Filmarkivet (4)

1927 var ett bra filmår. I Sovjet kom både Dagar som skakade världen / 10 dagar som skakade världen (Oktjabr) och S:t Petersburgs sista dagar (Konec Sankt Petersburga). I Tyskland gjorde Pabst sin bästa film, Revolutionens vrakspillror (Die Liebe der Jeanne Ney). I England gjorde Hitchcock en av sina bästa stumfilmer, Cirkusboxaren (The Ring). I USA gjorde Josef von Sternberg både gangsterfilmen Underworld och krigsskildringen Sista kommandot (Last Command), och, fram för allt, Murnau gjorde Soluppgång (Sunrise), den vackraste av kärleksfilmer.

Men mitt nästa val till filmarkivet är ingen av dem, utan istället en fransk film.

Det pratas ofta om hur patriotisk den amerikanska filmen är, men få filmer är lika ohämmat patriotiska som Abel Gance absurt ambitiösa filmporträtt av Napoleon Bonaparte, Napoleon. På en och samma gång svulstig och intim, är det en film som får även Apocalypse Now att verka blygsam.

Abel Gances liv var fyllt av tragedier och han var ofta sjuk, därtill livshotande så. Han blev gasförgiftad under Första världskriget och hans andra fru dog i influensa. Kanske var det därför han la ner så mycket kreativ energi på filmen, och kanske var det därför han drev sig själv och filmkonsten till fantastiska nya höjder. Napoleon förtjänar en plats i filmarkivet för att den dels visar vad en ohämmad konstnär och visionär kan göra med sitt medium, och dels för att den är ett sådant koncentrerat spektakel. Vissa sekvenser, som ett snöbollskrig, har en energi och vitalitet som gör att det spritter i benen, och det känns som om man själv fått en snöboll i ansiktet. Gance och hans fotografer (det var fyra stycken fotografer, Gance själv skrev, regisserade, redigerade och spelade med i filmen), använde dessutom alla trick som fanns, och uppfann en hel del nya. Rörliga kameror, ibland på hästrygg, användes exempelvis. I en sekvens sammanjämkades tre bilder tagna med tre kameror för att skapa en bredd som inte sedan sågs till förrän Cinerama på 1950-talets slut. Gance lät dessutom tinta varje bild i varsin färg, rött, vitt och blått, så att filmen i den sekvensen fick färg och form efter Frankrikes flagga, Tricoloren. Vad det handlar om här är vad Rene Clair kallade cinema pur, det är en film som är ett anfall mot alla sinnen.

Men i all extravagant teknik så ligger fokus hela tiden stadigt förankrat på den unge Napoleons inre själsliv. En romantisk och sentimental skildring, men i sin naivitet ganska gripande. Det är också viktigt, för en film som saknar emotionell förankring tappar snart sin spänning, och blir tråkig. Napoleon är uppåt fem timmar, men aldrig tråkig.

Tidigare filmer i filmarkivet:
Ingeborg Holm (1913) här
Fart, flickor och faror (Sherlock Jr. 1924) här
Pansarkryssaren Potemkin (Bronenosets 'Potemkin' 1925) här

------------------------------------------
Napoleon finns utgiven på dvd i Australien.