måndag, mars 21, 2005

Pep talk

Filmkonsten har ända sedan sin födsel fått slåss för sin legitimitet. Det har alltid funnits de som ser ner på filmen som konstart, om de ens betraktar den som en konst. Litteraturen är finare än filmen kan det låta. Filmkonsten har för att bemöta detta använt sig av olika grepp. Ett är att filmatisera de stora litterära verken, ett annat är att anlita erkända författare som manusförfattare. Ett annat sätt är att med hjälp av mer eller mindre abstrakta teorier ge filmen ett intellektuellt drag, eller skriva ett manifest, som sedan kan bifogas filmerna. Man kan också skapa en konstnärsmyt runt regissören. Allt för att göra filmkonsten nog så relevant och accepterad som litteraturen. Som om det skulle behövas. Borde inte filmkonsten idag klara av att stå på egna ben?
Ett exempel på att så inte är fallet är alla jämförelser mellan boken och filmen, vid filmatiseringar. "Boken var bättre" är nästan alltid slutomdömet, och det hävdas att filmatiseringar alltid är förvanskningar eller förenklingar. Men det är inte riktigt rättvist. Filmkonsten och litteraturen är två skilda konstarter och det är egentligen betraktaren som är ytlig om han/hon inte inser det. De ska inte ställas mot varandra utan betraktas som två skilda uttryck. Alla som läser en bok, eller en film också för den delen, gör sig en egen bild av vad som händer och sker. Därför är det självklart att manusförfattarens och regissörens återgestaltning av bokförlagan skiljer sig från den tolkning den enskilda läsaren gör. Därför blir också filmen annorlunda. Man kan ju bli besviken på att filmen inte är som man föreställt sig boken, man då går man till biografen med orimliga förväntningar.
Även om en film skiljer sig från den litterära förlagan kan den ändå vara ett fullödigt konstverk i sin egen rätt, inte minst för att filmen har så många fler beståndsdelar än en bok. I en bok finns inga skådespelarprestationer, ingen musik, inga spektakulära kameraåkningar. Henry James är en av mina absoluta favoritförfattare, men inget i hans böcker griper mig mer än den scen i William Wylers filmatisering av Washington Square där Olivia de Havillands hämmade och hunsade karaktär, med en blandning av förvåning, tacksamhet, glädje och lycka, utbrister Me, he chose me! efter det att Montgomery Clifts stilige gentleman uppvaktat henne.
I en diskussion för något år sedan var det en som sa att filmens räddning nu var att närma sig scenkonsten, och bli mer teatral, eller i alla fall bli mer som teater. Det var bland det dummaste jag hört. Filmkonsten ska inte närma sig någon annan konstart, den ska bara vara sig själv. Filmkonsten är som bäst när den får vara bara film, oavsett vad historien bygger på. Filmen måste inte bli mer realistisk, eller mer litterär, eller mer teatral, eller mer socialt medveten. Den behöver inga teorier eller alibin. Filmen ska bara vara film, sen får den enskilde åskådaren avgöra för sig själv om filmen hon/han just såg var bra eller inte. Filmen ska inte behöva ursäkta sig.

1 kommentar:

Karin Gustafson sa...

Jag anser inte att jag som betraktare kan anses ytlig, för att jag tycker att filmatiseringen av en bok är så mycket sämre än boken. Ibland verkar det som om man gör en filmatisering av en bok som varit bästsäljarare för att få "ett säkert kort"! Självklart stor publik.
En medioker regissör som gör en filmatisering av en bra bok blir inte bra.