Fascisten och Spindelns strategi

Vissa filmer är så omtumlande att man inte blir den samma efter att ha sett dem. 1970 kom två filmer som mer än de flesta är just så omtumlande, Spindelns strategi och Fascisten, båda skrivna och regisserade av Bernardo Bertolucci. Den förstnämnda är baserad på en novell av Jorge Luis Borges (som bara är på ett par sidor), den andra bygger på en roman av Alberto Moravia. De är olika varandra, men samtidigt kompletterande, och ingen som har ett seriöst intresse för filmkonst får negligera dem.

Spindelns strategi berättar om Athos Magnani som återkommer till sin hemstad, där han söker efter sanningen om sin pappa, död sedan länge. Fascisten berättar om Marcello, en ryggradslös och emotionellt avtrubbad man som under fascist-eran i Italien förråder en vän och dennes hustru, tillika Marcellos älskarinna, till regimen. Men det är inte historierna som är det viktiga, det är behandlingen av ämnet. Filmerna rör sig fram och tillbaka i tiden, själva tiden blir ett ämne i sig. Nutid och dåtid flyter ihop och flyter isär, och löper parallellt, och begrepp som sanning, myt, ära, heder, moral, karaktär, mening och mål behandlas, betraktas och förkastas. Filmerna bökar runt i historiens lera och kommer upp med obehagliga sanningar. Kan vem som helst bli fascist? Är det de starka ledarna eller de svaga undersåtarna som är farligast? Är sanningen mer värd än lögnen? Vad är förresten sanning? Finns det en sanning?

Men filmerna är inte bara tematiskt omtumlande, de är också estetiskt fulländade. Särskilt Fascisten är en konstant njutning att skåda. Den växlar mellan det vackert måleriska och det osminkat intima. Avrättningen som är effekten av sveket utspelas i skogen, där solljuset spelar mellan träden, och dimman sveper över marken. Här finns inslag av film noir, av naturlyrik och av diskbänksrealism, det är som om Bertolucci och fotografen Vittorio Storaro plockat det bästa ur filmhistorien och överfört det till sin film, och i processen överträffat allt som kommit innan. Spindelns strategi är annorlunda i stilen, inte lika stiliserad med ljus och skugga, men ett visuellt kraftprov likafullt. Det är spännande att se hur Bertolucci tagit Borges korta, knapphändiga text, som mest bara är några funderingar, och utan att egentligen ändra på historien, men genom att tillföra bilder, gett den ett helt nytt liv.

För den som söker referenser så påminner Spindelns strategi om Theo Angelopoulos, men Angelopoulos hade bara gjort en film 1970, så det är han som inspirerats av Bertolucci, inte tvärtom. Fascisten är som en blandning av Fritz Lang, Hitchcock och, kanske framför allt, Jean-Pierre Melville, och här är det Bertolucci som inspirerats. Såväl estetiskt som känslomässigt.

Sex och politik, makt och sex, är ofta två sidor av samma mynt, och det finns en stark underton av sexualitet, både förtryckt och utlevad, i Fascisten. Här finns tyvärr även en viss sexism, och det är en av filmens svagheter, tillsammans med en viss övertydlighet i flera scener. Spindelns strategi brister i den lite kyliga tonen.

Men invändningarna till trots, Spindelns strategi och Fascisten är filmer som spränger filmkonstens ramar, som får åskådaren att växa, som leker med tiden, rummet och verkligheten, och ifrågasätter dem.