Saker jag har sett (29)

Three Burials, Junebug, Sirens, A Guide to Recognizing Your Saints, Fifflaren, Café Lumiere

Tommy Lee Jones har varit en favoritskådespelare i många år så när jag läste att han skulle regissera en film blev jag naturligtvis mycket nyfiken. Många år senare fick jag äntligen chansen att se den och jag blev inte besviken. Three Burials (The Three Burials of Melquiades Estrada 2005), med manus av Guillermo Arriaga, är en tung och vacker film om vänskap, död och botgöring, blandat med ett mått av besatthet, och rör sig i gränslandet mellan Mexico och USA. Barry Pepper spelar en inskränkt och lätt sadistisk gränspolis och Tommy Lee Jones själv spelar en fårad man vars bästa vän Melquiades (Julio Cedillo) hittas mördad. Han kräver rättvisa, men sin egen form av rättvisa. Filmen utspelas delvis i den lilla staden, där det inte finns något att göra och tristessen kryper längs väggarna, och delvis ute i vildmarken, där solen och skallerormarna utgör ständiga hot. Det är ett gränsland, gränslandet mellan USA och Mexico, mellan rik och fattig, mellan liv och död, mellan hopp och förtvivlan. (finns på dvd)

Junebug (2005) såg jag för första gången på Göteborgs filmfestival för några år sedan och nu igen på tv. Jag mindes den väl men blev ändå glatt överraskad över hur bra det är. Den handlar om ett kulturellt par från Chicago som hälsar på hos mannens familj i en liten stad på landet, där inte mycket händer. Det är första gången familjen träffar hans fru (Embeth Davidtz) och de har svårt att förstå sig på henne och hennes storstadsmaner. Den enda som tar henne till sig är hennes svågers unga fru (Amy Adams), som aldrig träffat någon så elegant och världsvan. Den är ömsom rolig, ömsom tragisk och alltid vackert, inkännande och stark. Det är tyvärr den enda film regissören Phil Morrison gjort hittills men jag hoppas det blir en till snart. (finns på dvd)

Det finns många skäl att se Sirens, varav jag väljer tala tyst om vissa. Men värmen, humorn erotiken och den lätt förtrollade stämningen vill jag gärna prata om. Den utspelas i 30-talets Australien, dit en präst från England (Hugh Grant) blivit stationerad. Hans första uppdrag blir att åka ut på landet och tala förstånd med en konstnär (Sam Neill) som målat en serie religiösa tavlor med sexuellt motiv. För sexuellt för kyrkans smak. Men väl där ute så blir både prästen och hans fru (Tara Fitzgerald) förförda av den öppna och tillåtande atmosfären och genomgår ett sexuellt uppvaknande. Det hela är oemotståndligt. (finns på dvd)

A Guide to Recognizing Your Saints (2006) är dock inte särskilt oemotståndlig utan snarare diffus och irriterande oengagerande, trots sitt starka innehåll. Den handlar om några missanpassade ungdomar en het sommar 1986 i Queens, om fäder/söner-relationer, vänskap och frustration, men regissören och manusförfattaren Dito Montiel lyckades inte få till det på ett lyckat sätt. Kanske för att ämnet låg honom för nära, han var nämligen själv en av de missanpassade ungdomar filmen handlar om. (finns på dvd)

Robert Rossen var manusförfattare/regissör/producent och han gjorde bara en handfull filmer, varav flera dock blivit klassiker. Mästerverket i hans oeuvre är Fifflaren (The Hustler 1961), med Paul Newman som biljardspelaren vars höga tankar om sin egen förträfflighet hela tiden leder honom till återvändsgränder. Filmen drivs inte av sin handling utan bygger på stämningar och karaktärsutveckling och känns ibland mer fransk än amerikansk. De inledande 45 minutrarna på en biljardhall är fullkomligt magnifika i sin atmosfär. Newman är också magnifik. George C. Scott likaså, som en slags agent för biljardproffsen, kallhamrad och cynisk ut i fingerspetsarna. Filmens enda svaghet är den kvinnliga rollfiguren (Piper Laurie) som måste offras för att Newmans "pool shark" ska komma till självinsikt. (finns på dvd i Storbritannien)

Café Lumiere (2004) till slut är taiwanesiske mästerregissören Hou Hsiao-Hsiens japanska film, om en lätt alienerad tjej som håller alla på avstånd och gärna sitter på tunnelbanan. Ibland hälsar hon på sina föräldrar, ibland hänger hon med en kompis, men ofta är hon själv. Det är stillsamt, på en Ozu-vis, och meditativt. Den är i sin förföriska enkelhet mycket tillfredsställande, men jag förstår den som tycker det är tråkigt. Det händer i princip ingenting, men ibland räcker det. (finns på dvd i Storbritannien)

Prag och Sao Paulo

Som ni kanske minns från tidigare Bergmanrapporter så är det ofta folk reagerar på min (i deras ögon) ringa ålder. "You're so young!" är nog den vanligaste kommentaren när jag är ute och ska prata. Heder därför åt Wim Wenders som inte nämnde åldern över huvud taget utan bara sa "Hello Fredrik, I'm Wim Wenders." Han är cool, det går inte att komma ifrån. Han har dessutom dedikerat sin nya film Palermo Shooting (2008) till Bergman.

Wenders var hedersgäst på filmfestivalen i Sao Paulo dit jag var bjuden för att prata Bergman. Festivalen hade ett retrospektiv ägnat åt "den okände" Bergman, vilket innebar att de visade filmer som inte finns tillgängliga i Brasilien, främst de tidigare filmerna från 40-talet samt några från 50-talet. Men de visade också Skammen, Vargtimmen och En passion från 1968-69. Av någon anledning är den delen av Sydamerika ett av de ställen Bergman först slog igenom internationellt, i början av 50-talet, och intresset är fortfarande väldigt stort. Många av visningarna var utsålda och flera tidningar och nätportaler intervjuade mig om Bergman och svensk film. Att vi dessutom pratade en hel del om presidentvalet i USA är kanske lite mer överraskande men det är ju den tiden på året.

I Prag sades det inte så mycket om vare sig Obama eller McCain men frågorna runt Bergman är ungefär de samma överallt. Hur ser svenskarna på Bergman idag? (Det beror på vem du frågar men han är allmänt respekterad och hyllad, även om många har problem med honom.) Hur kommer det sig att Bergman inte fått den respekt han förtjänar i Sverige? (Tja, har han inte det?) Har hans filmer något att ge ungdomen idag? (Javisst, på samma sätt som förut. Frågorna och sättet de gestaltas har inte gått ur tiden än.) Varför tror du att Bergman blivit så uppmärksammad och omtyckt över hela världen? (Dels kom han rätt i tiden, dels hade han tur och dels är han personlig på ett universellt sätt som gör att alla kan ha en personlig relation till honom.) Vilken är din favorit av Bergmans filmer? (Gycklarnas afton) Vilken var den första Bergmanfilm du såg? (En lektion i kärlek). Är Bergman din favoritregissör? (Nej.)

I Prag var ambitionen betydligt bredare än bara den okände Bergman, där visar man allt, i två månader. Undrar om någon går och ser alla...

Efter två veckor av Bergmanföreläsningar, Bergmanintervjuer, Bergmantårta, Bergmanpins, Bergmanstenar och, faktiskt, Bergmanfilmer kan man bli lite mätt. Därför lovar jag att resten av året blir helt Bergmanfri på filmforum. Nu är det dags för Steve McQueen och de kvinnliga regissörerna jag utlovat. Och mer Paul. Paul Newman.

Paul Newman

När jag var liten och mitt filmintresse började ta fart så var Paul Newman min favoritskådespelare. En av de första filmer jag hyrde var Katt på hett plåttak (Cat on a Hot Tin Roof 1958) och jag blev så frälst att när jag skulle lämna tillbaka den frågade jag om jag fick köpa den istället. Killen i videobutiken ringde sin mamma för att fråga om det var ok, men det var det inte. Tyvärr.

Med åren upptäckte jag så många andra skådespelare att jag slutade säga att Newman var favoriten, det var omöjligt att välja ut någon specifik (fast om jag blir tvungen att välja en så får det nog bli Cary Grant), men det är alltid varit något speciellt med just Newman, precis som med Steve McQueen. Det är en kombination av utseendet, stilen och koncentrationen tror jag.

När jag i lördags fick veta att han avlidit dagen innan i cancer blev jag förvånansvärt ledsen, och fast besluten att genast ha det lilla Paul Newman retrospektiv jag så länge funderat på. Så jag skriver inte så mycket mer nu. Det kommer en mer fyllig text längre fram, tills dess ska jag frossa i filmerna. Det måste vara bästa sättet att hedra hans minne.

Längst ner på sidan (fanns tom 7 oktober 2008) en scen från Butch Cassidy och Sundance Kid (Butch Cassidy and the Sundance Kid 1969). Där slutar filmen precis innan de dör. Synd att det inte går till så i verkligheten också.

-----------------------------------------------------

Om Paul Newman skrev SvD så här
Och DN så här.
I International Herald Tribune skrev man här om hur man sörjer Paul Newman i Iran och här är en mer personal betraktelse.
Jag har tidigare skrivit om Butch Cassidy och Sundance Kid här

Saker jag har sett (11)

Dagens filmer är: Robin Hoods äventyr, Regnbågsdivisionen, Revolt i Costa Rica, Pink Cadillac, Hetsjakten, Harper, Till sista andetaget, 2 dagar i Paris, Bourne Ultimatum

Av någon anledning har en hel rad filmer regisserade av William Keighley nyligen släppts på dvd i Sverige. Har du aldrig hört talas om honom så var inte ledsen för det. Han tillhör den typ av habila hantverkare som utgjorde stommen i Hollywood under studiosystemets glansdagar, och som ibland brukar anföras som bevis på att det i Hollywood inte fanns plats för individuella konstnärer, utan att allt bara var en fabrik, där penningen och producenten styrde. Men Keighley (uttalas kee-lee) kan också anföras som bevis på att det tvärtom fanns gott om utrymme för individualism och konstnärliga ambitioner, genom att kontrastera Keighley mot andra regissörer. Michael Curtiz brukar anges som regissör till den klassiska versionen av Robin Hood, Robin Hoods äventyr (The Adventures of Robin Hood 1938), men han och Keighley delade på ansvaret, och den typen av dubbelkommande är förstås en guldgruva för en filmforskare, precis som det svenska tvillingregistret är en guldgruva för medicinsk forskning. När jag såg Robin Hoods äventyr visste jag inte vem som regisserat vad, men jag reflekterade över att det var skillnad på exteriörerna och interiörerna, och att exteriörscenerna var platta och stela i jämförelse. Senare läste jag på, och då visade det sig att Curtiz regisserat interiörsekvenserna, och Keighley exteriörerna, vilket inte kom som någon överraskning. Curtiz var en av 30- och 40-talets mest vitala och dynamiska filmskapare (Ingmar Bergman har sagt att han i sina tidigare filmer var influerad av Curtiz expressionistiska stil), medan Keighley var en arbetshäst.

Men det behöver inte betyda att filmerna är dåliga. Se bara på Regnbågsdivisionen (The Fighting 69th 1940), en krigsfilm som utspelas i Första världskrigets skyttegravar och som är en av de som precis släppts. James Cagney och Pat O'Brien spelar huvudrollerna. Cagney spelar en cynisk och elak fotsoldat, som bryter ihop vid fronten och blir ansvarig för att flera av hans kamrater skjuts ihjäl av tyskarna. Pat O'Brien spelar fältprästen som försöker tala Cagney till rätta. Filmen är bara 86 minuter, och föredömligt välberättad och gripande. Den är också själva urtypen för en Warner Bros-film, med the usual suspects inblandade, manus av Norman Reilly Raine (som också skrev Robin Hoods äventyr), foto av Tody Gaudio (som också fotade Robin Hoods äventyr), med Cagney och O'Brien i huvudrollerna och med Wal B. Wallis som producent, och, som sagt Keighley som regissör.

En annan, och betydligt tristare, film av Keighley är Revolt i Costa Rica (Torrid Zone 1940). Den har också Cagney och O'Brien i huvudrollerna, och är en äventyrskomedi, men trots att den är fotograferad av en av giganterna, James Wong Howe, och har en halsbrytande dialog, är den ganska blek, så den går det bra att stå över. (alla nämnda Keighleyfilmer finns på dvd)

Pink Cadillac (1989) går det också bra att stå över, om man inte nödvändigtvis måste se allt som Clint Eastwood varit inblandad i. Jag måste nödvändigtvis göra det, men den här actionkomedin där Eastwood hjälper en kvinna (Bernadette Peters) mot en nynazistisk sekt, hör inte till hans mest minnesvärda alster. Officiellt står Buddy van Horn, annars Eastwoods stuntkoordinator, som regissör men det är nog mest på pappret. Om man vill se en en riktigt bra film på likartat tema så rekommenderar jag Hetsjakten (The Gauntlet 1977), faktiskt en av 70-talets absoluta höjdpunkter. Där spelade Eastwood mot Sondra Locke, och Buddy van Horn var blott stuntkoordinator och Eastwood var regissör, även på pappret. (Pink Cadillac finns på vhs, i väldigt välsorterade videobutiker, Hetsjakten finns på dvd.)

Coolhet är ett lite luddigt begrepp, men få är coolare än Paul Newman i Harper (1966). Det är en slags film noir, fast på 60-tals vis, där Newman flummar runt och skiter i allt och alla. Det blir ganska trist som film, men han själv är skön. Slutet är obetalbart. (finns på dvd)

En annan cool film är Till sista andetaget (A Bout de souffle 1960) som jag såg om, igen, nyligen. Det finns inte så mycket mer att säga som jag och andra inte redan sagt (jag här), annat än att den 20 minuter långa sekvens då Jean-Paul Belmondo och Jean Seberg leker, snackar, bråkar, älskar och spelar teater i hennes lilla lägenhet, är exceptionellt underbar i sin spontanitet, tramsighet och fräschör. (finns på dvd)

2 dagar i Paris (Deux jours à Paris 2007) har nog sneglat på Till sista andetaget, eller snarare stirrat sig blind på, men inte blev den bättre för det. En amerikan och en fransyska kommer till Paris och hälsar på hennes föräldrar. Tyvärr träffar de även en rad av hennes tidigare pojkvänner och älskare, och hennes nuvarande amerikanska pojkvän klarar inte av svartsjukan. Så de leker, snackar, bråkar, älskar (försöker i alla fall) och spelar teater i hennes lilla lägenhet, och runt om i Paris, och även om det är roligt någon enstaka gång är det mest bara ett trams, helt poänglöst. Merde! (går på bio nu)

Jag hyllade förra sommaren de två första filmerna om Jason Bourne (här), och jag blev därför glatt överraskad när jag inför premiären på den tredje delen insåg att det var många som gillade filmerna, både amerikanska och svenska kritiker. Själv är jag lite besviken på den nya, eftersom sorgen och bitterheten från andra filmen är mer nedtonad. Men samtidigt är den väldigt bra, och actionsekvenserna, som förlitar sig på intelligens istället för explosioner, är ofta alldeles bländande. De är spännande förstås, och samtidigt är det omöjligt att inte njuta av hantverksskickligheten i upplägget. Jag tänker då främst på en lång sekvens på Waterloo station i London, och en likaledes lång sekvens i Tanger, Marocko, även om jag i Tanger-sekvensen hade blivit glad om Julia Stiles karaktär själv avröjt hotet, istället för att Bourne fick rädda henne. Det är dock en njutning att ta del av den paranoida värld som Bourne-filmerna målar upp, där CIA mördar, kidnappar och torterar folk världen över, och det enda Bourne kan förlita sig på är sin snabbhet och intelligens, och jag tyckte också att slutet var tillfredsställande. Förhoppningsvis blir det inte fler filmer, för nu känns det som historien är klar, och att tre filmer var precis vad som behövdes. (går på bio nu)

Hmm, undrar vad jag ska se ikväll?

Butch Cassidy and the Sundance Kid

Vissa filmer lyckas skapa en alldeles egen form av magi, de får en lyster, kanske av charm, kanske av glädje, kanske av kärlek. De behöver egentligen inte vara särskilt bra, men de har något visst oemotståndligt över sig som gör att de är omöjliga att inte tycka om. Butch Cassidy och Sundance Kid (1969), är en sådan film. Det är dessutom alldeles särskilt bra, vilket gör den ännu mer magisk. Kombinationen av de tre huvudrollsinnehavarnas totala gehör, Conrad Halls lyriska foto, Burt Bacharachs musik och William Goldmans känsliga manus är överväldigande, och George Roy Hills regi styr allt med en fast men mjuk hand. Det är en av de mest förtjusande filmer som gjorts. Basta!

Butch Cassidy och Sundance Kid fanns på riktigt, de rånade tåg och banker i trakterna runt Fort Worth i slutet av 1800-talet. För att få stopp på dem anlitades dåtidens främsta sheriffer. Butch och Sundance bestämde sig för att bättre fly än illa fäkta, och via New York for de till Sydamerika, först Argentina och sen Bolivia. Där levde de lagenligt i många år, men rånade till slut en bank, och hamnade i onåd med den bolivianska polisen. De dog i en eldstrid i en liten håla på landsbygden. Goldman, som under många år läst och forskat om de två, skrev ett manus som tämligen väl följde det verkliga förloppet, han har bara hoppat över en del detaljer och förskönat en del andra. Exempelvis så var inte Sundance en sådan mästerlig skytt som han är i filmen. Men förvånansvärt mycket av det som är med i filmen hände på riktigt, som att de rånade samma stackars bankbiträde två gånger, den ståndaktige Woodcock på tåget.

Både Goldman och regissören Hill är intresserade av myter och historier, och här har de verkligen gett sig hän. Filmen skildrar två mytiska figurer, och den tid de levde i, och samtidigt hur den tiden var förbi, och hur de egentligen överlevt sig själva. Det var ett vanligt tema i westernfilmer på 60-talet, man kan tänka på Peckinpahs våldsepos till exempel, men även actionfilmer som Underworld USA (1960), Bödlarna (The Killers, 1964) och Hämnaren från Alcatraz (Point Blank, 1967). De filmerna är brutala och cyniska, Butch Cassidy och Sundance Kid är något annat. Den är mer vemodiga och lättsam. Här finns några av de roligaste scener och repliker jag vet, och det är mycket humorn som gör att filmen är så oemotståndlig, samtidig som den ger personerna mer levande och lätta att tycka om. Det är inte några hårdhudade gangsters, utan snarare gentlemän. I en scen som klipptes bort och inte fick vara med i den slutgiltiga filmen säger Butch: "Listen, if there is one thing we've got, it's manners." och så är det. Det är naturligtvis en försköning av verkligenheten, för dem som blev rånade och beskjutna var det knappast någon tröst om rånarna hade stil. Men det är Goldman förlåtet att han inte kan döma dem. Man vill så gärna tycka om dem. På så vis så är filmen en del av den mytbildning den skildrar, och det finns något metafilmiskt över den, vilket är tydligaste i början. Filmen inleds med en journalfilm om The Hole in the Wall Gang, som var ett av namnen på Butch och Sundances band, och sen är inledningen av själva spelfilmen i utsökt svart/vitt, när personerna presenteras, för att sedan övergå i klara och tydliga färger när själva intrigen tar sin början.

Butch Cassidy och Sundance Kid är inte någon av de största westernfilmerna. Den saknar det riktiga djupet för det, svärtan och smärtan, som finns i exempelvis Pat Garrett och Billy the Kid (1973), Mannen från västern (Man of the West 1958), Ulzanas raid (1975) och Förföljaren (The Seacrhers, 1956). Men den har så mycket annat, och framför allt spelet mellan Newman och Redford. De är det bästa paret på bio sedan Bogart och Bacall. I slutscenen, när de, nedskjutna och döende i en anonym by i Bolivia, planerar sin framtid tillsammans i Australien, så förenas alla de känslor som byggts upp under filmen. Det finns något hoppfullt och samtidigt tragiskt, något stoiskt och samtidigt uppsluppet över den scenen, och det samma gäller filmen i sin helhet.

Verklighetens Butch och Sundance dog som sagt i Bolivia. Av skottskadorna att döma så sköt Butch ihjäl den döende Sundance med ett nådaskott, innan han tog sitt eget liv. Så slutar inte filmen, och tur är väl det, för det skulle ha varit outhärdligt. Jag måste få tro att det fanns en möjlighet för dem att fly vidare, till Australien.
--------------------------------------------------------------

Det har nyligen kommit ut en fin dvdutgåva i USA av Butch Cassidy and the Sundance Kid, fullmatade med intervjuer och dokumentärer. Ett kul inslag är att man korsklippt motsägelsefulla svar och visar hur man inte alltid kan lita på sanningshalten i vad som sägs av de inblandade. Men den är ganska dyr, och om man vill kan man köpa en billigare svensk utgåva, som bör finnas i välsorterade butiker, om den inte dragits in i samband med att man släppt den nya utgåvan. De flesta av Peckinpahs filmer finns på dvd, även i Sverige. Det samma gäller Förföljaren och Ulzanas raid. Hämnaren från Alcatraz (Point Blank) och Bödlarna (The Killers) finns på dvd i USA. Underworld USA finns inte utgiven tyvärr.