Jag var bara fyra dagar på filmfestivalen i Göteborg och jag njöt ohämmat av var sekund. En debatt om att fånga upp svenska talanger inledde, och där, som så ofta, pratades det om Danmark som den stora förebilden. Är det inte dags att gå vidare? I tio år har det tjatats om Danmark och hur bra allt är där och om vi bara var mer som Danmark skulle... Ja, vadå? Är det verkligen så att Danmark har världens bästa filmpolitik och gör världens bästa filmer eller är det bara en fix idé bland det svenska filmetablissemanget. När kom det en bra dansk film senast förresten? Vad man sa mer konkret var att det var viktigt att stimulera producenter och att producenter skulle ta sig an regissör och manustalanger och vårda dem och låta dem växa under en längre tid. Det är jag helt med på, och Memfis Lars Jönsson är här en förebild.
Ron Howards senaste film heter Frost/Nixon, om intervjun som David Frost gjorde med Richard Nixon efter att han avgått. Det är riktigt bra med en kusligt porträttlik Michael Sheen som Frost och en inte fullt lika porträttlik men strålande Frank Langella som Nixon. Ibland blir det lite för melodramatiskt i dramat runt omkring själva intervjun, det vill säga de bitar som inte är direkt från verkligheten, men utöver det sitter man som fastspänd filmen igenom. Jag såg den i en fullsatt Draken (Sveriges finaste biograf) och stämningen var så härligt laddad som den kan bli i en salong där alla är ett med duken, och andas gemensamt, eller håller andan.
Men den bästa filmen jag såg var iranska The Song of Sparrows, av Majid Majidi. Den var så rik på känslor, humor, värme och teman att det hade räckt till flera filmer, men så utsökt berättad att det ändå inte kändes överlastat utan tvärtom bara ett naturligt flöde av riktiga liv som levdes framför kameran. Ljuvlig var den och en återkomst till de fantastiska iranska filmer som var så vanliga för några år sedan och som jag börjat sakna.
Jesper Ganslandt följer upp Farväl Falkenberg (som jag skrev om här) med en dokumentär, Filmen jag inte pratar om längre, om en filminspelning som imploderade då pengarna tog slut. Han har gjort den tillsammans med Martin Degrell, som själv var med på det misslyckade projektet som skildras. Tyvärr tyckte jag inte alls om filmen. Ämnet hade potential men den kändes så regisserad och arrangerad att jag inte kunde släppa känslan av att allt var påhittat. Ganslandt måste lägga band på sina maniska kamerarörelser.
Bland de kortfilmer jag såg kan jag nämna Julia, av Lotta Lättström. Den var sympatisk, om ett par som inte lyckas skaffa barn trots ihärdiga försök. Problemet med den var dock att den var för kylig. Trots all inneboende dramatik var alla starkare känslor helt bannlysta, den raka motsatsen mot Douglas Sirk eller Almodovar. Lite passion hade inte skadat.
Inlägg
