Zozo

I ett tidigare blogginlägg (Filmen i Sverige, 25 april) anmärkte jag på att svenska filmer förra året hade en sådan snäv blick, samhället och omvärlden fick inte någon plats. Jag var nog lite orättvis där, men de två svenska filmer jag hunnit se av höstskörden, Fyra veckor i juni och Zozo, har i alla fall inte varit inskränkta. Den förstnämnda tar in både arvet efter Andra världskriget och vår tids polska gästarbetares vardag, medan den andra handlar om inbördeskrigets Libanon och att komma som flykting till Sverige. Tyvärr glider de bara på ytan och tar inte riktigt tag i ämnet. Men det är trevligt att de i alla fall vill berätta en historia större än de enskilda personerna.

Josef Fares hyllas ju något alldeles väldigt nu för tiden. Själv är jag inte lika exalterad. Jalla! Jalla! var ganska trevlig, men inte mer. Kopps var direkt undermålig, på alla plan. Vulgär, charmlös, tjatig och helt utan stil. Utom första mötet mellan Eva Röse och Fares Fares på krogen (som var raka motsatsen mot resten av filmen). Nya Zozo är dock ett steg framåt.

Behållningen med Zozo är först och främst Imad Creidi i titelrollen och Elias Gergi som Zozos farfar. Creidi både låter och känns fullkomligt naturlig hela filmen igenom, till skillnad från de flesta vuxna, som alltför mycket känns som om de är skådespelare i en film. Men Fares riktiga storhet ligger i att skapa små stunder av avslappnad mänsklighet, i Kopps reducerad till en scen, men i Zozo vimlar det av dem. Som när barnen i Libanon snackar om tjejer, eller när Zozo säger till sin kompis "Din farsa, han är ju dum i huvudet!", eller den ljuvliga scen i klassrummet där en av killarna förklarar att han alls inte är kär i Jenny, han hatar nämligen tjejer, och egentligen är han mobbad, förstår inte fröken det? I scener som dessa så har Fares och skådespelarna skurit bort all tillgjordhet, allt utspel, alla tics och alla maner. Det är bara ren närvaro, och det blir därför magiskt, eftersom det trots allt inte är på "riktigt" utan iscensatt.

Men en annan behållning, som i tidigare filmer bara anats, men som här blommar ut för fullt, är Fares ohämmade bildspråk, en blandning av reklamfilmsestetik och iransk bildpoesi. Han vågar verkligen ta ut svängarna, och tar risken att bli kitschig eller svulstig. Ibland lyckas han, ibland inte. Scenerna där Zozo svävar fritt och talar till en ljusfenomen på himlen blir mest fånigt i mina ögon, men det gör inte så mycket. Jag är glad att han inte är rädd för att bli fånig, och det är skönt att slippa det grovkorniga fotot med rörlig handkamera, eller billig tv-känsla, som annars är närmast standard i svensk film. Filmens fotograf är Aril Wretblad (som också fotat Fares tidigare filmer) och det är ett mycket fruktbart samarbete. Den senaste svenska film som gjorde mig lika upprymd över fotot var Miffo (2003) där Daniel Lind Lagerlöf och Olof Johnson arbetade tillsammans.

Men Zozo har också problem, vid sidan av de vuxna skådespelarna. Det är själva storyn. Hela Libanonavsnittet känns mest som en transportsträcka i väntan på att filmen ska ta sin egentliga början. Men när Zozo till slut kommer till Sverige så händer just ingenting. Allt bara puttrar på med de sedvanliga skolsekvenserna. Och efter hand börjar även det partiet kännas som en transportsträcka. Filmen påminde mig om Abolfazl Jalilis Abjad (2003) om en pojke i Iran före och under islamiska revolutionen. Men där Jalili med korta, impressionistiska scener bygger upp en historia om en pojke, en familj och ett land, som är otroligt rik och omfångsrik, utan att någonsin kännas jäktad eller överlastad, så känns det ibland som om Fares gjort en lista på alla nyckelscener han ville ha med, och sen filmade han dem, en efter en, och bockade sen av dem från listan, utan att för den sakens skull egentligen lyckats säga något om vare sig pojken, familjen eller landet (länderna). Då är det spelet och kameraarbetet som är räddningen. Ibland är det svindlande vackert.

Men det finns en sak till som jag uppskattar, I sina tidigare filmer han Fares medvetet drivit med, och kritiserat, machokulturen och det gör han här också. Jag var hela tiden rädd för att farfaderns budskap om att man måste slåss för att komma någonstans här i världen skulle bli också filmens budskap. Men jag borde vetat bättre. Zozo börjar inte slåss. Att slåss väcker bara minnena av inbördeskrigets fasor tillbaka, så han vänder andra kinden till. Och det är ett betydligt bättre budskap än den hårda nävens moral. Det kanske inte fungerar i alla lägen, men det är en vacker tanke. Även män måste få visa sig svaga och mjuka, och i Fares filmer får de det. De är de som inte klarar av det som det verkligen är synd om.

Avslutningsvis en eloge till Fares Fares i rollen som kycklingen, en riktigt skön karaktär.