Sentimentalitet

Ordet "patetiskt" var en gång i tiden använt i positiv bemärkelse. Att något var patetiskt betydde bara att det var känslostarkt och gripande. Idag används det som något negativt, och nedsättande. Den som är patetisk är ynklig, överdrivet känslostark, kanske rent av skrattretande. Ordet "sentimental" kan idag fortfarande användas positivt, men det ligger i riskzonen för att bli något negativt, det också. Men än så länge säger man snarare "alldeles för sentimental", än blott "sentimental" när man vill kritisera något för att vara för känslosamt.

I filmrecensioner är det vanligt att kritisera filmer för att vara sentimentala, (eller för att vara för sentimentala). Beror det på att filmkritiker är ett mer cyniskt släkte än filmskapare? Med sentimentalitet, som med så mycket annat, finns det också kulturella skillnader, och sentimentalitet från olika länder bemöts på olika sätt. Billy Wilder sa en gång att "What critics call dirty in our pictures, they call lusty in foreign films.", och ibland känns det som att vad kritiker kritiserar för sentimentalitet i amerikansk film hyllar de som humanism i filmer från andra länder. Cykeltjuven (Ladri di biciclette, 1948) exempelvis, eller många av Kurosawas filmer. Men det gäller även dagsaktuella filmer. Det anses dessutom ofta manipulativt att vara sentimental, men varför måste det vara så? Att vara känslokall kan dessutom vara nog så manipulativt som att vara känslostark.

Och varför anses det ofta fult att vara känslosam? Det senaste decenniet har det ju spridit sig en alltmer irriterande rädsla för känslor i samhället, där ironi har tagit över allt mer. En scen från Fyra bröllop och en begravning (Four Weddings and a Funeral, 1994) kan få illustrera, då Charles (Hugh Grant) inte kan säga "I love you." till Carrie (Andie MacDowell), utan säger det som ett citat av David Cassidy istället. Den ironiska generationen har onekligen förstört en hel del. Till exempel med alla de fåniga kvickheter som måste till så fort det sagts eller gjorts något känsligt, bara för att visa att det inte var så allvarligt och allt är fortfarande coolt. Varför är folk så rädda för känslor? Är det för att man är rädd för att visa sig svag och sårbar? Är inte det i så fall om något ett tecken på att man verkligen är svag? Själv tycker jag om när man vågar vara känslosam, och följaktligen tycker jag även om filmer som inte är rädda för att vara känslosamma. Kanske är det en anledning till att så många av mina favoritfilmer är gjorde före 1990-talet.

Men hur som helst, mer äkta känslor på bio, och bland filmkritiker. Att våga bejaka sina känslor är mer coolt än att förtrycka dem trots allt.