New York Waiting

För ett par veckor sedan gav jag uttryck för min förtvivlan över trailern till New York Waiting (2006). Nu har jag sett filmen i sin helhet, och tyvärr var den inte bättre än trailern. Det bästa sättet att illustrera hur den var är nog att säga att efter ungefär en timme, i en emotionellt laddad scen, då dialogen ungefär var så här:
"I still don't know your name." (mannen)
"It's not to late yet." (kvinnan)
"But I don't want to know it." (mannen)
"You don't have to." (kvinnan)
"Thank you." (mannen)
så började publiken att fnissa ohämmat. Det var ungeför 60 personer i salongen, och det var uppenbart att de inte greps av stundens allvar, utan hånade den pretentiösa, tonårsfilosofiska smörja som exponerades på den vita duken. Det var ett av årets mest stimulerande bioögonblick.

Det är uppenbart att det fanns ett stort hjärta någonstans i filmen, och att de medverkande nog led för sin konst. (Fast förmodligen på ett annat sätt än vi i publiken led.) Och de två huvudrollsinnehavarna hade någon form av personkemi. Om de inte hade tvingats säga de måste horribla repliker med de mest svårmodiga blickar så hade det kanske kunnat bli något. Filmen ville vara poetisk, och lyckades i någon enskild scen, men vad övrigt var var genant.

Den befogade frågan varför jag gick och såg filmen besvaras med att det var gratis, jag försöker se så mycket film jag hinner, och att jag lovat se den. Sen är jag optimist, och jag ville så gärna tro att den inte skulle vara lika hopplös som trailern.

Den som vill se kärleksförvecklingar på bio nu kan se The Break-Up (2006) istället. Den som vill ha poesi kan läsa Emily Dickinson (till exempel här). Joachim Hedén (regi och manus till pekoralet) får gå hem och sova kärleksruset av sig, och sen göra en ny film.

Andra bloggar om: patetisk soppa, Empire State building, Emily Dickinson