Bourne Supremacy

En av många vittspridda myter är den att uppföljare aldrig är lika bra som originalet. Denna myt frodas trots otaliga exempel på motsatsen. Några klassiska exempel där tvåan är bättre än ettan är: Gudfadern (1972 och 1974), French Connection (1971 och 1975), Agent 007 - med rätt att döda (Dr No, 1962) och Agent 007 ser rött (From Russia With Love, 1963), Stjärnornas krig (Star Wars, 1977) och Rymdimperiet slår tillbaka (The Empire Strikes Back, 1980), och så vidare.

Ett mera nutida exempel är de två filmerna om Jason Bourne, Bourne Identity (2002) och Bourne Supremacy (2004). De bygger på romaner av Robert Ludlum (som jag inte läst), och handlar om en man som vaknar upp med total minnesförlust och upptäcker efter hand att han är expert på att slåss, på att köra bil, på att läsa av rummet, på att tala främmande språk. Han har också ett hemligt bankkonto i Schweiz. Han har alltså spionkompetens. Men han är jagad av sina förra uppdragsgivare, CIA. Storyn är ungefär den samma i båda filmerna. De bygger inte på effekter och stora explosioner, utan på Bournes snabbhet i tanken och rörelsen. Han springer och slåss, och använder sig av de redskap som finns omkring honom. På det viset påminner han mer om tv-hjälten MacGyver än James Bond, och personligen föredrar jag en sådan approach. Det är mer spännande att se någon använda sin hjärna och sin improvisationsförmåga, än någon maskin som han har med sig.

Filmerna är också ganska oglamorösa och skitiga, med en nervig, närgången kamerastil. De är också konsekventa och fokuserade. Här finns inget snack, inga fåniga one-liners, inga gulliga romantiska sekvenser, det är bara ren, rak spänning. Det finns inga hjältar heller, och Matt Damon är perfekt i titelrollen. Hans utseende är tillräckligt diffust och oansenligt för att man ska tro på honom som agent. En agent ska smälta in, inte sticka ut. Det är fråga om högklassig underhållning på en mer gammaldags maner.

Men båda filmerna har dessutom en annan dimension, som är antydd i den första, Bourne Identity, men som utvecklas till huvudtema i den andra, och betydligt bättre, Bourne Supremacy. Den finns en ton av ångest och vemod i den första filmen, av bortkastade liv och ständig smärta, både fysisk och psykisk. Det är inget filmen lägger någon större vikt vid, men det finns där, hela tiden, som en oroande underton. Man behöver inte bry sig om det, utan kan nöja sig med att njuta av Bournes (och filmskaparnas) utsökta professionalism, men om man vill finns den där. Scenen då Bourne skjuter ihjäl "the professor" (Clive Owen) på ett fruset fält sammanfattar dessa två aspekter, professionalismen och ångesten/vemodet. I dödsögonblicket så släpper professorn på sin iskyla och drabbas av självinsikten, och söker tröst hos Bourne. "This is the price you pay." säger han bittert. Det frusna fältet står, om man så vill, som en visuell förstärkning av deras sinnestillståndet.

Men i Bourne Supremacy så kommer som sagt det tidigare underliggande fram i öppen dager. Filmen har de gängse spionthrillerklichéerna, men Bournes motiv skiljer honom från andra agenter, och filmen från andra agentfilmer. Om Bourne i första filmen enbart var intresserad av vem han var och att hålla sig vid liv, så är det i andra filmen först hämnd som driver honom, en hämnd som efterhand ger efter till förmån för en jakt efter förståelse och förlåtelse. Nu vet han vem han är, men det ger honom ingen tillfredsställelse, det bara förstärker ångesten från förra filmen. Han ler nog inte en enda gång i filmen, istället blir han bara mer och mer sluten och sammanbiten. Han är fortfarande lika professionell och kvicktänkt (och actionscenerna, särskilt biljakten i Moskva, är magnifika), men han använder sin skicklighet, inte för att döda, utan för att försonas med sig själv.

Filmen slutar med att han besöker en ung kvinna vars föräldrar han mördade flera år tidigare, och inför hennes förskrämda och stumma ansikte berättar han vem han är och vad han gjort. På så vis hoppas han kunna bli kvitt sina demoner, och få sova om natten. Att filmskaparna (främst regissör Paul Greengrass och manusförfattare Tony Gilroy) lyckas hålla detta tema uppe, och levande, samtidigt som de har gjort en blixtrande kvick actionfilm är imponerande. Det är inte bara ett uttryck för berättarmässig begåvning utan också på ett visst mått av mod. Skuld och botgöring som drivkrafter är sällan skildrade på film, men få tycks ha lagt märke till dessa aspekter av filmen, i alla fall inte bland de kritiker jag läst.

En av förra årets mer uppmärksammade filmer, den kritikerhyllade A History of Violence (2005), hade ett snarlikt tema, men är på sätt och vis motsatsen till Bourne Supremacy. A History of Violence lät ämnet överskugga filmen, och fick på det viset kulturcred, men Bourne Supremacy lät ämnet ligga under ytan, och alla kritiker missade det. Om inte ett budskap stryks under med tjocka streck är det lätt att missa det. Det är också ett exempel på problemen med auteur-tanken. Eftersom David Cronenberg regisserat A History of Violence så blev den behandlad med större respekt än Bourne Supremacy, som ju "bara" är en actionfilm. Men det är ju så det är, det går inte att se en film utan fördomar, oavsett om fördomarna är negativa eller positiva. Det viktiga är att man är medveten om fördomarna.

-------------------------------------------
Båda filmerna om Bourne finns att hyra på dvd och vhs.