Att göra en romantisk komedi (modell 1A)

Det här veckan blir det inte mycket, det är för fint väder. Bara en fundering. Om man inte har några som helst ambitioner, eller någon fantasi, om det enda man gör är att slaviskt följa regelboken, och bocka av på en lista allt eftersom man fått med de föreskrivna scenerna, varför är man då regissör eller manusförfattare. Trailern till New York Waiting (2006) var så fullmatade med indie-klichéer att jag hoppas det var tänkt som en parodi. Så fort musiken hördes, redan innan man fick se några filmbilder, var det fullkomligt klar vad det var för slags film, sen blev det bara värre. Varje replik, varje gest, varje miljö, allt var direkt kopierat ur instruktionsboken. Samma sak med Poseidon (2006), som jag sett i sin helhet. Nu kan ju en film ha exempelvis charm och värme som räddar den, och jag återkommer med en recension av New York Waiting när jag sett den i sin helhet. Poseidon däremot hade varken värme eller charm. Den var i total avsaknad av, tja, allt. Den gode Wolfgang kunde lika gärna vara elektriker eller tandläkare eftersom han ändå inte har någon vilja till konstnärlig gestaltning. Faktum är att min tandläkare visar större tendenser till konstnärligt sinnelag. Synd att han snart går i pension.

För övrigt så talas det för lite om klichéer när det gäller annan film än den breda Hollywood-filmen. Bergman, fransk film, amerikansk independent, japanskt 50-tal, alla har de sina klichéer, men det är nästan bara de från Hollywood som kritiseras och parodiseras. Märkligt.

Hur går det med frågesporten? Nästa vecka kommer svaren.

Andra bloggar om: film, klicheer