måndag, augusti 01, 2005

Klassiker

Två gånger har George Cukor filmatiserat pjäser av Philip Barry, första gången 1938 då resultatet blev En friare i societéen (Holiday), andra gången 1940 då resultatet blev En skön historia (The Philadelphia Story). Av de två är det den senare som blivit en älskad klassiker, med Katherine Hepburn, Cary Grant och James Stewart i huvudrollerna. Men personligen föredrar jag den tidigare, också den med Hepburn och Grant. Den är en fulländat mästerverk, En skön historia är bara bra. När jag en gång diskuterade En skön historia med en annan filmvetare så förklarade han hur bra han tyckte den var, och jag sa att jag inte var så väldigt förtjust. "Nej, men du måste ju tänka på att den är så pass gammal." svarade han då. När jag då invände att jag tyckte att en ännu äldre film var många gånger bättre blev han ställd. En annan gång, med en annan filmvetare, så diskuterades Katherine Hepburn/Spencer Tracy-filmer. Hon sa att hon älskade dem och undrade vad jag tyckte. Jo, några är fantastiska, men det finns flera som är trista. Det förstod hon inte alls, för henne var de alla likadana, "de är ju alla så gamla" sa hon som motivering, som om en film som uppnått en viss ålder plötsligt förlorar sin originalitet och i stället bara blir "en gammal film". En tredje filmvetare förklarade, efter att ha sätt Kvinna utan samvete (Double Indemnity, 1944), att han var förvånad över att den var så bitter och cynisk, hans idé om gamla filmer var att de var käcka och med lyckliga slut. Tre exempel på hur även folk som borde veta bättre har märkliga uppfattningar av "gammal" film.

Ett annat fenomen man kan fundera över är det som händer när klassiker har nypremiär. På senare tid har exempelvis några Chaplin-filmer visats på ordinare repertoar, i alla fall i storstäderna, och även De 40o slagen (Les quatre cents coups, 1959), 1900 (1976), De sju samurajerna (Shichinin no samurai, 1954) med flera har gått upp igen. Fenomenet jag syftar på är att alla filmerna hyllats av en närmast enig kritikerkår. Varför är det ingen som ser att Chaplins filmer är gråtmilda, övertydliga och självgoda? Varför är det ingen som ser att 1900 är banal, sexistisk och leninist/stalinistisk propaganda?* Ett undantag är Gunnar Bohlin som i P1 beklagade sig över att De 400 slagen inte var lika bra som han mindes den och att den förändrats med tiden, till det sämre (han verkade dock aldrig slagits av tanken att det kanske var han själv som förändrats).

Med dessa exempel vill jag problematisera hela idén med klassiker och synen på äldre film. Det är många som har ett konstigt förhållande till äldre film. Allt från de som tycker att svartvit film är tråkig (jag har till och med träffat en människa som inte tyckte att svartvit film var "trovärdig"), till de som anser att det bara gjordes bra film för, på den gamla goda tiden, ofta med kommentarer av typen "sådan filmer görs inte längre" eller "på den tiden gjorde man filmer med hjärta, nu är det bara för pengar". Något som ofta förenar dem, oavsett om de gillar äldre film eller inte, är att de generaliserar dem in absurdum, som om alla äldre filmer var utbytbara och identiska.

Ett annat mysterium är att när det gäller äldre filmer så finns det ett fåtal som passerat alla spärrar och blivit tidlösa klassiker, såsom Borta med vinden (Gone With the Wind, 1939) och Casablanca (1942). Ingen av dem tillhör mina favoriter, men alla de som gillar dem, tror de verkligen att de är så fullständigt unika, och så mycket bättre än alla andra gamla filmer? Eller är det så att de är de enda gamla filmer de sett. Förmodligen är det så. Filmhistorien är sprängfylld av filmer som förtjänar klassikerstatus och som förtjänar att få regelbundna nypremiärer, men det är bara de gamla vanliga som visas om och om igen. De är inte klassiker för att de är bättre än andra filmer, de är klassiker för att de visas oftare än andra filmer.

Det kan låta som en självklarhet, men tydligen inte för alla, att då, precis som nu, så gjordes det både bra och dåliga filmer, både roliga och tragiska filmer, både trovärdiga och otroliga filmer, både långa och korta filmer, både snälla och elaka filmer, både propagandistiska och neutrala filmer. Det gjordes både kalkoner och mästerverk, och allt däremellan. Men alltför få ser gamla filmer i sin egen rätt, utan de ser dem med fördomsfyllda glasögon. Ta av dem nästa gång.

Var det förresten någon som såg Kort möte, och i så fall, vad tyckte ni?

-------------------------------------------------------
*När man satt och skissade på manuset till 1900, hur resonerade man då när man skulle göra Donald Sutherlands roll som fascistledaren? "Hmm, folk måste förstå att han är ond. Hur ska vi göra?" "Jag vet, vi låter honom vara ful och blänga hela tiden." "Nej, nej, det räcker inte, kan vi inte låta honom plåga ett djur?" "Nej, ännu bättre, han får ritualmörda en katt!" "Ja, det är jättebra, men tror du folk fattar då?" "Nä, det är nog bäst att han får ha ett perverst sexliv också." "Jaja, men tror du inte att han borde vara pedofil också?" "Ja, det är jättebra, men tror du verkligen folk fattar då?" "Men om han våldtar en söt liten pojke då?" "Nej, det räcker inte, folk kanske tror att han är en fin kille ändå." "Jag har det, han får döda pojken medan han skrattar diaboliskt!" "Ja, det är jättebra, nu kanske folk äntligen fattar att han är ond. Och sen kan han få skjuta ihjäl lite kvinnor och barn också."

1 kommentar:

Anonym sa...

Det konstigaste är ändå filmkritik som går ut på att "referensrecensera" filmer, t.ex. med uttryck som "bra specialeffekter för att vara så gammal". En film skall betygsättas enbart efter filmupplevelsen, utan någon som helst kontextuell påverkan. Många genrer har generellt blivit mycket bättre på senare år, framför allt thrillers och sociala dramer. Romantiska komedier och krigsfilmer står sig däremot bra. Och en film som En kvinnas martyrium tror jag inte kommer att spelas in igen. Där är själva avsaknaden av ljud ett grundfundament.