måndag, maj 09, 2005

Kingdom of Heaven

Det är skillnad på tv-rutan och bioduken, liksom det är skillnad mellan en bioduk och en teaterscen. 110 år efter filmkonstens födelse är det förvånansvärt många som fortfarande inte förstått det. Därför är det extra skönt att det finns sådana som Ridley Scott, och förra veckan hade hans senaste epos premiär världen över.

Scott är engelsman och började jobba på BBC i början av 60-talet. Där regisserade han bland annat avsnitt av tv-serien Z-Cars, tillsammans med Ken Loach. Tänk vilka olika vägar de sedan gått. Ken Loach har aldrig lämnat tv-världen bakom sig, trots att han numera gör filmer som visas på biografer, medan Scott gjort filmer som flyttat fram gränserna för bildskapande, från Alien (1979) och Blade Runner (1982/1992) fram till idag. Jag gillar förvisso några av Loachs filmer också, särskilt Kes (1969), men han är mer intresserad av politik än filmskapande. Men det behöver ju inte vara en motsättning. Kingdom of Heaven är politisk också. Den har beskyllts för att vara anti-islamsk och för att vara anti-kristen. Scott själv är agnostiker, och i själva verket är den en anti-fundamentalistisk film, där de bokstavstrogna är de onda och de goda är pragmatiska och sekulära. Filmen hyllar respekt och förståelse mellan religionerna, och förespråkar vapenvila och fred. Men den blundar inte för svårigheterna. De som kallar den anti-muslimsk eller anti-kristen har förmodligen inte sett den, eller så är de själva fundamentalister, och då har de all anledning att känna sig träffade.

Vissa kritiker har uttryckt förvåning över att en Hollywood-film som Kingdom of Heaven kan vara så pro-muslimsk, andra har gnällt över att det är typiskt att en Hollywood-film har fransmän som bad guys. Men det är ju inte en slump att man inte ser en enda amerikansk skådespelare i filmen, för det är inte en Hollywood-film, det är en typisk independentfilm, i alla fall ekonomiskt (nu för tiden är ju beteckningen independentfilm mer en stilistisk klassificering än en ekonomisk). Scott är nämligen sin egen filmstudio. Hans produktionsbolaget Scott Free Productions har producerat Kingdom of Heaven, i en samproduktion mellan England, Spanien, Tyskland och USA.

När jag såg Kingdom of Heaven var jag inledningsvis lite skeptisk. Den var så komprimerad. Alla repliker kändes som nyckelrepliker, och personer och platser dök upp utan närmare presentation och motivation. Det kändes som om filmen egentligen varit dubbelt så lång, men av ondskefulla producenter klippts ner, och att man bara behållit höjdpunkterna. Dessutom är Orlando Bloom i huvudrollen synnerligen blek och okarismatisk och det är tråkigt att mannen som gett oss Ripley, Thelma och Louise på senaste tiden glömt bort starka kvinnoroller.

Men ju längre filmen pågick desto mer tjusandes jag av den. Teorin om producenterna som motarbetade regissören stämmer nog inte, eftersom Scott själv är producent. Istället började jag fundera på om det inte egentligen var så att Scott medvetet skalat bort så mycket som möjligt, för att istället skapa ett slags associativt bildpoem. Och då kommer vi till vad jag inledningsvis var inne på. Att skapa ett eget, filmiskt, rum, som varken är tv eller teater.

Oavsett var en Ridley Scott-film utspelas, och han har sökt sig till alla tänkbara miljöer, så förvandlar han det till något eget. Han har gjort filmer som utspelas i framtiden och under medeltiden, i Japan och på Manhattan, i djungeln eller i Monument Valley, men alla hans filmer utspelas i hans egen värld, i Scottland. Det är en värld där rök och dimma ständigt sveper in längs marken, en värld där solljus och neonljus ständigt bränner sig in i näthinnan och bilderna ständigt är fulla av liv och rörelse. Han skapar ett slags hyperrealistiskt, nästan tredimensionellt, rum, där varje dammkorn (som i den sorgligt åsidosatta Matchstick Men (2003)) eller varje vattendroppe lever ett eget liv. Allt detta gäller också, naturligtvis, för Kingdom of Heaven. Det finns en sinnlighet, en drömsk utomvärldslighet över den, som är enastående. Det gör inte så mycket att Orlando Bloom är en vek hjälte, att dialogen ibland är tramsig och motivationerna ibland grumliga. Det här är ren film, det är som om filmkonsten återupptäckts, eller återuppväckts. Ordet geni använder jag ogärna men här platsar det. Ridley Scott är ett visuellt geni.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Jaha, så det var det du tyckte om Kingdom of Heaven. Kanske man ska ta och se den där filmen i alla fall? David Thewlis är ju med i den också... ;)

Nu är en av siffrorna på räkne-joxaren jag. Så det så.

Anonym sa...

Tänk vad olika man kan tycka...
http://bengtsson.net/wordpress/?p=260

Anonym sa...

Hej o hå Fredrik

Jag tycker din "recension" av kingdom of heaven beskriver mina åsikter om just denna film väldigt bra, den är verkligen ögongodis men jag skulle sätta en färgstarkare person i huvudrollen desutom tycker jag den är en sådan film man ser på bio och man ser den en gång för det är definitivt ingen överlevare som jag ser det

Anonym sa...

Mer intressant är att Balian av Ibelin, Sibylla, Guy de Lusignan, Reynald de Chatillon och Kung Balduin faktiskt är verkliga personer som levde i Kungariket Jerusalem. Och naturligtvis Saladin. Enligt samtidens muslimska författare var det Reynald, som med en attack på en karavan, fick Saladin att slutligen attackera Jerusalem efter en förkrossande seger i slaget vid Hattin, där den kristna armén led svårt av törst. Och Reynald dödades efter slaget på samma sätt som i filmen av Saladin. Balian deltog i slaget men lyckades fly. Guy satt i muslimsk fångenskap i ett år innan han släpptes.
Däremot släpptes inte Jerusalems invånare ut hur som helst, utan de fick köpa sig ut ur staden. Man hade olika priser för män, kvinnor och barn. De som inte kunde betala såldes som slavar.