Storm

Det är ett återkommande grepp i Tintinalbumen att Milou hamnar i ett moraliskt dilemma, varpå två småhundar uppenbarar sig, den ena en djävul, den andra en ängel, vilka diskuterar rätt och fel medan en förvirrad Milou tittar på. Även kapten Haddock är med om det emellanåt. Det är också grundpremissen i Storm.

Huvudpersonen, DD, är en framgångsrik mediamänniska som någon gång under sin barndom gjorde något som han förträngt, men på grund av detta söks han upp av dunkla krafter när han befinner sig mitt i karriären. Så långt är parallellerna med förra årets franska thriller Dolt hot också tydliga. Men där var huvudpersonen en medelålders intellektuell, här är huvudpersonen en ung, dryg Stockholmsjournalist. Han hamnar plötsligt i en parallell verklighet, där serietidningens logik är gällande, eller det undermedvetnas. Det hela har en klar freudiansk prägel, vilket är lite kul. Freud var ju annars som störst inom filmen på 1940-talet.

Det finns något ansträngt över Storm, som är tidstypiskt. Varje scen och varje detalj är skruvad, vilket många berömt den för, men själv finner jag det en smula tröttsamt. Jag vill kunna sjunka in i en film, och det blir svårt när filmen provocerar alla sinnen konstant. Jag kan inte låta bli att tycka att det finns någon ängsligt över det också, precis som jag var inne på när jag diskuterade KYTV:s kortfilmer för ett par veckor sedan. Det är ofta snyggt och effektivt, men lika ofta överarbetat och, som sagt, tröttsamt. Ibland glimrade det dock till och blev riktigt bra, som i den sekvens då de tre antagonisterna, med hjälp av en knäppning med fingrarna, förflyttade sig mellan en lägenhet och en sandstrand och tillbaka. Den sekvensen, som förde tankarna till Buster Keatons modernistiska mästerverk Sherlock Jr. (1924), hade precis den svindlande känsla som är filmkonstens främsta egenskap, att tiden och rummet är underkastat upphovsmännen lagar, och inte fysikens.

Eva Röse har ju utsetts till årets "shooting star", vilket är en smula förvånande, hon har ju varit med ett tag, och gör inte så mycket väsen av sig heller. Hon och de övriga skådespelarna gör så gott de kan, men får inte så mycket mer att göra än att se förvirrade och skrämda ut i pressade situationer. De pressade situationerna är dock mer tacksamma än de djuplodande. Det finns ett drag av djupsinnighet som känns lite fånig, som när Lova säger till DD, "Du var på väg att bli kall." som förklaring på varför det förflutna plötsligt börjar jaga honom. Se där en sensmoral värd en lyckokaka. När DD vandrar runt i ett ödelagt Vänersborg så är det laddat och obehagligt, men ju närmare gåtans lösning han kommer, ju fånigare blir det. När allt är genomstiliserat försvinner känslan av att det är på riktigt, och det blir svårare att ta det som händer på allvar.

Det kan vara tacksamt att jämföra Dolt hot och Storm. Den ena är en kylig thriller som vill chockera borgarklassen. Den andra är en hipp och trendkänslig fantasyfilm som vill imponera på kidsen. Båda har de sina kvaliteter och brister. Deras avsändare är också tydliga. Det är som om de gjort filmer om sig själva, för sig själva, med sig själva. De gräver där de står helt enkelt, men de gräver inte tillräckligt djupt tyvärr. Det barndomstrauma de förträngt är för banalt, det räcker inte för att bära en hel film. Och i båda filmerna får man en känsla av att skrivas på näsan, samtidigt som det blir lite uppvisning över det hela. Men där Dolt hot är gjord av någon som inte har något att bevisa, bär Storm tydliga spår av att man vill imponera.

För fyra år sedan gjorde regissörsparet Måns Mårlind / Björn Stein novellfilmen Disco Kung Fu, också den med Eva Röse. Den hade samma kvaliteter och brister som Storm. Jag är lite besviken på att de inte växt till sig mer än de gjort, men om de får fortsätta att göra film så kanske...