Vid sidan av berättelsen

En av årets hittills mest njutbara filmer är Wedding Crashers. Den är helt enkelt väldigt rolig, och har Owen Wilson i en ledande roll, vilket alltid är ett stort plus (men han får snart en eget inlägg). Dess humor är tämligen brutal och oförutsägbar, och många situationer har en härligt utflippad ton. Men samtidigt gjorde den mig besviken eftersom den var så konventionell, storymässigt, och bildmässigt. Ibland undrar man hur slöa manusförfattarna och regissörerna egentligen är. "OK grabbar, vi ska göra en romantisk komedi. Plocka fram instruktionsboken så vi kan börja." Det gäller inte bara Wedding Crashers, det gäller ack så många filmer, kanske de flesta rent av. De är alla slavar under det effektiva narrativet, och allt är slickat och väloljat. Det gäller danska Bröder (2004) i samma utsträckning som amerikanska Wedding Crashers. På detta sätt blir filmerna som slutna system, som inte andas eller lever, utan mer blir en uppvisning. Ibland kan uppvisningen vara så bländade att man njuter av den, som i Världarnas krig (2005). Men samtidigt ligger den i vägen och stör. Att jag blev särskilt besviken på Wedding Crashers beror på att den är en del av den nya våg av filmer som cirklar runt bröderna Wilson, Vince Vaughn, Ben Stiller och Will Ferrell. Jag hade hoppats att man vågat vara mer vågade i utförandet, men icke. Då är förra årets Anchorman, med Will Ferrell i titelrollen och med Luke Wilson och Vince Vaughn i mindre roller, bättre. Visserligen är själva storyn konventionell, men där finns många inslag av inspirerande galenskap som är smått geniala, och ger filmen ett extra värde genom sin vilja att gå utanför själva storyn, och därigenom öppna upp den och göra filmen större än storyn.

I ett avsnitt av Studio Pop förra året diskuterades texter i poplåtar, och alla i panelen var rörande överens om att en bra poplåt måste ha en bra text. De flesta filmrecensioner i svensk press är oftast bara ett handlingsreferat. När jag tipsar folk om en film, eller bara nämner en viss film, är ofta den vanliga frågan "vad handlar den om?". Allt detta är exempel på hur vi är slavar under berättelsen, narrativet. En bra poplåt behöver alls inte ha en bra text. Världens bästa låt är Oasis Columbia, och inte är det för dess text den är det.

Den som flitigt läst mina inlägg kanske noterat att jag, i mina hyllningar till filmer och filmare, brukar lyfta fram sådant som går utanför själva narrativet. Det kan vara scener vars syfte inte är att föra handlingen framåt utan får vara med för att de är bra, roliga, eller utlämnande. Det kan vara sidospår, det kan vara folk som talar till kameran, det kan vara inslag av bildpoesi eller visuella utvikningar, det kan vara interna skämt och blinkningar. I stort sett allt som släpper in luft i filmen och gör den mer personlig, mer levande, och därigenom ofta bättre. De fem främsta filmskaparna just nu är, kanske, Michael Mann, Claire Denis, Wong Kar-Wai, Wes Anderson och Abolfazl Jalili, och vad som förenar dem är inte bara att de är personliga, självständiga och självupptagna, utan också att de alla ligger antingen helt utanför det traditionella berättandet, eller tillför en, i grunden traditionell, story med utvikningar, förskjutningar och fördjupningar, som gör att deras filmer blir större än sig själva, och att det uppstår sprickor i fasaden. Hos Michael Mann är det ofta visuellt, men det kan också vara korta scener som vargsekvensen i Collateral (2004), Hos Claire Denis består filmerna mest av korta, abstrakta scener som är sammanlänkande mer med känslor och karaktärer än en story. Hos Wong Kar-Wai glider människor och kameran runt i ett ständigt sökande efter mål och mening, utan att finna något. Hos Abolfazl Jalili är det allt runt omkring berättelsen som är det viktiga, en pojke som springer över ett fält, en tygbit som fastnat i taggtråd.

"If it's all in the script, why shot the movie?" undrade Nicholas Ray en gång, och det är där, vid sidan av berättelsen, som den riktiga filmkonsten tar sin början.