Filmarkivet - en sammanfattning

Jag har varit bortrest, därför kommer veckans huvudinlägg först nu.

När jag började fundera på Filmarkivet, för snart två år sedan, hade jag ingen aning om hur många filmer det skulle bli, men jag tänkte mig drygt tio stycken. Nu är arkivet komplett, och det blev några fler än så. Det var naturligtvis inte alldeles självklart vilka filmer jag skulle ha med i Filmarkivet. När jag satt och spånade hade jag en betydligt längre lista än de 16 filmer det blev till slut. Soluppgång (Sunrise 1927), Apocalypse Now (1979), Peeping Tom (1960), Celine et Julie vont en bateau (1974), Lagaan (2001), Fåglarna (The Birds 1963), Heat (1995), Oliver Twist (1948), Pather Panchali (1954) och Feber (L'eclisse 1961) var några som hade kunnat få vara med, men som stupade på mållinjen. Sen funderade jag mycket på andra typer av film än rena långfilmer. Jag har varken tagit med kortfilmer eller dokumentärer till exempel, men det var ett medvetet val. Det är naturligtvis orättvist mot Maya Derens konstfilmer, eller Kenneth Angers kortfilmer, mot alla märkvärdiga dokumentärfilmer, och kanske borde Zapruder-filmen vara med också. Men jag har inte valt bort dem för att de inte är betydelsefulla, utan för att jag ville koncentrera mig på just långfilm i spelfilmsform.

Två länder var klart dominerande, USA och Frankrike, med fyra filmer vardera, och om man räknar Slaget om Alger som fransk så blir det fem franska titlar. Två svenska kom med, och en rysk, en mexikansk, en japansk, en från Senegal och en från Iran. Hela elva stycken är svartvita men bara fyra är stumfilmer. Den äldsta är från 1913, den nyaste från 2004, 14 är regisserade av män, och följaktligen två av kvinnor. Jag överlåter att någon annan att analysera den statistiken, men jag måste säga att jag är förvånad över att det blev så många svartvita, särskilt med tanke på att bara fyra av filmerna är gjorda innan färgfilmen slog igenom (vilket skedde 1935 med Fåfängans marknad (Becky Sharp)).

Jag har lite dåligt samvete för bristen på annat än långa spelfilmer, men kanske gör jag ett ytterligare Filmarkiv, för alla andra former av film. Eller kanske någon annan tar på sig den uppgiften?

-----------------------------

Nu hoppas jag förstås att världens alla Cinematek tar på sig uppgiften att visa de här filmerna i en ständigt återkommande serie. Här är filmerna igen, och med uppgift om de finns tillgängliga på dvd som en bonus.

Ingeborg Holm (1913) här
ej tillgänglig på dvd

Fart, flickor och faror (Sherlock Jr. 1924) här
finns på engelsk och amerikansk dvd

Pansarkryssaren Potemkin (Bronenosets "Potemkin" 1925) här
finns på engelsk dvd, 23 oktober släpps en lyxutgåva i USA.

Napoleon (1927) här
finns på dvd

Det ligger i blodet (His Girl Friday 1940) här
finns på svensk dvd

Dumbo (1940) här
finns på svensk dvd

Fantasin åker spårvagn (La ilusíon viaja en tranvía 1954) här
kan finnas på dvd i Sydamerika

Yasujiro Ozu exemplifierad genom Föräldrarna (Tokyo monogatari 1953) här
finns i en engelsk Yasujiro Ozu-box, och en amerikansk dvd-utgåva

Mannen som sköt Liberty Valance (The Man Who Shot Liberty Valance 1962) här
finns på svensk dvd

Persona (1966) här
finns på svensk dvd

Slaget om Alger (La battaglia di Algeri 1966) här
finns på svensk dvd, och en amerikansk lyxutgåva

Je tu ille elle (1974) här
finns inte

Den sköna satmaran (La Belle noiseuse 1991) här
finns på engelsk dvd

Le prix du pardon ( 2001) här
gavs ut på dvd av Göteborgs filmfestival

10 (2002) här
finns på engelsk dvd

L'intrus (2004) här
finns på engelsk dvd

Filmarkivet (16)

Det sextonde filmen jag valt ut till Filmarkivet är den franska L'intrus (2004). Som för att understryka dess franskhet inleds den med en bild av en fransk flagga som vajar för vinden vid en sömnig gränspassage mellan Frankrike och Schweiz. Där, nära gränsen, äldre man (Michel Subor) i en liten stuga. Det är den mannen som är huvudperson, och kanske även titelperson? Mannen, som lever ett kyligt och tillknäppt liv, har ett dåligt hjärta (eller kanske saknar han ett över huvud tage), och väntar på att få genomgå en hjärttransplantation.

Allt är väldigt gåtfullt i filmen, och efterhand märker man att man inte blir klokare utan att berättelsen tvärtom blir allt mer ogenomtränglig, tills den till slut blir motsägelsefull och drömsk. Den förflyttar sig från den sömniga gränsbyn till den livliga hamnstaden Busan, i södra Sydkorea, och sen till en tropisk ö. På den tropiska ön blandas nutida bilder med återblickar i form av gamla filmklipp från samma ö, filmklipp med samma skådespelare, fast som ung, som nu spelar den gamle mannen.

I L'intrus är själva gåtan filmens mening. Det mest är bara gissningar, och även om ingenting hänger ihop, eller kanske faktiskt gör det, på ett annat plan, så spelar det ingen roll. Därför är L'intrus (skriven och regisserad av Claire Denis, och fotograferad av hennes ständige medarbetare Agnes Godard), den sextonde filmen i Filmarkivet. Denis, utan att vara uppenbart drömbunden som exempelvis David Lynch, skapar skönhet i förvirringen, och klarhet i luddigheten, och för övrigt, vilken rätt har vi att kräva svar och enkla lösningar? Vi som bara är inkräktare i den här mannens liv?

-------------------------------------

Tidigare utvalda titlar till Filmarkivet återfinns nedan, och för att läsa motiveringarna är det bara att klicka på länken efter årtalet. Motiveringen till Ingeborg Holm utgör också en programförklaring till hela Filmarkivet.

Ingeborg Holm (1913) här

Fart, flickor och faror (Sherlock Jr. 1924) här

Pansarkryssaren Potemkin (Bronenosets "Potemkin" 1925) här

Napoleon (1927) här

Det ligger i blodet (His Girl Friday 1940) här

Dumbo (1940) här

Fantasin åker spårvagn (La ilusíon viaja en tranvía 1954) här

Yasujiro Ozu exemplifierad genom Föräldrarna (Tokyo monogatari 1953) här

Mannen som sköt Liberty Valance (The Man Who Shot Liberty Valance 1962) här

Persona (1966) här

Slaget om Alger (La battaglia di Algeri 1966) här

Je tu ille elle (1974) här

Den sköna satmaran (La Belle noiseuse 1991) här

Le prix du pardon ( 2001) här

10 (2002) här

Filmarkivet (15)

10 (2002) heter den femtonde filmen jag valt ut till Filmarkivet. 10 står för de tio sekvenser som filmen är uppbyggd av, tio dialoger/monologer mellan en kvinna och de olika passagerare hon plockar upp. Kvinnan sitter nämligen vid ratten i en bil, och hela filmen utspelas i de två framsätena av hennes bil, under en dags färd runt i Teheran, Irans huvudstad. Bland passagerarna, en åt gången, märks hennes son, hennes mor, en prostituerad, och andra okända kvinnor. Genom deras diskussioner får åskådaren en bild av kvinnan, av hennes familj, av hennes liv, och också en bild av livet i Iran.

Det är många saker som är anmärkningsvärt med filmen. Skådespelarprestationerna till exempel, som är överväldigande, eller kanske snarare närvaron och äktheten, för det är inte alldeles självklart att det är fråga om skådespeleri. Det är, som så ofta i modern iransk film, svårt att säga vad som är fiktion och vad som är verklighet, och om det ens spelar någon roll. En annan anmärkningsvärd sak är filmens avskalade koncentration, där kameran aldrig lämnar instrumentbrädan (egentligen är det två digitalkameror, en riktad mot förarsätet, den andra mot passagerarsätet, som filmens regissör Abbas Kiarostami, sen klipper emellan). Det är en dialogbunden film, men samtidigt är det mest gripande scenen utan ord, där en av kvinnorna drar bak sin slöja och avslöjar att hon rakat av sig håret.

Den är inte första gången Kiarostami låter handlingen i en film utspelas i en bil, det samma gäller Smak av körsbär (Ta'm e guilass 1997), men mer om Kiarostami har jag skrivit tidigare (länk här), så det får räcka med det, men det viktiga här är att Kiarostami skapar en hel värld i framsätena på en bil, och provocerar både åskådaren och filmkonsten, och gör något nytt och eget, och följaktligen är given i Filmarkivet.

--------------------

Tidigare utvalda titlar till Filmarkivet återfinns nedan, och för att läsa motiveringarna är det bara att klicka på länken efter årtalet. Motiveringen till Ingeborg Holm utgör också en programförklaring till hela Filmarkivet.

Ingeborg Holm (1913) här

Fart, flickor och faror (Sherlock Jr. 1924) här

Pansarkryssaren Potemkin (Bronenosets "Potemkin" 1925) här

Napoleon (1927) här

Det ligger i blodet (His Girl Friday 1940) här

Dumbo (1940) här

Fantasin åker spårvagn (La ilusíon viaja en tranvía 1954) här

Yasujiro Ozu exemplifierad genom Föräldrarna (Tokyo monogatari 1953) här

Mannen som sköt Liberty Valance (The Man Who Shot Liberty Valance 1962) här

Persona (1966) här

Slaget om Alger (La battaglia di Algeri 1966) här

Je tu ille elle (1974) här

Den sköna satmaran (La Belle noiseuse 1991) här

Le prix du pardon (Ndeysaan 2001) här

Filmarkivet (14)

När man visar afrikanska filmer på festivaler (i princip de enda tillfällen de visas på biografer utanför Afrika och Paris) brukar man ofta säga att man vill synliggöra en annan bild av Afrika en den gängse bild av en kontinent fylld av krig, hunger och lidande som massmedia sprider. Men sen visar man ändå bara filmer som handlar om krig, hunger och lidande, och istället för att nyansera bilden så förstärker man den bara. Om man istället visade en romcom från det mer välbärgade delarna av Dakar, Lagos eller Kapstaden, då skulle man leva upp till sitt uttalade syfte.

Det fjortonde tillskottet till filmarkivet, Le prix du pardon (Ndeysaan 2001), kommer från Senegal, men den handlar inte om krig, utan är en mytisk kärlekshistoria, som bygger på uråldriga berättelser, som gått i arv, från generation till generation. Den utspelas i en liten fiskeby vid Atlantens kust, där Mbanik (Gora Seck) och Yatma (Hubert Koundé) båda är förälskade i Maxoye (Rokhaya Niang). Maxoye väljer Mbanik, men galen av svartsjuka slår Yatma ihjäl sin vän Mbanik. Sen får han leva med ångern och skammen för resten av sitt liv, tills Mbanik utkräver sin hämnd, från andra sidan.

Det mytiska, tidlösa draget i filmen understryks på många sätt, exempelvis genom den dimma som ligger tät över byn, genom allt tal om andar och gudar, och genom berättelsen själv, som är ren och närmast naiv i sin enkelhet. Det finns också ett tydligt inslag av muntligt berättande, i form av en voice-over, och det återkommande berättandet av sagor och legender. Men trots allt muntligt berättande är filmen inte stel eller statisk. I en monologduell mellan Mbanik och Yatma berättar de hur de har varsin gud på sin sida. Mbanik har en havsgud, i form av en haj. Yatma en skogsgud, i form av ett lejon. Den episoden skildras genom ett skuggspel, och detta sätt att berätta på har jag nog aldrig sett på film förut. Den är mer symbolisk än realistisk vilket gäller filmen i sin helhet, och det är främst den mytiska symbolismen som ger Le prix du pardon en plats i filmarkivet. Den visar att även en muntlig berättartradition kan ge upphov till visuell filmkonst.

---------------------------

Tidigare utvalda titlar till Filmarkivet återfinns nedan, och för att läsa motiveringarna är det bara att klicka på länken efter årtalet. Motiveringen till Ingeborg Holm utgör också en programförklaring till hela Filmarkivet.
Ingeborg Holm (1913) här
Fart, flickor och faror (Sherlock Jr. 1924) här
Pansarkryssaren Potemkin (Bronenosets "Potemkin" 1925) här
Napoleon (1927) här
Det ligger i blodet (His Girl Friday 1940) här
Dumbo (1940) här
Fantasin åker spårvagn (La ilusíon viaja en tranvía 1954) här
Yasujiro Ozu exemplifierad genom Föräldrarna (Tokyo monogatari 1953) här
Mannen som sköt Liberty Valance (The Man Who Shot Liberty Valance 1962) här
Persona (1966) här
Slaget om Alger (La battaglia di Algeri 1966) här
Je tu ille elle (1974) här
Den sköna satmaran (La Belle noiseuse 1991) här

Filmarkivet (13)

Den förra filmen som valdes in i arkivet var från 1974 (läs om den här), så det är ett ganska långt hopp till film nummer tretton, som är från 1991. Det betyder naturligtvis inte att det inte hände något relevant åren däremellan, men det är fråga om ett urval, och den trettonde filmen liknar ingen annan film, så därför blir den nästa film. De flesta av de tidigare filmerna i arkivet har varit korta och koncisa, men den trettonde filmen är tvärtom.

Den sköna satmaran (La belle noiseuse) är nämligen fyra timmar lång, och i princip det enda som händer under dessa fyra timmar är att en konstnär (Michel Piccoli) gör kolskisser av en modell (Emmanuelle Béart). Men det är just längden som gör filmen, för genom sin längd och lugn går filmen på djupet, och låter den sjunka in, och ger åskådaren en upplevelse som är både filmisk och själslig. Med sin händelsefria och repetitita stil blir den rofylld och samtidigt spännande, då konstnärens arbete under fyra timmar blir lika viktigt för oss som för honom. Det är sällan man får chansen att så ohämmat ges en inblick i en skapande process, och det är synnerligen stimulerande.

Men det är inte en dokumentär, utan en film, en film om spel, illusioner och konstnärsskap, och på så vis är det en typisk Jacques Rivette-film. Den är varm, vacker, mjuk, stillsam och inkännande, men det är för sin berättarstil, för sin kompromisslösa och hängivna fokusering på en detalj, som den förtjänar en plats i Filmarkivet.

--------------------------------
Tidigare utvalda titlar till Filmarkivet återfinns nedan, och för att läsa motiveringarna är det bara att klicka på länken efter årtalet. Motiveringen till Ingeborg Holm utgör också en programförklaring till hela Filmarkivet.
Ingeborg Holm (1913) här
Fart, flickor och faror (Sherlock Jr. 1924) här
Pansarkryssaren Potemkin (Bronenosets "Potemkin" 1925) här
Napoleon (1927) här
Det ligger i blodet (His Girl Friday 1940) här
Dumbo (1940) här
Fantasin åker spårvagn (La ilusíon viaja en tranvía 1954) här
Yasujiro Ozu exemplifierad genom Föräldrarna (Tokyo monogatari 1953) här
Mannen som sköt Liberty Valance (The Man Who Shot Liberty Valance 1962) här
Persona (1966) här
Slaget om Alger (La battaglia di Algeri 1966) här
Je tu ille elle (1974) här

Filmarkivet (12)

En kvinna, Julie, ligger i en säng, ibland har hon kläder på sig, ibland är hon naken. Hon äter lite socker. Hon skriver ett brev. Och hela tiden berättar hon i voice over vad hon nyss har gjort, eller vad hon strax ska göra. Det är allt. En kvinna, ett rum, en säng, några brev och lite socker.

Vad jag just beskrivit är den första delen av mitt tolfte val till Filmarkivet, Chantal Akermans film Je, tu, il, elle (1974). I den andra delen åker Julie med en lastbil, och medan lastbilschauffören berättar om sitt äktenskap runkar hon av honom. Den tredje delen är Julies besök hos sin ex-flickvän. De har sex, och sen går Julie därifrån nästa morgon. Det är filmens handling, i den mån man kan kalla något så flyktigt för handling. Mer relevant är kanske att säga att den handlar om en kvinnas sexuella liv. Den kvinnan ligger Chantal Akerman nära får man förmoda, för hon är regissör, manusförfattare och producent, det är också hon som spelar Julie.

Je, tu, il, elle har alltså inte någon klar handling, den är en slags installation, eller performancekonst, lika gärna som en film. Det är inte så viktigt, att kategorisera, men det är något man kan diskutera. Hur som helst har den en hypnotisk närvaro. Den första delen är den som fungerar bäst. Det är en gåta hur en ensam kvinna i ett kalt rum som äter socker kan vara så trollbindande. En anledning är berättarrösten, som skapar en form av intimitet och spänning. Det är enkla raka bilder, där kameran är stationär, men inte statisk, snarare nyfiken och lyhörd. Men även om den första är den bästa är de alla relevanta.

Chantal Akerman, en av Belgiens få internationellt erkända filmskapare, blev naturligtvis hyllad som en feministisk filmskapare. Delvis för vad hon berättar om, och delvis för hur hon berättar, eller inte berättar. Hon bryter helt mot konventioner och berättarstrukturer, och skildrar bara en kvinna. Filmen ställer inga frågor, den ger inga svar, den bara är, vilket naturligtvis kan bli oerhört frustrerande för den som behöver struktur. För andra kan det kännas befriande, för strukturer, som ofta är manliga, kan vara både förminskande och förtryckande.

Bland Akermans senare filmer återfinns bland annat Jeanne Dielman, 23 Quai du Commerce, 1080 Bruxelles (1976), en nästan fyra timmar lång film om tre dagar i en hemmafrus liv, om hennes vardagsbestyr, vilket innefattar att sälja sin kropp till män för att kunna försörja sig själv och sin son. Den finns på dvd i Frankrike. Få av hennes filmer har visats i Sverige, den enda jag kommer på är en romantisk komedi från 1996, Det bor en fransk kvinna i min lägenhet (Un divan à New York), som kan finnas i (extremt) välsorterad videobutik. I England finns La captive (2000), och i USA finns Demain on déménage (Tomorrow We Move 2004) på dvd, men mer är det inte.

--------------------------------
Tidigare utvalda titlar till Filmarkivet återfinns nedan, och för att läsa motiveringarna är det bara att klicka på länken efter årtalet. Motiveringen till Ingeborg Holm utgör också en programförklaring till hela Filmarkivet.
Ingeborg Holm (1913) här
Fart, flickor och faror (Sherlock Jr. 1924) här
Pansarkryssaren Potemkin (Bronenosets "Potemkin" 1925) här
Napoleon (1927) här
Det ligger i blodet (His Girl Friday 1940) här
Dumbo (1940) här
Fantasin åker spårvagn (La ilusíon viaja en tranvía 1954) här
Yasujiro Ozu exemplifierad genom Föräldrarna (Tokyo monogatari 1953) här
Mannen som sköt Liberty Valance (The Man Who Shot Liberty Valance 1962) här
Persona (1966) här
Slaget om Alger (La battaglia di Algeri 1966) här

Filmarkivet (11)

Det pratas ibland om politisk film, även om all film på sätt och vis är politisk. Men vissa är naturligtvis mer uttalat politiska, och den elfte titeln i Filmarkivet är en sådan film. Det är en av milstolparna inom de politiska filmen, och inom de antikoloniala filmen som växte till sig under 60-talet. Det är en film som är lika relevant idag som då, och som är betydligt mer sofistikerad i sin skildring av motståndsrörelser, ockupation och terror än de flesta av dagens dokumentärer (och debattörer).

Frankrikes koloniala välde började krackelera efter Andra världskriget, och på 50-talet förlorade man exempelvis Indokina efter slaget vid Dien Bien Phu 1954. Samma år bröt Algeriets befrielsekrig från fransmännen ut, ett krig som varade sju år. Slaget om Alger (La battiglia di Algeria 1966) handlar om en del av detta krig, upproret i Alger, där den franska militärmaskinen, med hjälp av tortyr och avrättningar, slogs mot snabbfotade rebeller, som även de använde sig av tortyr och bombattentat mot civila. Det är ett synnerligen smutsigt krig, och Gillo Pontecorvo skildrar det på ett föredömligt neutral och nyanserat vis. Även om filmen står på algerernas sida, och tydligt visar fransmännens övergrepp, så finns också scener som den där en uppretad fransk folkmassa, efter ett terrordåd, ger sig på en liten algerisk pojke, som räddas av ett par franska poliser. Den överste som leder den franska motoffensiven skildras med respekt, samma respekt som han själv visar ledarna för motståndsrörelsen. Hans hållning är att om ni (politikerna och folket) vill att Frankrike ska styra över Algeriet, då är dessa metoder nödvändiga, vill ni lämna Algeriet, låt oss göra det, men ni kan inte både ha kakan och äta den. En av filmens bästa sekvenser skildrar hur tre algeriska kvinnor placerar ut bomber på ett kafé, en bar och en resebyrå. Innan bomberna sprängs visas barn som äter glass, unga förälskade par som dansar, och äldre par som sitter och pratar. Dessa är oskyldiga civila, som offras för ett högre syfte, och på så vis har kanske översten rätt, precis som rebelledarna. Vill vi vinna den här kampen är dessa de metoder vi tvingas använda. Filmen ställer provocerande frågor som man helst vill slippa behöva besvara.

Filmen har en dokumentär känsla och estetik, även om allt filmmaterial är fiktivt. Pontecorvo och fotografen Marcello Gatti experimenterade en del för att få den rätta känslan av realism och närvaro, och de har verkligen lyckats. Det är en film som många rebellrörelser och revolutionärer tittat på och hämtat inspiration ifrån, det är också en film som Pentagon tittade på 2003 för att få lärdomar om hur situationen i Irak bör hanteras

Slaget om Alger handlar inte om Tjetjenien eller Irak eller Afghanistan eller Västsahara eller Palestina, men den skulle kunna göra det. På så vis är den tidlös, även om den stilitiskt är tidstypisk.

----------------------------------------
Slaget om Alger finns att hyra i välsorterad videobutik, tyvärr dubbad till italienska (trots att omslaget anger språket till franska). Filmen Z (1969), om mordet på en grekisk oppositionspolitiker, är också den något av en milstolpe, gjord i samma stil, så se dem gärna tillsammans. Även Schakalen (The Day of the Jackal 1973), om ett mordförsök på franske presidenten Charles de Gaulle, rekommenderas. Den är delvis en skildring av stämningarna i Frankrike efter att man förlorat Algeriet, och även här använder fransmännen tortyr i sin antiterrorismbekämpning.

Tidigare utvalda titlar till Filmarkivet återfinns nedan, och för att läsa motiveringarna är det bara att klicka på länken efter årtalet. Motiveringen till Ingeborg Holm utgör också en programförklaring till hela Filmarkivet.
Ingeborg Holm (1913) här
Fart, flickor och faror (Sherlock Jr. 1924) här
Pansarkryssaren Potemkin (Bronenosets "Potemkin" 1925) här
Napoleon (1927) här
Det ligger i blodet (His Girl Friday 1940) här
Dumbo (1940) här
Fantasin åker spårvagn (La ilusíon viaja en tranvía 1954) här
Yasujiro Ozu exemplifierad genom Föräldrarna (Tokyo monogatari 1953) här
Mannen som sköt Liberty Valance (The Man Who Shot Liberty Valance 1962) här
Persona (1966) här

Filmarkivet (10)

När Ingmar Bergman hamnade i klammeri med Skatteverket 1976 fick han inbjudningar från hela världen, från borgmästaren i New York till John Boorman på Irland, för att han skulle komma dit och jobba istället för i Sverige. Han hamnade till slut i Tyskland. Det om något visar hur stor Bergman är utomlands. Han lär vara den mest kända svensken, och bland filmfolk är det knappast någon som inte känner till honom. Han är ett begrepp på samma sätt som Hitchcock. Även i Sverige är han naturligtvis stor, även om det är ett mer komplicerat förhållande här. Många ser honom som ett problem, eller rent av ett hinder för den svenska filmkonstens utveckling. Det sägs ibland att arvet efter Bergman haft, och har, en kvävande verkan på svenska regissörer och manusförfattare.

Det må vara hur som helst med den saken, han får i alla fall en film representerad i Filmarkivet, närmare bestämt Persona (1966). Den skrev han på Sophiahemmet efter en tids sjukdom, och den handlar om två kvinnor, syster Alma och Elisabeth Vogler. Elisabeth Vogler blir utskriven från sjukhus och reser med (sjuk)syster Alma till havet, där de bor tillsammans i ett litet hus. Elisabeth har slutat prata, men Alma pratar desto mer, och öppnar sig totalt för sin patient. Efterhand börjar deras identiteter att flyta samma, och den emotionella spänningen ökar mer och mer. Till slut blir laddningen så starkt att själva filmremsan tar eld.

Precis som andra filmen i Filmarkivet, Fart, flickor och faror (Sherlock Jr. 1924), är en film om filmmediet, är Persona det också. Greppet som detta med filmremsan är ett exempel. Det är en introvert, experimentiell film, där själva filmmediet blir en medaktör. Filmen inleds med att en projektor sätts igång, följt av ett montage med diffusa bilder, innan själva handlingen tar vid. Men det är samtidigt en djupt personlig film, en film om Bergman själv, och en stark film, där Bibi Andersson är helt magnifik som syster Alma. Dessa faktorer gör att Persona väl förtjänar en plats som film nummer 10.

---------------------------------------

Tidigare utvalda titlar till Filmarkivet återfinns nedan, och för att läsa motiveringarna är det bara att klicka på länken efter årtalet. Motiveringen till Ingeborg Holm utgör också en programförklaring till hela Filmarkivet.

Ingeborg Holm (1913) här

Fart, flickor och faror (Sherlock Jr. 1924) här

Pansarkryssaren Potemkin (Bronenosets "Potemkin" 1925) här

Napoleon (1927) här

Det ligger i blodet (His Girl Friday 1940) här

Dumbo (1940) här

Fantasin åker spårvagn (La ilusíon viaja en tranvía 1954) här

Yasujiro Ozu exemplifierad genom Föräldrarna (Tokyo monogatari 1953) här

Mannen som sköt Liberty Valance (The Man Who Shot Liberty Valance 1962) här

När Persona hade premiär var det många som trodde att filmen fattat eld på riktigt, även maskinister, varför en varningstext fick sättas på filmkopiorna.

Persona finns att hyra och köpa i välsorterad videobutik.

Filmarkivet (9)

Westernfilmer har idag nästan helt försvunnit, även om en och annan tv-serie lever vidare, men under filmkonstens första sextio år var westernfilmen en av de vanligaste genrerna, och det fanns en bredd och ett djup där som ofta glöms bort. Clint Eastwood har sagt att westernfilmen och jazzmusiken är de enda konstformer som skapats i USA. Den mest betydelsefulla westernregissören av dem alla (kanske rent av de mest betydelsefulla regissören över huvud taget) är förmodligen John Ford. Det faller sig därför ganska naturligt att det i Filmarkivet bör finnas en westernfilm och (minst) en film av John Ford. Jag har valt Mannen som sköt Liberty Valance (The Man Who Shot Liberty Valance 1962). Inte för att det är den bästa westernfilmen, lång därifrån, och det är inte heller Fords bästa film (om man vill se en film som är representativ för Fords filmskapande finns det många bättre alternativ). Men jag har valt den för att det inte bara är en western, utan också en film om västern, och om western.

Filmen berättar om hur vilda västern tämjdes, och hur USA civiliserades, hur demokratin segrade över det råa våldet, hur vildmarken förvandlades till en trädgård. Samtidigt visar den hur myten om vilda västern blir viktigare än verkligheten. Ett av filmhistoriens mest berömda citaten kommer från Mannen som sköt Liberty Valance, och har blivit något av en kliché efter hand. Men här är det fortfarande fräscht. Filmen börjar med att senatorn Rance Stoddard (James Stewart) återvänder till den lilla stad, Shinbone, där hans politiska karriär tog sin början. Han blir intervjuad av lokaltidningen, och filmen blir sen en lång återblick där Stoddard berättar sanningen om hur han blev den han blev. Men när tidningsredaktören fått höra hela historien river han sönder sitt anteckningsblock. När Stoddard frågar om han inte tänker använda sig av historien skakar redaktören på huvudet. "This is the west, sir. When the legend becomes fact, print the legend." svarar han. Myten blir viktigare än verkligheten, framgången vilar på en lögn, och det är bättre för alla om lögnen får leva vidare.

Mannen som sköt Liberty Valance är en mörk och bitter film, vilket inte bara iscensättningen understryker. Det finns två huvudpersoner i filmen, Stoddard den ena, Tom Doniphon (John Wayne) den andra. Vem som är den verkliga hjälten är det upp till var och en att bedöma, men när filmen är slut har Stoddard fått allt, segern, äran, framgången och kvinnan. Doniphon har förlorat allt, och dör ensam och bortglömd. Men det är ofrånkomligt. Stoddard står för framtiden, Doniphon för det förflutna, och historien är obeveklig, och i samma ögonblick som Doniphon inser det är hans liv i princip slut.

Det finns inga indianer och inget kavalleri i Mannen som sköt Liberty Valance, och det är nästan bara interiörer. På det viset är det knappast vad många skulle anse vara en traditionell western. Det finns inget glamoröst över förloppet, allt är skitigt och smutsigt och de flesta är försupna och/eller fega. Stoddard försörjer sig som diskare på saloonen. På så vis kommer filmen en viss sanning om vilda västern närmare. Ford gjorde 16 år tidigare My Darling Clementine (1946), kanske den mest perfekta film som någonsin spelats in, men den skildrar myten. Mannen som sköt Liberty Valance skildrar mytbildningen, och därför får den en plats i Filmarkivet istället.

----------------------------------------------
Tidigare utvalda titlar till Filmarkivet återfinns nedan, och för att läsa motiveringarna är det bara att klicka på länken efter årtalet. Motiveringen till Ingeborg Holm utgör också en programförklaring till hela Filmarkivet.

Ingeborg Holm (1913) här
Fart, flickor och faror (Sherlock Jr. 1924) här
Pansarkryssaren Potemkin (Bronenosets "Potemkin" 1925) här
Napoleon (1927) här
Det ligger i blodet (His Girl Friday 1940) här
Dumbo (1940) här
Fantasin åker spårvagn (La ilusíon viaja en tranvía 1954) här
Yasujiro Ozu exemplifierad genom Föräldrarna (Tokyo monogatari 1953) här

Mannen som sköt Liberty Valance finns att hyra i välsorterad videobutik. Jag har tidigare skrivit om en annan av Fords filmer, Förföljaren (The Searchers 1956), som är en bättre film. Den artikeln finns här.

Filmarkivet (8)

Filmhistorien berättas ju traditionellt med utgångspunkt från sin egen kultursfär, så filmhistoriska översiktsverk skrivna i västvärlden före mitten av 1950-talet ägnade inte många sidor åt film från andra delar av världen, trots att en vital och konstnärligt högtstående filmkultur frodades även annorstädes, och kanske ingenstans mer så än i Japan. Tekniskt var man lite slöare i starten, men från mitten av 1920-talet hade man hunnit i fatt, och det finns skatter där som fortfarande väntar på att bli upptäckta i västvärlden, både filmer och regissörer. Men, som sagt, det västerländska genombrottet kom när Rashomon, eller Demonernas port, visades på filmfestivalen i Venedig 1951, och vann pris därtill.

En av de främsta företrädarna för denna filmskatt är Yasujiro Ozu, och en av hans filmer får utgöra det åttonde tillskottet till filmarkivet. Vilken av dem är inte så viktigt, för de är ofta synnerligen lika varandra. Den mest kända är nog Föräldrarna (Tokyo monogatari 1953), själv har jag särskilt svag för Tidigt om sommaren (Bakushu 1951).

Vad som kännetecknar en film av Yasujiro Ozu är att den handlar om en familj, och att någon form av uppbrott eller brytning äger rum i familjen. Inte så originellt kanske, men sättet filmerna är berättade på är originellt. Det är nämligen en exceptionellt stram och formell stil, med mycket få, om ens några, kamerarörelser, och med kameran allt som oftast placerad i ögonhöjd på en person som sitter på golvet. Det är inte mycket som händer i filmerna eller i scenerna, ibland kan bilden vara tom, så till vida att där inte är några personer. Det är inte ovanligt att en scen börjar med ett tomt rum, till vilket en eller flera personer kommer in, pratar lite, och sen går ut, och kameran stannar kvar, trots att rummet är tomt igen. Bilder på blomkrukor, tvätt som hänger på tork, parkbänkar, är återkommande inslag, och tillsammans skapar det här något som man kanske kan kalla en antidramatisk stil. Yasujiro Ozu lägger stor tonvikt vid känslan, rummet och tiden, och berättar sina vardagliga historier med en förförisk enkelhet, som i själva verket är mycket komplicerad och meditativ. En film som Tidigt om sommaren har en slags visuell symmetri, där samma platser och samma bilder återkommer igen och igen, men varje gång med små förskjutningar, som visar på hur det som på ytan kan verka beständigt, hela tiden är i rörelse. Filmerna handlar om sorg, saknad, förlust och uppoffring, men det är mer genom sina bildkompositioner än genom dialogen som budskapet kommer fram. Och genom att regissören tar sig sådan tid, och lägger ner som mycket omsorgsfullt arbete med varje enskild bild, så blir filmerna oerhört rika på nyanser, och i all sin stillhet och "händelselöshet" blir de oerhört omtumlande, emotionellt.

Alla Ozus filmer är inte likadana, framför allt i början av sin karriär, på 1920- och 1930-talet, så hade han en mer varierad stil, med såväl gangsterfilmer som komedier, men från 1940-talet och framåt så är det den ovannämnda stilen som är den förhärskande. Jag har förståelse för den som finner hans filmer tråkiga, och de är djupt konservativa, men samtidigt nästan helt unika, i sin konsekvens, koncentration och zen-liknande harmoni. Det handlar inte bara om ett sätt att berätta, utan om ett sätt att förhålla sig till världen.

-----------------------------
Det finns en handfull av Yasujiro Ozus filmer på dvd i England och USA, men naturligtvis finns inget utgivet i Sverige.

Föregående utvalda film till Filmarkivet presenterades (här)
Progamförklaring till Filmarkivet återfinns (här)

Filmarkivet (7)

Luis Buñuel var verksam i många olika länder, och hade flera faser i sitt filmskapande. En period var han i Mexico, och gjorde där flera viktiga verk. Ett av dem kommer här som film nummer sju till filmarkiv, en film med den ljuvliga titeln Fantasin åker spårvagn (La ilusíon viaja en tranvía 1954). Den handlar om en spårvagnslinje i Mexico City som ska dras in, men två arbetare bestämmer sig för att låta den gå en sista gång genom staden. Eftersom det är Buñuel så urartar det hela till en surrealistisk saga, inte utan farsartade inslag. Det är en förtjusande och vass film, ömsint och rolig. Den är traditionellt uppbyggd men samtidigt upprorisk och anarkistisk.

Den får vara med i filmarkivet för dess blandning av saga och neorealism, för att den visar att verkligheten ibland blir mer påtaglig genom att skruvas till. Men främst för sina fina bilder av ett bedagat, nattligt Mexico City, där spårvagnen glider genom gränder och korsningar. Det finns en sinnlighet, ett sug i bilderna, på ett sätt som inte är typiskt för Buñuel, och kanske beror det på fotografen Raúl Martínez Solares. Bilderna för tankarna till den store mästaren Jacques Tourneur, och det kan också vara ett skäl att ta med dem, eftersom jag inte tagit med någon av Tourneurs egna filmer. Att skulptera i ljus och skugga är en konstart det också, väl värd att uppmärksamma och bevara, även om det inte är på modet just nu.

Nästa vecka är det jul, så då blir det inget filmforum. Men håll ut, det finns ett liv efter jul också. Välkomna åter 2007!

Mer info om filmarkivet (här)
Förra titeln till filmarkivet finns (här)

------------------------------------
Av Tourneurs alster rekommenderas särskilt följande: Rovdjurskvinnan (Cat People 1942), Leopardmannen (The Leopard Man 1943), Svart mystik (I Walked With a Zombie 1943), Berlin Express (1948) och Skuggor ur det förflutna (Out of the Past 1948). Det finns en finfin box i Frankrike, annars är det i USA de finns utgivna. Fantasin åker spårvagn finns ej på dvd tyvärr, ej heller på vhs.

Filmarkivet (6)

Filmarkivet (mer info här) har nu kommit till den första färgfilmen! Året är 1941, och färgfilmen har funnits i sex år. Den första var Fåfängans marknad (Becky Sharp, 1935), men redan innan dess hade färg förekommit, genom att man manipulerat den svartvita filmremsan i efterhand. Så kallad tintning förekom redan under filmens första decennium. Det är värt att notera att medan det tog tid innan andra nya tekniker riktigt kom till sin rätt så finns det inget yrvaket över Fåfängans marknad. Användandet av färger är både elegant och symboliskt, och filmens regissör, Rouben Mamoulian visade sig behärska paletten med mästarhand. Det är fortfarande en av de stora färgfilmerna. Den är underhållande också, men ingen av Mamoulians bästa.

Men det är alltså inte Fåfängans marknad som är det sjätte tillskottet till Filmarkivet, utan Dumbo, en av Disneys tidiga långfilmer. Det är inte bara den första färgfilmen i arkivet, det är också den första tecknade filmen, eller animerade. Det är kanske svårt att tänka sig idag, men Walt Disney var på den tiden en nydanande kraft inom filmen, och en av den tecknade filmens giganter, tillsammans med pionjärer som bröderna Fleischer, Chuck Jones, Tex Avery och tyska Charlotte Reiniger (vars Die Abenteuer des Prinzen Achmed (1926) brukar sägas vara den första animerade långfilmen).

Så varför just Dumbo? Någon animerad film måste förstås vara med, och Dumbo är ett bra exempel på den kreativitet, och även avant-gardism som fanns i dåtidens animerade film. Den skiljer sig rejält från dagens Disneyfilmer, som är mer strömlinjeformade. Dumbo är också en av de stora cirkusfilmerna, och kanske var den en influens på Bergman när han gjorde Gycklarnas afton (1953). Det är två saker som är slående med just Dumbo, det ena är hur sorglig och gripande den är. Med undantag av Dumbo själv och hans enda vän, en mus, så är alla figurer antingen bara aningslösa eller direkt elaka. Det är en film om utanförskap och ensamhet, och Dumbo blir från början till slut hånad och förnedrad. När hans mamma försvarar honom blir hon fastkedjad och inlåst, och Dumbo själv hamnar i ett cirkusnummer där han är den som blir utsatt för clownernas råa skämt, till publikens jubel. Revanschen kommer när fem korpar lär honom flyga, och han förvandlar sitt handikapp till sin styrka. Det finns måhända en politisk dimension här, för korparna är uppenbarligen svarta, eller afroamerikaner, och de är de första som ser hans utanförskap, kanske för att de själva står utanför samhället.

Det andra som är slående är den explosion av fantasi och skaparlust filmen genomsyras av, och naturligtvis är det Dumbos hallucinationer när han druckit sig full som är den visuella höjdpunkten. Rosa elefanter är bara förordet för den färgkaskad som möter åskådaren.

Andra animerade filmer har kanske haft ett större inflytande, av Disneys kan nämnas Pinocchio (1940) och Bambi (1942), men Dumbo får det ändå bli.

Tidigare filmer i Filmarkivet:
Ingeborg Holm (1913) här
Fart, flickor och faror (Sherlock Jr. 1924) här
Pansarkryssaren Potemkin (Bronenosets "Potemkin" 1925) här
Napoleon (1927) här
Det ligger i blodet (His Girl Friday 1940) här

---------------------------------------------------
Dumbo, Bambi och Pinocchio finns på dvd i Sverige. Gycklarnas afton likaså. Die Abenteuer des Prinzen Achmed finns på dvd i England. Fåfängans marknad finns på dvd i USA, fast i en billig utgåva. Den vore något för Criterion att sätta tänderna i. De kunde gärna ta sig an den bästa cirkusfilmen också, Han som får örfilar (He Who Gets Slapped, 1924).

Filmarkivet (5)

Film kan vara så mycket. Den kan vara lugn och eftertänksam eller svulstig och bombastisk, dialogbaserad eller bildbaserad, i färg eller svartvit, med eller utan ljud. Med filmarkivet vill jag försöka fånga så många olika aspekter av filmkonsten som möjligt. De fyra första filmerna var alla stumfilmer, nu kommer den första ljudfilmen.

Man hade experimenterat med ljudfilm ungefär från filmens födsel i slutet av 1800-talet, men de första egentliga ljudfilmerna dök upp under slutet av 1920-talet, och den första film med tal var Jazzsångaren (The Jazz Singer 1927). En vanlig uppfattning är att det första ljudfilmerna var statiska och stela, men det stämmer bara till en viss del. Visserligen försvann de mest ekvilibristiska kamerarörelserna i väntan på att ljudinspelningstekniken skulle utvecklas, men det gjordes filmer även i början som var både dynamiska och rörliga, och även om många inte var bekväma med den nya tekniken så fanns det också de som tämligen omgående lärde sig att behärska den och använda den kreativt. En av de första var inte oväntat Alfred Hitchcock i Utpressning (Blackmail 1929), Englands första ljudfilm.

Men den första ljudfilmen i filmarkivet är inte engelsk utan amerikansk, och den är inte från 1929 utan från 1940. Det ligger i blodet (His Girl Friday). Det är en nyinspelning av filmen Det stora reportaget (The Front Page 1931). Där handlade historien om en tidningsredaktör och hans manliga stjärnreporter, i nyinspelningen blev stjärnreportern kvinna. Filmen inleds med att hon, Hildy Johnson (Rosalind Russell), kommer till redaktionen för att berätta för sin redaktör, tillika ex-man, Walter Burns (Cary Grant) att hon först ämnar säga upp sig och sedan gifta om sig. Burns kommer snabbt över sin chock och börjar på alla sätt slåss för att få henne tillbaka.

Det ligger i blodet är svår att definiera. Det är en screwball komedi med gangsterfilms inslag, det är ett drama om korruption med inslag av romantisk komedi, det är ett drama om brott och straff och en satir över journalistik och journalister, det är parallellt en komedi och en tragedi. Att den lyckas hålla alla dessa bollar i luften samtidigt utan att någon gång darra på manschetten är skäl nog till att den ska platsa i filmarkivet, som ett exempel på konsten att berätta en historia. Den är en uppvisning i narrativ briljans. Den djupa tragik som ligger i grunden för historien, det rättsfall som tidningen bevakar, faller aldrig i glömska, samtidigt som filmens indignation över maktmissbruk, korruption och sensationshunger inte tappar i styrka. Humorn blir istället ett sätt att förstärka svärtan, och göra den mer drabbande. Manuset av Charles Lederer bygger på en pjäs av Ben Hecht och Charles MacArthur.

Men det är mer än så. Det är också Cary Grants främsta rollprestation, och därigenom en av de främsta rollprestationerna någonsin. Grants båda sidor, den charmerande playboyen och den demoniske domptören, för båda fullt spelrum, och det är en ren uppvisning, även här.

Sen var det ljudet, för filmen var här innovativ, i användandet av dialog. För att få dialogen mer realistiskt så pratar folk i munnen på varandra, och det som kallas överlappande dialog fick här något av ett genombrott, det som senare Robert Altman skulle bli berömd för. Det sägs ibland att Det ligger i blodet är den film som håller högst tempo i dialogerna, och den är verkligen halsbrytande. Det är inte bara det att det pratas snabbt, en person kan prata med två personer i rummet samtidigt, och dessutom med en i rummet bredvid samt i telefon med en fjärde person.

Filmen är också ett exempel på den progressiva kvinnosyn som fanns i Hollywood på den här tiden. Hildy Johnson är en yrkesarbetande kvinna, den främsta inom sitt område, som inte drar sig för att tackla (bokstavligt) sheriffen i en mörk gränd. Hon är också en kvinna som får välja mellan ett tryggt liv som gift hemmafru eller en fortsatt yrkeskarriär, och väljer karriären. Det finns ingen som sätter sig på henne, och hon är det naturliga navet, och det i kraft av sin intelligens och kompetens, inte tack vare djupa urringningar och höga klackar. Rosalind Russell gör henne till en genuin hjälte, inte tack vare några särskilda hjältedåd eller övermänskliga krafter, utan genom att vara mänsklig och samtidigt the best of the best.

Så, om man ska se en film som ett exempel på berättarteknisk fulländning och emotionell komplexitet, då är Det ligger i blodet filmen man ska se. Därför får den en plats i filmarkivet.

Läs mer om filmens regissör och producent, Howard Hawks, här. Jag har inte nämnt hans namn förrän nu, men det är hans film, från början till slut.

Tidigare filmer i filmarkivet:

Ingeborg Holm (1913) här

Fart, flickor och faror (Sherlock Jr. 1924) här

Pansarkryssaren Potemkin (Bronenosets 'Potemkin' 1925) här

Napoleon (1927) här

Andra bloggar om: Journalister, tackling av sheriffer, karriärkvinna

Filmarkivet (4)

1927 var ett bra filmår. I Sovjet kom både Dagar som skakade världen / 10 dagar som skakade världen (Oktjabr) och S:t Petersburgs sista dagar (Konec Sankt Petersburga). I Tyskland gjorde Pabst sin bästa film, Revolutionens vrakspillror (Die Liebe der Jeanne Ney). I England gjorde Hitchcock en av sina bästa stumfilmer, Cirkusboxaren (The Ring). I USA gjorde Josef von Sternberg både gangsterfilmen Underworld och krigsskildringen Sista kommandot (Last Command), och, fram för allt, Murnau gjorde Soluppgång (Sunrise), den vackraste av kärleksfilmer.

Men mitt nästa val till filmarkivet är ingen av dem, utan istället en fransk film.

Det pratas ofta om hur patriotisk den amerikanska filmen är, men få filmer är lika ohämmat patriotiska som Abel Gance absurt ambitiösa filmporträtt av Napoleon Bonaparte, Napoleon. På en och samma gång svulstig och intim, är det en film som får även Apocalypse Now att verka blygsam.

Abel Gances liv var fyllt av tragedier och han var ofta sjuk, därtill livshotande så. Han blev gasförgiftad under Första världskriget och hans andra fru dog i influensa. Kanske var det därför han la ner så mycket kreativ energi på filmen, och kanske var det därför han drev sig själv och filmkonsten till fantastiska nya höjder. Napoleon förtjänar en plats i filmarkivet för att den dels visar vad en ohämmad konstnär och visionär kan göra med sitt medium, och dels för att den är ett sådant koncentrerat spektakel. Vissa sekvenser, som ett snöbollskrig, har en energi och vitalitet som gör att det spritter i benen, och det känns som om man själv fått en snöboll i ansiktet. Gance och hans fotografer (det var fyra stycken fotografer, Gance själv skrev, regisserade, redigerade och spelade med i filmen), använde dessutom alla trick som fanns, och uppfann en hel del nya. Rörliga kameror, ibland på hästrygg, användes exempelvis. I en sekvens sammanjämkades tre bilder tagna med tre kameror för att skapa en bredd som inte sedan sågs till förrän Cinerama på 1950-talets slut. Gance lät dessutom tinta varje bild i varsin färg, rött, vitt och blått, så att filmen i den sekvensen fick färg och form efter Frankrikes flagga, Tricoloren. Vad det handlar om här är vad Rene Clair kallade cinema pur, det är en film som är ett anfall mot alla sinnen.

Men i all extravagant teknik så ligger fokus hela tiden stadigt förankrat på den unge Napoleons inre själsliv. En romantisk och sentimental skildring, men i sin naivitet ganska gripande. Det är också viktigt, för en film som saknar emotionell förankring tappar snart sin spänning, och blir tråkig. Napoleon är uppåt fem timmar, men aldrig tråkig.

Tidigare filmer i filmarkivet:
Ingeborg Holm (1913) här
Fart, flickor och faror (Sherlock Jr. 1924) här
Pansarkryssaren Potemkin (Bronenosets 'Potemkin' 1925) här

------------------------------------------
Napoleon finns utgiven på dvd i Australien.

Filmarkivet (3)

Filmen är inte bara konst och underhållning, industri och hantverk, det vill säga praktik. Den är också teori. Filmteorier är lika gamla som filmkonsten, om inte rent av äldre. Filmteoretiker har försök förklara filmens innersta väsen, eller varför åskådare reagerar som de gör. De har försök förklara hur filmens berättelse är uppbyggd, och hur blicken styrs, eller hur underliggande strukturer styr även berättandet. Det har funnits en korsbefruktning mellan de två. Filmare har inspirerats av teoretiker, teoretiker har blivit filmare. Regissören till film nummer tre till filmarkivet är ett exempel.

Den ryska revolutionen i november 1917 förde bolsjevikerna till makten, och Lenin. Lenin var på ett tidigt stadium intresserad av film, och dess betydelse för att upplysa och leda massorna. Bland annat byggde man särskilda tåg (agitprop-tåg) som åkte runt i Ryssland och visade propagandafilmer under inbördeskriget som följde på revolutionen. Naturligtvis förstatligades filmindustrin. Den förhärskande konstsynen under den här tiden var konstruktivismen, och man såg konstnären som en ingenjör som byggde ett konstverk ungefär som en industriarbetare. Att skapa ett konstverk var att montera ihop olika fristående delar, där av kom namnet montageteorin. Det var också viktigt att konsten var ideologiskt korrekt, och hyllade det revolutionära arbetaridealet. En av de ledande teoretikerna var Sergej Eisenstein, som 1923 publicerade en essä som hette Attraktionsmontage. Året därpå gjorde han sin första film, och montagerörelsen första film därtill, Strejk (Statjka). Den följdes av Pansarkryssaren Potemkin (Bronenosets "Potemkin", 1925), Dagar som skakat världen / 10 dagar som skakade världen (Oktjabr, 1928) och Generallinjen / Kampen för jorden (Staroje i novoje, 1929). Alla dessa filmer, och även hans senare, som inte var i montagestil, gjorde han tillsammans med fotografen Eduard Tissé.

Montagefilmer, både Eisensteins och andras, blev väldigt framgångsrika, och eftersom det statliga filmbolaget hade ont om pengar så uppmuntrade man till fler montagefilmer, och distribuerade dem utomlands, där de också var framgångsrika, samtidigt som de var propaganda för det nya Ryssland, Sovjet. Här visades hur folket levde förtryckt under tsaren, och hur revolutionen triumferat. Och sättet det berättades på var att med hjälp av bildmassor, skickligt hopklippta, väcka känslor hos publiken. Man använde sig inte av hjältar eller konventionella berättelser, istället lät man associativ klippning, symboler och historiska händelser skapa budskap. En polis som förhör en strejkande arbetare korsklipps med en slaktare som hugger i ett köttstycke, bilder av lejonstatyer klipps ihop för att ge illusionen av att de reser sig upp i vredesmod inför militärens massaker på folket. Udda vinklar, klipp som inte matchade varandra, extrema närbilder, allt blandades för att skaka om de passiva åskådarna. Detta var film som konst, film som politik, film som propaganda och film som intellektuell provokation. Det var också film som kritiserades för att vara för formalistisk och för intellektuell, och att de gick över huvudet på vanligt folk. Det faktum att den var propaganda för en brutal förtryckarregim, var det förstås ingen som kritiserade.

Sålunda var de väldigt bundna till sin tid och sin plats, och dess tid i rampljuset blev kort. Redan 1929 for Eisenstein utomlands, och när han kom tillbaka var det en ny tid. Under Stalins styre blev förtrycket ännu större, även mot de som troget tjänat revolutionen. Filmkonsten idag ligger långt från montagefilmarnas idéer, även om de naturligtvis påverkat filmens utveckling.

Att en av montagefilmerna ska få en plats i filmarkivet är givet, vilken är dock en smaksak. Varför inte Strejk eller kanske S:t Petersburgs sista dagar (Konets Sankt-Petersburga, 1927). Men jag väljer Potemkin. Den är den mest kända, om än inte den bästa, och den innehåller några av filmhistoriens mest omtalade, och omsedda, sekvenser, som massakern i trappan i Odessa, och mamman som förlorar greppen om barnvagnen, som okontrollerat rullar ner för hela trappan, steg för steg.

Så här långt består filmarkivet av tre titlar:
Ingeborg Holm (1913)
Fart, flickor och faror (Sherlock Jr. 1924)
Pansarkryssaren Potemkin (1925)
Vilken som blir nästa film avslöjas om några veckor.

------------------------------------------------------------------------
Potemkin finns att hyra på vhs i välsorterad videobutik. Den, och andra montagefilmer, finns utgivna på dvd i England och USA.

Filmarkivet (2)

Den första film som jag valde ut till filmarkivet, Ingeborg Holm, var från 1913. Det gjordes en rad anmärkningsvärda filmer under de kommande åren (Intolerance (1916), Prästänkan (1920), Dr Mabuse - spelaren (1922), Nanook, köldens son (1922) med flera), men den andra filmen jag valt ut kom först 1924.

Det har gjorts många filmer som handlar om filmmediet som sådant. Biografier över kända filmpersonligheter, filmer som utspelas under filminspelningar, filmer där filmer-i-filmen spelar en framträdande roll, eller där filmen-i-filmen tar över filmen i sig, eller filmer som, på ett komiskt eller djuplodande sätt, bryter illusionen och ifrågasätter, dissekerar och diskuterar filmkonsten som sådan. Ett tidigt svenskt exempel är Mauritz Stillers Thomas Graals bästa film (1917), med Victor Sjöström i titelrollen. Men även om det nog är Stillers bästa film så är det en annan som jag valt ut till mitt arkiv: Buster Keatons Fart, flickor och faror (under en period fick alla Keatons filmer titlar av den typen. Originaltiteln är Sherlock Jr., och det är den jag tänker använda framöver.)

Keaton är idag, vid sidan av Chaplin, den mest välkände stumfilmskomikern. Tillsammans med Harold Lloyd, Fatty Arbuckle, Helan och Halvan och några till utgjorde de gräddan av amerikanska stumfilmskomiker. Keaton var inte bara aktör, han regisserade och skrev manus också, och hade sin storhetstid mellan 1921 och 1928. Först med kortfilmer, och sedan med alltmer komplexa långfilmer, där strama, vackra kompositioner, halsbrytande stunts och geniala komiska sekvenser avlöste varandra. Och i centrum stod Buster, ofta olyckligt förälskad, och alltid med samma stenansikte, ett ansikte som gav uttryck för melankoli, resignation men samtidigt en naivitet och hoppfullhet. Det finns inget sentimentalt eller självömkande hos Buster (karaktären, rollfiguren), eller Keaton (konstnären, upphovsmannen). Den mest storslagna av hans filmer är måhända Så går det till i krig (1928), även känd som Generalen. Originaltiteln är The General. Men det är Sherlock Jr. som är det självklara mästerverket, ett av filmhistoriens, filmkonstens, mest spektakulära verk.

Den första kvarten är det traditionell stumfilmskomik av bästa märke, där Buster uppvaktar sin flicka och har ont om pengar. Men efter att han blivit bortgjord av en rival, så går Buster till sin arbetsplats, en biograf. Han går upp i maskinrummet, startar en film, och somnar sedan vid projektorn. Och det är nu som filmen lämnar den rena komedin och blir något annat, ett metafilmiskt, närmast metafysiskt utforskande av filmmediet på ett andlöst, ändlöst fascinerande sätt.

Buster börjar drömma där uppe i maskinrummet, och genom dubbelexponering så kliver han så att säga ut ur sig själv. Hans dröm-jag ställer sig i gluggen ut mot salongen och tittar på filmen som visas. Personerna på vita duken har på något vis förvandlats och det är hans flicka och hans rival som är huvudpersonerna. Buster blir så upprörd att han springer ut i salongen och kliver in i filmen. Han blir utkastad, men smyger in igen och lyckas bli en karaktär i den film han tittat på. Och så börjar äventyret. För att tänka igenom sin situation sätter han sig på en trappa, men genom en omärkligt klipp förvandlas trappan till en bänk i en park, och sen förflyttas Buster från den ena sekunden till den andra från den ena miljön till en annan. När han ska sätta sig på bänken försvinner den och Buster befinner sig på en gata, gatan blir sedan en bergstopp, varefter han hamnar i djungeln, bland lejon, men innan de hinner anfalla har han hamnat i en öken, men finner sig strax därefter sittandes på en sten ute i havet, och när han ska hoppa i vattnet landar han i en snödriva i en skog, och sedan är han tillbaka på parkbänken. Hela denna korta svit, med samma förvirrade Buster i alla dessa miljöer, ser vi på filmduken i filmen, och det var den sekvensen jag syftande på när jag recenserade Storm i ett tidigare inlägg. Först och främst är den förstås ett under av timing och trickfilmning, men samtidigt är det också en uppvisning i en av filmmediets grundidéer, att underställa tiden och rummet regissörens vilja, och genom kontinuitetsklippning förflytta personerna vart som helst utan att det verkar förvirrande för publiken. Filmen skildrar hur en av filmkonstens dragningskrafter inte bara är verklighetsflykt, utan också det sätt som händelserna på vita duken låter oss få utlopp för våra egna inre känslor. Sherlock Jr. blir som en kommentar till vad film är, vad film kan vara, och varför vi ser på film.

Vad som därpå händer är en parodi på detektivfilmen och gangsterfilmen, då Buster i drömmen blir världens främsta detektiv och tar upp jakten på en liga som gör juvelstölder. Den jakten innehåller några av de mest fantastiska stunts man kan föreställa sig, eller, snarare, man kan inte föreställa sig dem. Även när man ser dem så förefaller de helt osannolika. Buster hoppar rakt igenom en man som står framför ett plank, varpå mannen glatt vandrar vidare som om inget hänt. Han hoppar genom ett fönster, iförd manskläder, men har på sig kvinnokläder när han kommer ut på andra sidan, (och genom den sinnrika förklädnaden förvirrar han tjuvarna.) Men det mest fantastiska är nog motorcykeljakten, där Buster sitter på styret, ovetandes om att ingen kör mc:n. Nedfallna trän sprängs precis framför honom, broar faller sönder under honom, traktorer kör över honom och vägarbetare kastar jord i ansiktet på honom, allt under halsbrytande fart. Det är som att åka berg- och dalbana, fast en berg- och dalbana som håller på att ramla sönder omkring en. Att Keaton bröt nacken i en sekvens förvånar inte.

Till slut har Buster i alla fall löst fallet och räddat den kidnappade kvinnan. Han flyr i en bil, som hamnar i floden där den sjunker. Då vaknar han upp ur sin dröm, och vi är tillbaka i maskinrummet på biografen.

Det är inte särskilt meningsfullt att beskriva det som händer, det är den hissnade känslan filmen ger upphov till när man ser den, första, andra, tredje, fjärde, gången som är dess storhet. Trots alla de eskapader, stunts, sketcher, idéer, vändningar och effekter filmen innehåller är den blott 45 minuter, och ändå är tempot närmast avslappnat. Keaton använder sig av alla filmiska knep för att berätta sin historia, men också för att samtidigt dekonstruera hela konstarten. Det är genialt från början till slut. Keatons samtida, som Chaplin och D.W. Griffith, tillhörde en mer viktoriansk tradition, rotad i 1800-talet. Keaton hade mer gemensamt med det tidiga 1900-talets modernister, som T.S. Eliot, Picasso eller Gertrude Stein, och Sherlock Jr. är det främsta exemplet på det.

---------------------------------------------------
De flesta av Keatons filmer finns utgivna på dvd i England och USA. Intolerance, Prästänkan, Dr Mabuse och Nanook likaså. Thomas Graals bästa film finns däremot inte.

Filmarkivet (1)

Tänk om alla världens filmer plötsligt riskerade att försvinna, vittra sönder, snabbt och oåterkalleligt. Det fanns bara tid att rädda en handfull till eftervärlden. De tio mest värdefulla filmerna, för att kommande generationer skulle få en chans att se vad denna konstart förmådde. Du skulle alltså inte nödvändigtvis välja ut dina egna favoritfilmer, utan de filmer som bäst visar upp filmkonsten ur alla dess aspekter, och samtidigt ger en historisk överblick. Vilka filmer skulle du välja ut?

Under våren tänkte jag ställa samman en egen lista. Det kanske blir tio filmer, det kanske blir tolv. Kanske krävs det tjugo. Men samtidigt är en av poängerna att det ska vara blott ett fåtal. Det får vi se hur det blir. Jag tar det kronologiskt och börjar 1913, i Sverige, med Ingeborg Holm.

Victor Sjöström hade fått ett manus några år tidigare skrivit av Nils Krok, som arbetade på fattigvårdsstyrelsen i Helsingborg. Det berättade historien om Ingeborg Holm, som efter att hon blivit änka får det allt svårare att försörja sig och sina barn. Hon tvingas snart lämna bort barnen, och sedan tynar hon bort på ett hem. Manuset fick nobben av filmbolagen då, men nu gick Sjöström med det till den legendariske producenten Charles Magnusson. Magnusson sa ja, Krok fick 250 kronor och Sjöström började med förberedelserna. Han behövde bara ett par dar på sig innan inspelningen började, men det märks inte. Den är kvickt och elegant berättad, samtidigt som den har en tyngd som gräver sig in i åskådaren. Den har också ett utstuderat användande av rummets djupled. En särskilt fin scen är då Ingeborgs make dör. Han ligger i sin säng, svårt sjuk, när han tar sitt sista andetag. Samtidigt, i samma bild, ser man hur Ingeborg och resten av familjen nojsar i ett annat rum, längre in i lägenheten, ovetandes om mannens dödskamp. Men allt är inte svart. Det finns hela tiden glimtar av glädje och lycka, som ger relief åt det tragiska, och som gör att det inte blir outhärdligt. I det hjärtskärande slutscenen lyckas Sjöström och Hilda Borgström (som spelar Ingeborg) att blanda både tragik och glädje vilket kan driva tårar ur en sten.

Ingeborg Holm känns besvärande modern trots sina 93 år, främst tack vare den fria, realistiska miljön, utan överdrivna gester eller melodramatiska åtbörder. Det är storartad filmkonst i dess renaste form.

Men filmen är inte bara en fulländat iscensatt och berättad historia, det är också ett vredgat debattinlägg om fattigvården och den omänskliga behandlingen av samhällets svaga och utsatta. Som sådan är den lika lyckad, och den ställde till ett sådant rabalder att lagstiftningen ändrades.

Tyvärr är det inte lätt att få se Ingeborg Holm idag. Den finns inte på dvd och inte på vhs. På tv visas den sällan, och ej heller på bio. Men i mitt filmhistoriska arkiv är den säkert bevarad.

------------------------------------------
För den som vill se andra filmer regisserade av Sjöström finns det bara en tillgänglig, Körkarlen från 1921. Den finns på vhs. Önskvärda titlar på dvd är Han som får örfilar (1924) och Stormen (1928). Förhoppningsvis kommer det inom en snar framtid. Men se honom kan man ju, i Ingmar Bergmans Smultronstället (1957). Den finns både på dvd och vhs. Hilda Borgström kan man också se i Körkarlen, och Eva (1948), som finns i en engelsk dvd-utgåva. Men annars finns inga av hennes filmer utgivna. En skam ty hon är magnifik.

Film nummer två i filmarkivet finns här.