måndag, juni 19, 2006

Filmkritik

Varje vecka recenseras veckans premiärfilmer. I tv, radio, text-tv, tidningar och på nätet. På filmaffischerna citeras sedan lösryckta citat från recensionerna för att locka fler besökare. Att plocka positiva citat från negativa recensioner är en sport i sig, välutvecklad bland filmbolagen. Vissa filmbolag har dessutom ertappas med att ha egen personal, i alla fall i USA, som utger sig för att vara opartiska filmkritiker, och vars "recensioner" sedan sprids ut. Filmbolagen försöker också smörja kritikerna med pressmaterial och recensionsexemplar hemskickade i brevlådan. En omnämnande kan vara nog så viktigt för en film, i vissa fall spelar det ingen roll om omdömet är positivt eller negativt. Ibland känns det som om filmkritikerna allt för mycket går i de stora filmbolagens ledband. Alla artiklar om vilka Hollywoodfilmer som rekordöppnat första premiärhelgen exempelvis, eller helsidor som berättar vilka datum under de kommande månaderna de stora amerikanska filmerna har premiär, eller dvd-krönikor som listar aktuella dvd-releaser, känns mer som de är betalda av bolagen än publicerade av folkbildarnit.*

Men varför filmkritik? Vilken funktion fyller den egentligen? Det beror på. Den mest uppenbara, och nästan dess enda funktion i Sverige idag, är som konsumentupplysning, som vägledning för den presumtive biobesökaren. Om man läser eller lyssnar på filmkritik regelbundet så kan man skaffa sig kritikerfavoriter vars omdömen stämmer överens med ens egna. Men det kräver att samma kritiker återkommer. Därför kunde det vara en poäng om varje film recenserade av alla recensenter på en tidning, så att om man har en viss recensent som favorit så får man alltid ett omdöme. Men det vore i en perfekt värld, nu finns varken tid eller pengar för det.

Ibland framförs synpunkten att det vore bättre om "vanligt" folk recenserade filmerna, med motiveringen att kritiker och "folket" har helt olika smak, och att de filmer som för höga betyg är "konstiga" filmer som ingen tittar på. Det är dock nonsens. Det har möjligtvis varit så en gång i tiden men inte idag. Med undantag för barnfilmer, som alltid går bra oavsett kritiken, och en och annan actionfilm, så har de publikmässigt mest populära filmerna också oftast fått bra kritik. På samma sätt som kommentaren "alla kritiker är bara misslyckade musiker/skådespelare/regissörer" är meningslös (eftersom kritikerna i så fall borde såga alla konserter/skivor/pjäser/filmer), är kommentaren att filmkritiker bara skriver för någon slags kulturelit inte heller relevant.

Vad är en god filmkritiker? Bakgrund och bildning spelar egentligen inte någon roll, det viktiga är att kritikern är lyhörd och öppen och inte låter sin person och sina förutfattade meningar styra filmkritiken. Och att man faktiskt vet vad man pratar om. Att det finns någon konsekvens i kritiken är också bra, att man kan se en röd tråd.

Tyvärr är svensk filmkritik överlag inte särskilt bra. Det beror delvis på det begränsade utrymme de har att uttrycka sig på, ett par minuter i radio/tv, eller ett par spalter i tidningen. Men det beror också delvis, skulle jag tro, på att många tror att det räcker med att vara filmintresserad för att vara recensent, när det krävs begåvning också. Så mycket av filmkritiken är ytlig och irrelevant. Det är egentligen inte filmkritik utan snarare handlingsreferat med några avslutande korta omdömen. Det gäller såväl radio som tv, såväl tidningar som text-tv.

Det finns absolut en poäng med korta recensioner och handlingsreferat, som konsumentupplysning, men det borde samtidigt finnas fler infallsvinklar. En annan funktion för filmkritiken är, eller borde vara, att föra en diskussion kring estetik, moral, narrativ, skådespelarsätt. Att diskutera filmen som konstart, frågor om film och moral, film och historia, film och samtid, filmen och samhället finns inte, och historiskt perspektiv saknas ofta även det. Vilket återigen beror på bristande utrymme, men även på att film inte tas riktigt på allvar, inte ens av dem som verkligen tycker om film.

Men att diskutera hur filmen ser ut, och varför, och hur den eventuellt borde se ut, och varför, och hur den har sett ut, och varför, är viktigt, eftersom film är en av de mest populära konstarterna. Filmen är för viktig för att utlämnas till filmbolagen. den har en stor betydelse för våra liv, den formar, vägleder, vilseleder, förskräcker och förför oss. Men någon relevant diskussion föreligger inte, bara regelbundna moralpanikattacker om sex och våld.

---------------------------------------------------------
*Att okritiskt läsa pressmaterial är en annan brist. När jag var aktiv recensent och gick på pressvisningar varje vecka så kunde jag ibland roa mig med att gissa hur mina kollegors recensenter skulle utformas, eftersom jag läst samma pressmaterial som de. Jag minns när Disneys tecknade version av Tarzan hade premiär 1999. Då var det fler än en kritiker som skrev att filmen nära följde Edgar Rice Burroughs romanförlaga. Det stämmer nu inte alls, så antingen skrev recensenterna det för att folk skulle tro att de läst böckerna fast de inte hade det, eller så skrev de så för att det stod så i pressmaterialet. Ett annat exempel är Cannes-festivalen 2000, då det rapporterades i alla tidningar att iranska Samira Makhmalbaf medverkade för första gången, trots att hon varit med två år tidigare. Att alla kollektivt gjorde samma misstag är inte så troligt, att alla gjorde misstaget att läsa samma pressmaterial är mer troligt.

5 kommentarer:

slacker sa...

Ofoget att rycka loss meningar och, ännu värre, enstaka ord från filmrecensioner påminner ganska mycket om kvällspressens töntiga löp:

NAKENCHOCK
säljer
bättre än
BRÖSTLINDA

och

KUNGEN
känner
ingen
MÖRDARE

Något som morgontidningarna verkar vara på väg att plocka upp, för även om folk fattar att det är blow-up-dolls av alltihop så fastnar våra ögon på sånt, ty sådan är perceptionen.
Och sen tror jag tyvärr att väldigt många inte orkar bry sig utan tycker att det är ganska skönt att lalla runt i färdigtuggat och serverat, gärna sånt som alla andra ändå tycks se, det som är flashigt för tillfället, och det är ju den uppfattningen reklambyråerna think-tanksen gärna vill skapa.

Å andra sidan verkar det finnas skönt många som är väldigt intresserade av att i en djupare mening gå in i exempelvis filmens värld, för få ett större grepp sin kultur och identitet, samtida eller med ett historiskt perspektiv eller tvärvetenskapligt eller vad det nu kan vara.
Här tror jag att det verkligen skulle vara smart att skapa rum där "den kunniga kritikern och den vanliga människan", ett interaktivt forum där det också är möjligt att passivt insupa information, vi är ju alla olika i vårt sätt.
Kom just att tänka på vilken bra nerv Filmkrönikan hade på den tiden den presenterades av Fredrik Sahlin (proffset) och (gaaah jag och namn!) hon som hade rollen av filmintresserad amatör.

Lite som när Glenn Strömberg kommenterar fotboll med nån halvhygglig allmän sportkommentator, han står för de skarpa och ofta lärorrika analyserna och bisittaren för kalenderbiteriet och jag (den passive) lär mig en massa nytt varje gång.
Och nu borde jag sätta mig och mer aktivt engagera mig i just Strömberg i team, Sverige–England...

slacker sa...

Ja och nu blev det 1–0 till England...

Fredrik Gustafsson sa...

Hon hette Sara Wennerblom, men så mycket nerv vet jag inte om jag såg där. Påminde om Platons dialoger, det verkar som om det är jämställt och att man gemensamt kommer fram till något, men egentligen vet ju Sokrates och Sahlin (inga jämförelser i övrigt) hela tiden vad som är rätt och sant, och sålunda bara ett spel för gallerierna.
Men det är vackert så.

slacker sa...

Jag får nog ge dig rätt i att det fanns den där puttenuttighetsfaktorn och lite tillrättalagt vi-är-rörande-överens. Men idén är god.

Anonym sa...

Skulle gärna se ett återkommande t.ex. 30 till 60 min långt program där man samtalar med en regissör och gå in på djupet. Så som man kan se ibland på kanal 8.