Filmen i Sverige

Förra året var ett bra svenskt filmår. Det var gott om premiärer, det var många som såg dem, och flera hyllades av kritikerna. Jämfört med vilket år som helst på 40-talet var det väl i och för sig ett tämligen fattigt år, men jämfört med de senaste åren så... Men samtidigt var det ett ganska tråkigt filmår. Nästan ingen svensk film från 2004 handlar om något annat än sina huvudpersoners personliga problem. Det är som om samhället och omvärlden inte existerar, som om tid och rum inte har någon mening. Det är bara en liten grupp människors bestyr som skildras, och inget ont i det, men man kan ju undra varför ingen manusförfattare eller regissör verkar vilja skildra något större än sin egen vardag. Det enda undantaget är väl Richard Hobert, vars Tre solar är ett ödesdrama som utspelas under medeltiden. Den blev ju nu utskälld som decenniets sämsta film, i hård konkurrens med Mongolpiparen, så viljan att pröva ett nytt grepp lär väl inte ha ökat efter det. (Personligen tycker jag dessutom att Tre solar inte är så mycket sämre än så mycket annat som gick på bio förra året. Men det var ju ett självmordsuppdrag att göra film i medeltidsmiljö. Mongolpiparen är dock precis lika dålig som sitt rykte.)

Janne Halldoff har gjort mycket skit under sin tid som regissör, men han gjorde också filmer som Korridoren (1968), om en läkare som förlorar tron på sitt arbete och som blir till en skildring av en sjukvård och ett samhälle i kris. Det är lysande, inte minst tack vare Per Ragnars insats i huvudrollen. Året därpå gjorde Halldoff En dröm om frihet, om ett par förrymda fångars flykt undan både massmedia och polis genom ett vintrigt Sverige, återigen med Per Ragnar i en ledande roll. Det är inte bara en av de bästa svenska filmerna någonsin, utan också ett tvärsnitt av det svenska samhället, på ett sätt som är helt främmande idag. (Samhället verkar vara detsamma dock.)

Det är inget fel i sig att fokusera på familjen och den lilla världen. Yasujiro Ozu gjorde nästan bara filmer om medelklassfamiljer och deras problem, men flera av hans filmer är fulländade konstverk. Det finns ingen i Sverige som har hans begåvning dock. Och även om så vore skulle det ändå vara beklagligt om ingen någonsin lämnade vardagsrummet. Jag får trösta mig med förra årets Bombay Dreams, som, även om det var på ett lite väl sagolikt sätt, trots allt behandlade Indien och adoptionsfrågan. Stjärna till Lena Koppel.