en viss film ofta bara visas en gång, så är man sjuk eller upptagen den dagen är det kört, och dvd är enda chansen. Nu är ju även utbudet av dvd-filmer begränsat utanför de större städerna. Om allt som finns att tillgå är bensinmackens utbud kan det kanske kännas frustrerande, men även här finns det hopp. Företaget Boxman, som nu bytt namn till det synnerligen fåniga Lovefilm, har ett väldigt brett utbud av hyrfilmer som man beställer via internet, och som sen skickas med post till brevlådan. Brafilm är ett annat företag med samma idé, som dock går ihop med Lovefilm 4 september.

Så, att skriva om dvd-släpp är därför relevant. Fast på ett mer kritiskt sätt än som ofta är fallet. Så, för att guida och vägleda så kommer även filmforum att ägna mer tid åt dvd-släpp i framtiden. Ett av höstens nya inslag. Samtidigt fortsätter förstås serierna filmarkivet, Den svenska filmen, och annat. Film är bäst på hösten!

---------------------------------------------------
Om du bor någon annanstans än i Stockholm, Göteborg, eller snarlik stad, skriv gärna och berätta om filmutbudet hos dig. Hur ser det ut i Ormträsk och Ystad?