Återkomst

Sommarens filmupplevelse var tveklöst att se The Dark Knight på en IMAX-biograf i Manchester. En annan upplevelse var att se om Gycklarnas afton (1953) i Criterions ny, magnifika, utgåva. Annars har det varit tunt med filmupplevelser de senaste månaderna. Så kan det inte fortsätta! Något att se fram emot är den svenska dvdboxen med Milos Formans fyra första filmer, de han gjorde i dåvarande Tjeckoslovakien. Ett annat extremt efterlängtat dvdsläpp i höst är Hasse Ekmans Flickan på tredje raden (1949), en av hans bästa. Det kommer också flera filmer av Louis Malle. Med det minskande utbudet av varierad biofilm i Stockholm är det skönt att det händer saker på dvdfronten.

I år fyller Vertigo (Studie i brott blev den svensk titeln men låt oss glömma den) 50 år. Det är något att fira, men tyvärr har jag redan skrivit om den för något år sedan så det vill jag inte göra igen, men här är en länk till min artikel.

Jag har utlovat artiklar om kvinnliga regissörer och Steve McQueen och det kommer, var så säkra. Men nästa vecka blir det Fred Zinnemann. Då börjar det på allvar, idag var bara en liten introduktion.

Den svenska filmen: 30-talet

Om den svenska 20-talsfilmen brukar kallas för guldåldern, så är den svenska 30-tals filmen den mest utskällda epoken. Naturligtvis är det en smula orättvist. Det världsrykte den svenska filmen haft på 20-talet, och det nyskapande bildspråk som utvecklades då, av det levde inte mycket kvar när ljudet kom till biograferna, men 1930-talet var mer än bara ett lågkulturellt träsk enbart bestående av pilsnerfilmer och vulgariteter.

Det började inte lovande, filmbranschen var i djup kris i slutet av 20-talet och en bit in på 30-talet, delvis beroende på depressionen, folk var utfattiga och arbetslösa, så de hade inte möjlighet att gå på bio. Men när de väl gick, och i mitten av 30-talet ökade biobesöken kraftigt, så såg man helst glada och upplyftande filmer. Och man gick ofta. Bara i Stockholm såldes drygt 12 miljoner biobiljetter perioden 1938/39. En stockholmare gick på bio drygt 20 gånger om året. Jämför det med 2005 då en stockholmare gick på bio i snitt 2,7 gånger om året.

30-talet var också decenniet då ljudfilmen kom till Sverige. Från 1931 var alla svenska filmer ljudfilmer. Man testade i början att dubba utländska filmer till svenska, men det blev ett fiasko, och textning blev istället, som tur var, det svenska modellen. 1930-talet var också decenniet då filmkritiken blev myndig, med namn som Artur Lundkvist, Stig Almqvist, och, naturligtvis, Bengt Idestam-Almquist, som skrev under signaturen Robin Hood.

Men som sagt, även om biobesöken ökade, och bevakningen av filmen fördjupades, så var det mest klagomål från kulturetablissemanget.

25 februari 1937 hölls i Konserthuset i Stockholm ett krismöte om den svenska filmen, arrangerat av Sverige Författareförening, där bland annat Wilhelm Moberg, Ivar Harrie och Carl Björkman medverkade. Moberg varnade för att filmen massreproducerade dumheten för att sedan "mata människosjälarna" med den, och Björkman sa bland annat att "Svensk film är en skamfläck för vår kultur!"

Men det var främst på ett moraliskt, tematiskt plan de var upprörda, även de tvingades erkänna att tekniskt var det inget fel på den svenska filmen. Och det är slående hur raffinerat, elegant och professionellt man arbetade, och hur många filmer som utmärker sig visuellt. Inte minst samarbetet mellan regissör Gustaf Molander och fotograf Åke Dahlqvist. Tillsammans gjorde de 11 filmer på 30-talet, däribland den kanske främsta svenska 30-tals filmen av dem alla, Intermezzo (1936). Det är en bildspråk visserligen anpassat efter ämnet, men genomgående sofistikerat, som väl kunde mäta sig med internationella storheter. De var inte heller främmande för att experimentera, kanske främst i En natt (1931), fylld av expressionistiska inslag, udda vinklar, dramatisk ljussättning. Men även en anspråkslös komedi som Familjens hemlighet (1936) imponerar med sin stil och finess. Andra exempel på Molander/Dahlqvists samarbete är Swedenhielms (1935) och En kvinnas ansikte (1938), båda med Ingrid Bergman, som också är magnifik i Dollar (1938). Gustaf Molanders betydelse för Ingrid Bergman är ett ämne för sig, hur som helst är filmerna de gjorde tillsammans genomgående riktigt bra.

Det som kultureliten vände sig emot var det lössläppta levernet i många av filmerna, och den ofta banala humorn. Pilsnerfilmernas pilsnerfilm, Pensionat Paradiset (1937) brukar lyftas fram som det absoluta bottennappet. Men den är faktiskt ganska rolig, och färgstark, där Thor Modéen gör sitt nummer "Jag är en äkta mexikanare", och bitchiga gamla tanter rynkar på näsan, spelade av bland annat Julia Caesar. I en scen sitter en tant och läser dödsannonserna, men kastar besviket ifrån sig tidningen med kommentaren "Det var inte många som dött idag." En annan skön scen försöker hon fälla upp en solstol, men misslyckas och tillkallar en husa med uppmaningen "Kan Anna försöka fälla upp stolfan?"

Det fanns också en bredd i filmutbudet, det gjordes till och med en film om amerikanska inbördeskriget, John Ericsson - segraren vid Hampton Roads (1937), där Victor Sjöström spelar titelrollen som uppfinnaren John Ericsson. I Filmen i Sverige skriver Leif Furhammar att det var "filmen som visade att amerikanska inbördeskriget egentligen sköttes av en svensk", och förvisso får Ericsson en stor roll i filmen, men den har också en uppsättning skådespelare av en kaliber få nutida svenska kan mäta sig med. Utöver Sjöström, Hilda Borgström, Edvin Adolphson och Olof Winnerstrand. Och bortsett från det måste man imponeras över ambitionen att göra just en film på det temat.

John Ericsson – segraren vid Hampton Roads regissör var Gustaf Edgren, som var något av folkhemmets regissör (medan Molander var borgerlighetens skildrare). En av Edgrens mest berömda filmer från 30-talet är Karl Fredrik regerar (1934). Det är nästan som en propagandafilm för Socialdemokraterna. En film om både saltsjöbadsandan och kärlek. Sigurd Wallén spelar stataren som blir politiker och minister (i jordbruksfrågor). Även den är också ett exempel på den berättarbegåvning och tekniska skicklighet som fanns. Sju år före Citizen Kane (1941) imponerar den med mästerlig redigering och ljudövergångar.

Bland 30-tals filmerna märks också två fina vardagsskildringar av Schamyl Bauman, Karriär (1938) och Vi två (1939). Den förstnämnda är ett kvickt, bittert och välspelat drama om teaterdrömmar. Signe Hasso och den magnifika Tollie Zellman spelar huvudrollerna. Signe Hasso spelar även den kvinnliga huvudrollen i Vi två, om ett gift pars vedermödor i vardagen. Så vardaglig är den att även badrummet blir en spelplats och långt före Harriet Anderssons och Lars Ekborgs nakenbad i Sommaren med Monika (1953) finns här en nakendusch-scen, vilket kändes närmast chockerande när jag såg filmen.

En sak med 30-talet är alla dessa skådespelare som i dag ofta är helt bortglömda, men som kunde vara alldeles väldigt bra. Jag har redan nämnt bland annat Olof Winnerstrand, Tollie Zellman, Hilda Borgström, andra namn är Gösta Cederlund och Georg Rydeberg. De fortsatte alla in i 40-talet, och förde med sig sina talanger till vad som jag ibland undrar om det inte är svensk films verkliga guldålder. En som tyvärr inte var med längre på 40-talet är Gösta Ekman, som man dock kan njuta av i flera 30-tals filmer.

Det gjordes mycket skit på 30-talet, kanske rent av var det så att det mesta var skit. Det var också ett decennium där antisemitismen låg och ruvade, ibland öppet, ibland under ytan. Men det var också då Ingrid Bergman debuterade, det var då Thor Modéen var som roligast, det var då Gustaf Molander och Åke Dahlqvist hade sin storhetsperiod, det var då Intermezzo gjordes, det var helt enkelt en tid som förtjänar att återupptäckas.

Men stämningen var en annan då. Och 1940, när Anders Henriksson gjorde Ett brott, visste inte kritikerna till sig av glädje (även Robin Hood, föga förvånande eftersom han skrivit manuset). Äntligen en svensk kvalitetsfilm sa man. I själva verket är Ett brott klumpig, valhänt och övertydlig, och synnerligen blek i jämförelse med så många andra 30-tals filmer. Ska man idag välja ut en viktig film från 1940 ligger snarare Med dej i mina armar bättre till. Varför? För det var Hasse Ekmans debutfilm. Men det är en annan historia, som jag redan berättat (här).

Här är några tidigare artiklar från filmforum om äldre svensk film:
programförklaring (här)
Ingrid Bergman (här)
Arne Mattsson (här)

Den svenska filmen: Arne Mattsson

I sin bok American Cinema Directors and Directions (1968) delade Andrew Sarris upp regissörer i olika grupper, The Far Side of Paradise, Lightly Likable, Less Than Meets the Eye, och så vidare. En kategori var Expressive Esoterica, och om man skulle placera in Arne Mattsson i en kategori så vore nog den den mest passande. Han fick under 1950-talet epitetet "Sveriges Hitchcock", och rundade av sin karriär med obskyra internationella lågbudgetfilmer med våld och sex, flera av dem med Christopher Lee i huvudrollen, och inte sällan med Jugoslavien som spelplats. Bland titlarna märks Ann och Eve - de erotiska (1970) och Mask of Murder (1985). Men Mattssons karriär var lika lång som den var omväxlande. Han lyckades regissera 61 filmer från debuten 1944, och det säger en hel del om hans entusiasm för filmkonsten att han inte slutade att regissera förrän han var 70 år, även det var mer film än konst han presterade då.

Han föddes 1919 i Uppsala (och som han återkom till i sina filmer), och efter att utbildat sig till ingenjör började han som redigerare och regissörsassistent 1941, bland annat på den experimentella filmen Det sägs på stan (1941). Den egna regidebuten var med ... och alla dessa kvinnor (1944), vilken handlar om en sol- och vårare som reser runt och förför kvinnor på löpande band. Sex var alltså från början ett av Mattssons grundteman. Ett annat tema är brott. Han var vän med Stieg Trenter, och tillsammans gjorde de 1947 Det kom en gäst, den första av de många thrillers Mattsson gjorde, en genre han måhända var den främste på bland dåtidens svenska regissörer. Under 40-talet varvade han komedier med thrillers, inte minst Uppsala-rysaren Farlig vår (1949), med bland annat en effektiv sekvens i ett klocktorn.

Men det var 50-talet som var Mattssons storhetsperiod. Han inledde det lättviktigt med Bergmansatiren Kyssen på kryssen (1950), till vilken Hasse Ekman skrev manus, innan han plösligt blev berömd och firade över hela världen. Han filmade nämligen en barbröstad Ulla Jacobsson i Hon dansade en sommar (1951). Med den vann han Guldbjörnen på filmfestivalen i Berlin, och samtidigt vann han moralens väktares avsky. Filmen skildrar en brytningstid i Sverige, mellan landet och staden, och konflikten mellan ungdomens illusionsfria tillvaro och de vuxnas konformism och steltbenthet. Tyvärr är även filmen aningen stel, men det naturlyriska fotot förlåter en hel del. Fotograf var Göran Strindberg, en av svensk films största.

Efter den magnifika succén med Hon dansade en sommar fick Mattsson fria händer att göra vad han ville. Han ville göra Kärlekens bröd (1953), som utspelas under finska vinterkriget. Det blev en tungt drama som tyvärr floppade, publikmässigt. Men Mattsson fortsatte ett tag till med en rad prestigefyllda filmer, Halldor Laxness-filmatiseringen Salka Valka (1954) och Strindbergs Hemsöborna (1955). Han gjorde dessutom en version av Selma Lagerlöfs Körkarlen (1957), annars mest känd i versionen från 1921. Så gjorde han samma år Damen i svart, den första i hans serie Hillmandeckare, efter Folke Mellvigs romaner, och med manus av Lars Widding. De andra heter Mannekäng i rött (1958) Ryttare i blått (1959) Vita frun (1962) och Den gula bilen (1963). Karl-Arne Holmsten (Sveriges svar på Ray Milland) och Anna-Lisa Ericson spelar huvudrollerna som det gifta detektivparet. De är stämningsfulla och avslappande thrillerkomedier, med ett visst inslag av det övernaturliga, elegant iscensatta.

Sen började det gå utför för Mattsson, i alla fall hans rykte. 1960-talet var en svår tid för de flesta ur den äldre generationen filmskapare, och Mattsson är ett exempel. Delvis berodde det nog på att tidsandan förändrats, och delvis på att jakten på publik fick gå ut över jakten på kvalitet. Hur som helst, prestigen falnade, och till slut fick Mattsson spela in lågbudgetaction med Franco Nero. Men han gjorde också sin kanske bästa film på 60-talet, Yngsjömordet (1966). Den bygger på ett faktiskt mordfall i Skåne 1889. På en gård levde en änka i ett incestuöst förhållande med sin son. Sonen gifte sig med en kvinna från en förmögen familj, men banden till modern var för starka, och det slutade med att de mördade hans hustru. Modern avrättades, sonen hamnade i fängelse. Av detta har Mattsson, på ett manus av Eva Dahlbeck och med Lasse Björne som fotograf, gjort en märklig film, avskalad som en Bresson-film, med en precision och styrka, både i bildspråk och skådespeleri, som är överväldigande. Den är ett klassiskt drama, men berättad på ett modern sätt, med sinnrika förflyttningar i tid, både framåt och bakåt, och med en ton som är rå och oförsonlig, fram till det brutala slutet. Modern spelas sammanbitet av Gunnel Lindblom och sonen av Gösta Ekman (långt från Papphammar). Heinz Hopf som förhörsledaren är också suverän; ettrig, men samtidigt tvivlande. Isa Quensel, som klok gumma, gör också en stor roll, och scenerna mellan henne och Gunnel Lindblom är filmens absoluta höjdpunkter.

Det har alltid hos Mattsson, långt före exploateringsfilmerna han avrundande med, funnits ett intresse för sex, brott och galenskap. Vaxdockan (1962) är ännu ett exempel, där en nattvakt blir förälskad i en skyltdocka, som han tar med sig hem, och som sen börjar leva ett eget liv. Mattsson är inte en reserverad filmare, passionerna är starka och handlingen ofta brutal. Han kan dessutom vara tämligen högtravande i sina dramer. Men det är bildspråket som är det mest slående med Mattssons filmer. Mattsson visste mer om kameraplacering, bildkompositioner och skuggor än de flesta samtida regissörer. Hans bildspråk är expressionistiskt, och slagkraftigt, och kan föra tankarna till Robert Aldrich. Från Kärlekens bröd ligger bilderna av de snötyngda vidderna och de svarta järnkorsen kvar långt efter att historien glömts bort.

----------------------------------------------
Bland Göran Strindbergs andra filmer som fotograf märks Bergmans Fängelse (1949), Alf Sjöbergs Fröken Julie (1951) samt tre av Hasse Ekmans bästa: Ombyte av tåg (1943), Flickan på tredje raden (1949) och Flicka och hyacinter (1950). Fotograf på Kärlekens bröd var Sven Thermænius. Thermænius och Mattsson gjorde sammanlagt sex filmer tillsammans.

Av alla ovan nämnda filmer finns Mattssons fem Hillmanfilmer på dvd, både var för sig och i en box. Bergmans Fängelse finns också på dvd.

Hasse Ekman

Den bästa svenska filmen är inte Kvarteret Korpen eller Smultronstället, inte Fucking Åmål eller Här har du ditt liv, inte heller Körkarlen eller En kärlekshistoria. Nej, för mig är det Ombyte av tåg. Det är den allra vackraste av kärlekshistorier, och den allra sorgligaste berättelse om brustna drömmar. Det är en svensk släkting till franska Dimmornas kaj och engelska Kort möte. Den bygger på Walter Ljungqvists kortroman Ombyte av tåg, men det är Hasse Ekman som har förvandlat den till film, till filmkonst. Han har skrivit manus och regisserat, och han spelar en av huvudrollerna, och han gör allt med den äran. Scenerna på järnvägsstationen som inleder filmen, och scenerna i slutet, på hotellrummet, då vi men inte han vet att kvinnan han älskar är obotligt sjuk, hör till de mest gripande man kan se. Och även om det inte är ett originalmanus är den typiskt ekmansk, en spröd men desperat kärlekshistoria med spelplats i teatervärlden, skildrat kärleksfullt men brutalt.

Bland filmforskare är det ju ingen hemlighet att Hasse Ekman är en av svensk films mest framstående filmskapare, men tyvärr får man nog konstatera att han generellt sätt är helt bortglömd och förträngd, dold bakom Bergman och Widerberg (och dennes generationskamrater). Någon internationell status har han inte heller. Men att det är så beror inte på Hasse, utan på omvärlden. På 40-talet var han en av världens främsta regissörer. Han kunde röra kameran med samma elegans som Max Ophüls eller Otto Preminger, han kunde berätta en historia lika kvickt och effektivt som Carol Reed eller Hitchcock, och han hade ett naturligt öra för dialog, vilket är ack så sällsynt i svensk film. Han gjorde filmer där alla karaktärer behandlades med respekt och förståelse, även om de inte var sympatiska, och han rörde sig lika naturligt bland arbetarklass som överklass (i alla fall känns det så, men det är ju svårt att bedöma för mig idag hur det verkligen var då). Ofta innehöll hans filmer flera parallella historier, där människors liv korsade varandra slumpmässigt, ofta med dramatiska konsekvenser. Han hade också ett återkommande tema, ödets nyck, och spelplatsen var ofta teatern. Hasse var ju född in i en teaterfamilj, hans far var Gösta Ekman d. ä., en av sin tids största skådespelare.

Bland Hasses finaste filmer återfinns Kungliga patrasket (1945), ett porträtt av teaterfamiljen Anker, naturligtvis inspirerad av familjen Ekman. Medlemmar av familjen Anker återkommer också i flera andra filmer, som Flickan på tredje raden (1949) och När porten var stängd (1946), som båda hör till Hasses bästa. Teatern står också i centrum i den ljuvliga Vandring med månen (1945). Var sin väg (1948) handlar om slitningar i familjen när mannen kräver att hustrun håller sig hemma, fast hon älskar att stå på teaterscenen.

Sen har vi naturligtvis Flicka och hyacinter (1950), en frän skildring om en kvinnas självmord, och orsakerna därtill. Den är vacker och gripande och det hedrar Hasse att han skildrar ämnet, och det faktum att huvudpersonen är lesbisk, helt sensationslöst. Faktum är att han är så diskret att många av dåtidens åskådare inte förstod vad det handlade om, fast det idag blir en av huvudpoängerna med den. Men det är inte det som gör den så bra, utan det är Hasses osvikliga sinne för stämningar och det utlämnande spelet från Eva Henning och Anders Ek.

Det är anmärkningsvärt egentligen, hur många kvaliteter Hasse hade. Hans dialog är bättre än de flestas, hans bildkompositioner och klippning är i de stora filmerna mästerlig, hans förmåga att gå från uppsluppen fars till förnedring och nattsvart tragedi, inte bara mellan olika filmer, utan också i en och samma film, är närmast unik skulle jag säga. En annan viktig egenskap är hur han skapade en känsla av realism och autencitet i filmerna. När ambulansen kommer för att hämta Dagmar Brink i Flicka och hyacinter så kommer en liten pojke på trehjuling cyklandes på trottoaren och tittar storögt på ambulansen. En liten detalj bara, men det är som så ofta i detaljerna det sitter. Sådana scener ger filmerna en extra dimension, av att skildra något som verkligen har hänt, något som angår oss. Vi kan inte luta oss tillbaka och tänka att det bara är en film. För den där pojken är det inte film, ambulansen kommer verkligen för att hämta Dagmar Brink.

Sen är han så ofta förbluffande modern i sina ämnesval, inte bara det homosexuella temat i Flicka och hyacinter. Här finns också den feministiska Fram för lilla Märta från 1945 och den Lars Norenska Banketten från 1948, som också, vilket Mikaela Kindblom noterade i en artikel i Ordfront, kan ses som en föregångare till danska Festen (1998). Sen har vi hans antinazistiska filmer, samt Lågor i dunklet (1942), där Stig Järrel spelar demonisk lärare, två år innan han gjorde nästan samma roll i Hets.

Tyvärr tappade Hasse sin skaparkraft efter 1950, han slutade göra seriösa filmer och koncentrerade sig på bagateller och farser. En del av dem har kvar en hel del bett. Nämnas kan massmediasatiren Sjunde himlen (1956), vars första halvtimme i alla fall är en skrattfest. Nämnas bör också Stöten (1961), en thriller inspirerad av Kubricks Spelet är förlorat (1957). Man de flesta av hans senare filmer är tyvärr ganska tråkiga och fåniga. Men det är inte väsentligt. Det väsentliga är att under åren 1940 till 1950 regisserade Hasse 23 filmer. Han skrev manus till nästan alla av dem, han var producent till de bästa av dem, han spelade med i nästan alla, och han skrev musiken till flera av dem. Hur är det möjligt att vara så kreativ? Även om de alla vore medelmåttiga vore det en bedrift, men nu är de inte medelmåttiga, de är förbannat bra.

-----------------------------------

2009-10-09. Nu är jag i Skottland och skriver en doktorsavhandling om Ekman, på University of St Andrews. Jag har därför en filmblogg på engelska, som bland annat handlar om Ekman. fredrikonfilm.blogspot.com