Helvetet är en stad

Den brittiska filmbolaget Hammer Films slog igenom stort på 1950-talet, och in på 60-talet, med en serie skräckfilmer, och stod för en av två förhärskande trender inom den dåtida brittiska filmen. Den andra trenden var vad som kom att kallas diskbänksrealismen, där det ledande produktionsbolaget hette Woodfall. Det var filmer som handlade om "arga unga män" i arbetarklassmiljö. Men en av de bästa brittiska filmerna från den tiden är en korsning mellan de två, nämligen Helvetet är en stad (Hell Is a City, 1959). Även om den är producerad av Hammer, och inspelade i vidfilmsformatet Hammerscope, är den inte en skräckfilm utan en realistisk polisfilm, i arbetarklassmiljö. Helvetet är en stad är inte en film som förekommer i de filmhistoriska översiktsverken, inte heller räknas den bland klassikerna, men det visar bara hur godtyckligt det urvalet är (mer om det här). Helvetet är en stad är både en fin thriller i sin egen rätt, samtidigt som den är intressant som en länk mellan på olika decennier, och två olika inställningar till livet. Den är skriven och regisserad av Val Guest, en av den engelska filmens riktiga arbetshästar. Guest regisserade drygt 50 filmer, och skrev även manus till dem, samt till ett 30-tal filmer till. Några producerade han också. Han dog för övrigt för bara ett par veckor sedan, 94 år gammal. Huvudrollen spelas av Stanley Baker, som hade sin storhetstid just dessa år, då han ofta spelade råbarkade män uppvuxna långt från de förnäma salarna.

Helvetet är en stad utspelas i Manchester. En litet gäng rånar en värdetransport, men polisen är dem snabbt på spåren, ledda av Harry Martineau. Filmen är fylld av de vanliga klichéerna, som att Harry är så uppfylld av sitt arbete att han försummar sin fru, men den är betydligt mer än så. Miljöerna är unika, och därigenom får filmen en välkommen fräschör, fint fångade av fotografen Arthur Grant. Här finns ingen kuliss så långt ögat når, och Manchesters industrimiljö ger en tung doft av utspilld öl, skitiga kläder och bolmande skorstenar. Harrys problem med sin fru består dessutom inte bara av att han prioriterar sitt jobb, utan att det finns en annan kvinna. Inte någon ung, vacker snärta, utan en äldre kvinna som jobbar på puben han brukar besöka. Deras relation ger filmen en oanad tragisk dimension, tillsammans med Harrys tilltagande desillusionerade syn på tillvaron. Till slut är det vad som gör Helvetet är en stad annorlunda.

Där tidigare polisfilmer vanligtvis handlat om brott och straff, och ibland även om polismannens vardag, och som också upptar större delen av Helvetet är en stad, så sker en vändning mot slutet. Precis som man halvvägs in i Tyskland anno noll (Germania anno zero, 1947) kan se hur den italienska neorealismen lämnar realismen (Vittorio de Sica) och går mot en mer existentiell riktning (Michelangelo Antonioni), från att vara en fråga om liv eller död, till en fråga om vilket liv som är värt att levas, så ändras riktningen även i Helvetet är en stad, och frågan om vem som är ond eller god, vad som är rätt eller fel, förvandlas till (den retoriska) frågan ”Vad spelar det för roll?” Slutet på Helvetet är en stad liknar mer slutet på Antonionis Feber (L'eclisse, 1962) än andra polisfilmer.

Efter att fallet är löst åker inte Harry hem till frun, inte heller firar han med kollegorna. Istället ger han sig ut på en ensam, nattlig vandring på Manchesters dystra gator. Filmens sista replik är "You don't have to be alone to be lonely."

-----------------------------------------------------------------------
Det finns en del myter om diskbänksrealismen, en av dem är att det var första gången som brittisk film tog sig annan arbetarklassen, en annan att dess realistiska approach var ett brott mot tidigare brittisk film. Naturligtvis är båda påståendena felaktiga. Mer sanningsenligt vore att säga att diskbänksrealismen bara förde vidare en tradition med anor tillbaka till de första brittiska filmerna, och att realismen alltid varit den brittiska filmens främsta kännemärke.

Helvetet är en stad finns på dvd i England och USA. För den som vill se diskbänksrealism rekommenderar jag Lördagskväll och söndagsmorgon (Saturday Night and Sunday Morning, 1960) samt Långdistanslöparen (The Loneliness of the Long Distance Runner, 1962). Bra filmer med Stanley Baker är till exempel Det grymma havet (The Cruel Sea, 1953), Rattens desperados (Hell Drivers, 1957) och Krashen (The Accident, 1967). Alla ovan nämnda filmer finns på dvd i England.