I en artikel om politisk film i Svd den 25 februari stod det att den politiska filmen: "upplever en boom med inga eller få motstycken i filmhistorien." Den senaste tiden har det pratats mycket om att det görs så många politiska filmer idag. Vad man menar då är väl egentligen att många av förra årets stora amerikanska filmer var uttalat politiska, såsom Syriana och München. Diskussionen i Frankrike har däremot snarare handlat om att man gör för lite politiska filmer. I Sverige är inte heller antalet politiska filmer särskilt anmärkningsvärt.
Men samtidigt kan man fråga sig vad "politisk" film egentligen är. Begreppet "politisk film" i den bemärkelsen det används ovan är en ganska snäv indelning, för filmer som medvetet kallar sig politiska, och som uppenbart tar ställning i en aktuell fråga. Men en film är politisk även om den inte handlar om konflikten i Mellanöstern. Även en romantisk komedi kan vara politisk. En annan genre som ofta är väldigt politisk är melodramen. Ingeborg Holm (1913), mitt första val till filmarkivet, är ett tidigt exempel, kanske det första. Douglas Sirk, och min favorit Max Opühls, excellerade i melodramer som ifrågasatte och underminerade rådande samhällskonventioner, och vad kan vara mer politiskt än det? I Ophüls Kvinna i fara (Reckless Moment, 1949) är själva bildspråket bara det en kommentar till kvinnans situation i ett oförstående manssamhälle, och Joan Bennett är konsekvent filmad så att hon förefaller sitta inspärrad, bakom galler, fast gallret är inte gjort av järn, utan av kön.
Krigsfilmer och westernfilmer är också de nästan alltid politiska. Ärans väg (Paths to Glory, 1957) var totalförbjuden i Frankrike i 17 år, och i Tyskland också, för att de inte ville stöta sig med fransmännen. I Spanien var den förbjuden till Franco dött och demokrati införts. Det berodde naturligtvis inte på blodiga krigsscener utan på att den franska militärledningen, och i förlängningen militären i allmänhet, framställs som kallhamrade och omänskliga strateger som spelar högt med oskyldiga soldaters liv. Men om vi återvänder till den första, snäva definieringen av en politisk film, så finns det flera intressanta aspekter på den. En är att "politisk" eller "budskap" är underförstådda kvalitetsstämplar. Att ägna sig åt det är fint, och ger automatiskt högre status. Så länge budskapet är det rätta, vill säga. Samtidigt som "politisk" film är något eftertraktansvärt, gäller det bara om det politiska budskapet i filmen stämmer överens med kritikerns uppfattning i frågan. Michael Moores filmer hyllas och prisas, trots att det är osakliga, förvrängda och populistiska, eftersom Moore är anti-Bush, anti-storkapitalet, anti-NRA*. Hade Moore gjort exakt samma typ av film men varit pro-Bush, pro-General Motors, eller pro-NRA, hade reaktionerna, både på hans metoder, och på hans filmers kvalitet, varit helt annorlunda.
En annan irriterande aspekt är att filmskapare från fattiga och förtryckta länder inte sällan avkrävas någon form av regim- eller samhällskritik i sina filmer, i alla fall av västerländska filmkritiker, och på ett annat sätt än västerländska filmskapare. En film från ett sådant land blir ibland enbart bedömd för sina politiska ställningstaganden, eller brist på ställningstaganden. Ett tydligt exempel är den kirgisiska filmen Beshkempir (1998), en både vacker och gripande film om att växa upp som adopterad. Den fick mycket kritik för att den inte skildrade det rådanden politiska förtrycket i Kirgistan. Men varför skulle det vara en skyldighet? Blotta existensen av en film från Kirgistan gör dessutom att landet, och dess situation, uppmärksammas.
Politisk film brukar kort sagt locka fram det sämsta hos recensenter, och besökare i största allmänhet. I en krönika i The Observer i juni 2004 menade David Aaronovitch att en politisk thriller, i det fallet nyinspelningen av Hjärntvättad (The Manchurian Candidate, originalet 1962, nyinspelningen 2004), ibland säger mer om de som gjort den och de som tittar på den, än den säger om världen. Det håller jag helhjärtat med om.
Apropå Hjärntvättad, vars första version ju handlar om en kommunistisk komplott för att göra en högerextrem pappskalle till president i USA, så växte jag upp med den uppfattningen att ett problem med amerikansk film var att den ofta var antikommunistisk. Det var inget jag själv funderat över, men i de filmböcker och de kritiker jag läste var det ett återkommande tema. Det var först när jag själv uppnått någon form av politisk mognad jag slutade betrakta antikommunism som ett problem, eller något negativt. Istället var problemet att så många framstående kritiker stirrat sig blinda på antikommunismen och förfärats över den, och helt missat alla dessa filmers verkliga kvaliteter. Men det motsatta fenomenen finns också. I marsnumret av The Atlantic skrev Clive Crook en artikel om det problematiska med att amerikanska filmer är så antikapitalistiska. Att de rutinmässigt framställer storföretag som något ont, eller snarare, att de alla har som utgångspunkt, bortom diskussion, att företag, och kapitalismen, är av ondo. Crook ger många exempel, däribland komedin In Good Company (2004). Men den kan få illustrera att Crook har fel. Vad den, och många andra filmer, kritiserar är inte kapitalismen som sådan, utan framgångshetsen, girigheten och rationaliseringslusten hos företagets toppar. Det är inte samma sak. Man kan vara praktiserande kapitalist, men ändå bekymrad och upprörd över kapitalismens avarter. Filmens hjälte, spelad av Dennis Quaid, är också han kapitalist, men en godhjärtad sådan.
Som avrundning, av de nu aktuella politiska filmerna så är det särskilt en jag vill lyfta fram. Syriana. Det som är bra, med undantag av den berättartekniska skickligheten och den sugande musiken, är att den är så komplex. Den visar som få andra filmer att världen inte består av vi och dom, inte av onda och goda, inte av väst och tredje världen. USA, Kina och Arabvärlden är tillsammans aktörer i ett geopolitiskt spel, och det spelet utspelas i en gråzon med egna spelregler. Det är det som gör Syriana så bra. Det finns en nyansering här som Michael Moore inte ens kan stava till.
--------------------------------------------------
*NRA är den amerikanska vapenlobbyn, National Rifle Association.
Tidigare inlägg som har samband med dagens ämne återfinns här (om Fascisten och Spindelns strategi), och här (om Kingdom of Heaven), och här (om Abbas Kiarostami). Angående diskussionen om filmkonstens skyldighet att vara än det ena, än det andra, läs mer här.
Krigsfilmer och westernfilmer är också de nästan alltid politiska. Ärans väg (Paths to Glory, 1957) var totalförbjuden i Frankrike i 17 år, och i Tyskland också, för att de inte ville stöta sig med fransmännen. I Spanien var den förbjuden till Franco dött och demokrati införts. Det berodde naturligtvis inte på blodiga krigsscener utan på att den franska militärledningen, och i förlängningen militären i allmänhet, framställs som kallhamrade och omänskliga strateger som spelar högt med oskyldiga soldaters liv. Men om vi återvänder till den första, snäva definieringen av en politisk film, så finns det flera intressanta aspekter på den. En är att "politisk" eller "budskap" är underförstådda kvalitetsstämplar. Att ägna sig åt det är fint, och ger automatiskt högre status. Så länge budskapet är det rätta, vill säga. Samtidigt som "politisk" film är något eftertraktansvärt, gäller det bara om det politiska budskapet i filmen stämmer överens med kritikerns uppfattning i frågan. Michael Moores filmer hyllas och prisas, trots att det är osakliga, förvrängda och populistiska, eftersom Moore är anti-Bush, anti-storkapitalet, anti-NRA*. Hade Moore gjort exakt samma typ av film men varit pro-Bush, pro-General Motors, eller pro-NRA, hade reaktionerna, både på hans metoder, och på hans filmers kvalitet, varit helt annorlunda.
En annan irriterande aspekt är att filmskapare från fattiga och förtryckta länder inte sällan avkrävas någon form av regim- eller samhällskritik i sina filmer, i alla fall av västerländska filmkritiker, och på ett annat sätt än västerländska filmskapare. En film från ett sådant land blir ibland enbart bedömd för sina politiska ställningstaganden, eller brist på ställningstaganden. Ett tydligt exempel är den kirgisiska filmen Beshkempir (1998), en både vacker och gripande film om att växa upp som adopterad. Den fick mycket kritik för att den inte skildrade det rådanden politiska förtrycket i Kirgistan. Men varför skulle det vara en skyldighet? Blotta existensen av en film från Kirgistan gör dessutom att landet, och dess situation, uppmärksammas.
Politisk film brukar kort sagt locka fram det sämsta hos recensenter, och besökare i största allmänhet. I en krönika i The Observer i juni 2004 menade David Aaronovitch att en politisk thriller, i det fallet nyinspelningen av Hjärntvättad (The Manchurian Candidate, originalet 1962, nyinspelningen 2004), ibland säger mer om de som gjort den och de som tittar på den, än den säger om världen. Det håller jag helhjärtat med om.
Apropå Hjärntvättad, vars första version ju handlar om en kommunistisk komplott för att göra en högerextrem pappskalle till president i USA, så växte jag upp med den uppfattningen att ett problem med amerikansk film var att den ofta var antikommunistisk. Det var inget jag själv funderat över, men i de filmböcker och de kritiker jag läste var det ett återkommande tema. Det var först när jag själv uppnått någon form av politisk mognad jag slutade betrakta antikommunism som ett problem, eller något negativt. Istället var problemet att så många framstående kritiker stirrat sig blinda på antikommunismen och förfärats över den, och helt missat alla dessa filmers verkliga kvaliteter. Men det motsatta fenomenen finns också. I marsnumret av The Atlantic skrev Clive Crook en artikel om det problematiska med att amerikanska filmer är så antikapitalistiska. Att de rutinmässigt framställer storföretag som något ont, eller snarare, att de alla har som utgångspunkt, bortom diskussion, att företag, och kapitalismen, är av ondo. Crook ger många exempel, däribland komedin In Good Company (2004). Men den kan få illustrera att Crook har fel. Vad den, och många andra filmer, kritiserar är inte kapitalismen som sådan, utan framgångshetsen, girigheten och rationaliseringslusten hos företagets toppar. Det är inte samma sak. Man kan vara praktiserande kapitalist, men ändå bekymrad och upprörd över kapitalismens avarter. Filmens hjälte, spelad av Dennis Quaid, är också han kapitalist, men en godhjärtad sådan.
Som avrundning, av de nu aktuella politiska filmerna så är det särskilt en jag vill lyfta fram. Syriana. Det som är bra, med undantag av den berättartekniska skickligheten och den sugande musiken, är att den är så komplex. Den visar som få andra filmer att världen inte består av vi och dom, inte av onda och goda, inte av väst och tredje världen. USA, Kina och Arabvärlden är tillsammans aktörer i ett geopolitiskt spel, och det spelet utspelas i en gråzon med egna spelregler. Det är det som gör Syriana så bra. Det finns en nyansering här som Michael Moore inte ens kan stava till.
--------------------------------------------------
*NRA är den amerikanska vapenlobbyn, National Rifle Association.
Tidigare inlägg som har samband med dagens ämne återfinns här (om Fascisten och Spindelns strategi), och här (om Kingdom of Heaven), och här (om Abbas Kiarostami). Angående diskussionen om filmkonstens skyldighet att vara än det ena, än det andra, läs mer här.
Inlägg
2 kommentarer:
Vilken bra blogg!
Jag har bott i USA i åtta år och funderar på att flytta hem till Sverige för att ta min magisterexamen i film regi. Har ett produktionsbolag osv. sedan några år men är inte alls insatt i universitets strukturen i Sverige (tog min bachelors här i Colorado). Har du några förslag??
Kollar tillbaks efter kommande kommentarer!
Det finns många regiutbildningar. I Stockholm finns exempelvis Dramatiska Institutet (http://www.draminst.se/utbildningar/film/filmregi/), eller Stockholms filmskola. Det finns också många skolor runt om i Sverige, som till exempel Molkoms Folkhögskola (http://www.molkom.nu/servC.asp?RefID=2033121770), som har en regiutbildning. Filmhögskolan i Göteborg har en kandidatutbildning och en mastersutbildning i filmregi (http://www.film.gu.se/skolan/skolan.htm)
Hoppas det var behjälpliga tips.
Skicka en kommentar