Rika vänner

För ett drygt år sedan skrev jag ett inlägg om Nicole Holofcener, och beklagade mig över att ingen av hennes två filmer biovisats i Sverige. Men Friends with Money (2006), hennes senaste film, ska få svensk premiär i juni. Den svenska titel är Rika vänner. Det är dubbel lyckosamt eftersom det här Holofceners hittills bästa film. Kanske mer konventionell än föregångaren, Lovely & Amazing (2001), men samtidigt bredare i persongalleriet. Hennes första film, Walking and Talking (1996), handlade om två vänner, spelade av Anne Heche och Catherine Keener. Lovely & Amazing handlade om tre systrar, spelade av Emily Mortimer, Catherine Keener och Raven Goodwin. Rika vänner handlar om fyra vänner, spelade av Joan Cusack, Frances McDormand, Jennifer Aniston och, förstås, Catherine Keener.

Återigen så finns det inte någon direkt story, utan bara korta nedslag i kvinnornas (och deras mäns) vardag. Det handlar om deras försök att navigera i en konfliktfylld värld, där man när som helst riskerar att bli kallad fet, få sin parkeringsplats stulen av en soccer mom, eller bli ignorerad av sin granne. Osäkerhet, bitterhet och längtan efter ömhet är de starkaste drivkrafterna, och Holofcener och skådespelarna väjer inte för att vara obekväma och besvärliga. Det hela är med andra ord väldigt mänskligt och vardagsrealistiskt. Det är en avsminkad skildring av konsten att vara vuxen, med eller utan pengar.

Holofceners storhet är hennes blick för hur människor interagerar med varandra, och hur de kan såra varandra utan att vara medvetna om det. Om Howard Hawks förstod att "men are more expressive rolling a cigarette than saving the world" så har Holofcener förstått att de riktiga slagfälten är i sovrummet och på parkeringsplatsen. Det finns också en tilltalande vilja att låta karaktärerna styra filmen, inte storyn, i den mån det finns någon. Hon har alltså betydligt mer gemensamt med Hawks än man skulle kunna tro.

De har också båda en naturlig fallenhet för att locka fram rollprestationer som känns rakt igenom naturliga och genuina. Känslan av att titta på en film försvann ofta när jag såg Rika vänner, och det kändes snarare som om jag råkat gå in i fel lägenhet när jag egentligen skulle hem till mig själv. Ibland ville jag titta bort, av respekt för att det som skedde på duken var privat, och inte ämnat för andras ögon och öron. Med små korta scener, med kanske bara ett ögonkast, eller en strykning med handen, eller en ryckning i mungipan, så ger oss Holofcener en inblick i en annan människas innersta, och visar fram sidor som tjusar, avskräcker och fascinerar om vart annat. En bidragande faktor är naturligtvis skådespelarna, som har en öppenhjärtig och rättfram spelstil. Catherine Keener är alldeles särskilt bra. Hon har ett eget, säreget, sätt att vara på, ett lätt förvirrat, ängsligt, sökande. Alltid rädd att bli missförstådd och utelämnad, försöker hon vara till lags, vilket krockar med hennes starka integritet i vissa frågor, och hennes ovilja att anpassa sig. Frances McDormand, vars Jane är konstant arg och aggressiv, är också lysande.

Holofcener har ett bedrägligt lätt handlag, som ibland kan vilseleda en, om man luras att tro att hon gör det lätt för sig, eller blir övertydlig. Det finns en scen då en av de fyra väninnorna, Franny (Joan Cusack), funderar över huruvida de fyra kvinnorna skulle varit vänner om de träffats i dag, och inte känt varandra hela livet. Jag tyckte att det var ganska övertydligt, eftersom de så uppenbart inte skulle vara det. Men så svarade hennes man (Greg Germann) lite avmätt att självklart skulle ni inte det, och istället för att Holofcener var övertydlig så var det Franny som var naiv (och även jag).

Här finns alltså allt det som jag ständigt söker efter, och alltid grips av. Viljan att stå fri från en story. Viljan att våga låta det lilla, det minsta, stå i centrum. Förmågan att ge liv till, och avfiktionalisera, karaktärerna. Holofceners filmer är filmer som inte hade kunnat utspela sig någon annanstans, med några andra karaktärer. Det är just de här personerna, på just den här platsen, som filmkameran råkat träffa på.

I ett tidigare inlägg skrev jag om politisk film. En livskraftig slogan lyder "det privata är politiskt", och sedd på det viset är Rika vänner årets hittills kanske mest politiska film. Det är också årets kanske hittills bästa.

--------------------------------------------
Om filmer och filmare som går bortom berättelsen har jag skrivit om förut.
Walking and Talking har förut funnits som hyrfilm i Sverige och kan fortfarande finnas i välsorterad videobutik. Lovely & Amazing finns både som hyr- och köpfilm.