Ännu en Oscargala

Jag är två dagar sen den här veckan, och ber om överseende med detta.

Det har alltså varit Oscarsgala, och den har jag sett. Visserligen inte i sin helhet, så jag missade exempelvis Will Ferrell skrika "I won't pick a fight with you 'cause you're a badass!" till Mark Wahlberg, och jag fick inte heller se Michael Manns collagefilm om hur USA porträtterats på film under årens gång. Men jag fick i alla fall se Ennio Morricone ta emot en Hedersoscar. Morricone tillhör den handfull filmhistoriska personligheter vars samlade verk jag skulle ta med mig till en öde ö, så han förtjänar alla priser han får. Att han skulle få detta ur Clint Eastwoods hand var också rätt.

Att Martin Scorsese fick en Oscar av Steven Spielberg, Francis Ford Coppola och George Lucas var ganska rörande (med undantag av att Lucas uppenbarligen har Jabba the Hutt som frisör). Men samtidigt lite trist, för Scorsese borde fått den på 70-talet, när han var på topp. Han har hållit fast med sin tematik och sina ämnen, men filmerna har bara blivit längre och längre, ända sedan Maffiabröder (Goodfellas 1990), samtidigt som de har förlorat den nerv, energi och hetta som fanns där en gång. Jag tror det handlar om stilen. På 70-talet och det tidiga 80-talet hade hans filmer en surrealistisk, suggestiv, stämning, något drömskt över sig. Vart har den tagit vägen? Ibland kan man skymta den för en kort stund, men ingen Scorsesefilm har haft samma hypnotiska effekt på mig som trion Taxi Driver (1976), Tjuren från Bronx (Raging Bull 1980) och King of Comedy (1982), och den råa energin i Boxcar Bertha (1972) och Alice bor inte här längre (Alice Doesn't Live Here Anymore 1974) saknar jag också. Av "the guys with the beards", som William Holden säger i Fedora (1978), eller "the movie brats" som de också kallas, det vill säga de unga amerikanska regissörer som slog igenom på 1970-talet, är det Steven Spielberg som ensam lyckats hålla formen, rent av utvecklats och mognat med stil. Coppola har inte ens gjort en film de senaste 10 åren, förrän nu, Youth Without Youth, som tydligen ska ha premiär senare i år. Undrar hur den blir.

Det finns mer att skriva om det, och om Oscarsgalan, men min dator verkar ha fått fnatt så det får vänta till en annan dag, eller en annan dator.
---------------------------------------------
Här är några av de mest kända av "the movie brats": William Friedkin, Brian De Palma och de fyra på Oscargalan: Steven Spielberg, Martin Scorsese, Francis Ford Coppola, George Lucas. Hal Ashby, Michael Cimino, Jonathan Kaplan och Jonathan Demme förtjänar också att nämnas.

Två år med filmforum

Idag, den 22 februari, är det två års jubileum för filmforum. Fancy that! Den första posten hette Sideways och handlade om filmen med samma namn, som ett exempel på en ny trend i Hollywood. Länk (här). Sen dess har filmforum utvecklats, och antalet läsare ökat konstant, och verkar fortsätta att öka också. Det är roligt. Många ämnen har avhandlats, och många filmer och personer porträtterats. Det har också blivit en hel del läsarkommentarer och utan dem hade det allt blivit lite ensamt. Så mer sånt!

Framöver blir det förstås mer filmforum, exempelvis kommer de sista filmerna i filmarkivet att presenteras, och genrefilm kommer att diskuteras. Men först en tillbakablick. Här är några favoritartiklar på filmforum från de första åren!

Om kvinnodiskriminering (här)

Om barnfilm (här)

Om Hasse Ekman (här)

Om filmhistoria och kanon (här)

Om Howard Hawks (här)

Om Ismail Merchant (här)

Om Abbas Kiarostami (här)

Om manus och manusförfattare (här)

Om hbt på bio, och Victor/Victoria (här)

Om Segerns sötma (här)

Om Preston Sturges (här)

Om realism (här)

Om Ingrid Bergman (här)

Om Nora Ephron (här)

Om Buster Keaton (här)

Om filmfotografer (här)

Om Henry Fonda (här)

Om krig på film (här)

Om Rika vänner (här)

Om Det ligger i blodet (här)

Om Claire Denis (här)

Om Förföljaren (här)

Om den svenska 30-tals filmen (här)

Om Nicholas Ray (här)

Om Vincente Minnelli (här)

Vilka är era favoriter?

Föräldrarna på tv

Tisdag 20 februari på svt2, 22.30, visas Yasujiro Ozus film Föräldrarna (Tokyo Monogatari 1953), så då får ni alla chansen att se den. Den var förstås ett av förra veckans bidrag till Filmarkivet, som man kan läsa om (här).

Bobby och Vita huset

I fredags var det inte bara säsongsfinal för tv-serien Vita huset (The West Wing), det var det sista avsnitt någonsin, och det känns vemodigt. Det var en superb tv-serie, och personerna i den har blivit en del av mitt liv. Martin Sheen har med en förödande auktoritet styr och ställt sedan 1999, och jag har varit beroende av honom, och allt runt omkring honom. Så på sätt och vis är det skönt att det är över. Om någon ser mig på väg att köpa en dvdbox med serien så har ni två alternativ, att medlidsamt vända bort blicken, eller ingripa och vänligt med bestämt avråda mig från inköpet.

Martin Sheens ena son, Emilio Estevez, är också aktuell, som manusförfattare och regissör till Bobby, filmen om dagen då senatorn och presidentkandidaten Robert F. Kennedy blev mördad. Mordet begicks i köket på Ambassador Hotel i Los Angeles, och hela filmen utspelas på det hotellet, och till stor del i köket.

Det är en film som har stora brister, men samtidigt är jag villig att förlåta den för det mesta, eftersom den är så ömsint och passionerat gjord. Den mest påtagliga svagheten är det överflöd av personer som figurerar i filmen, och där allt för många bara är i vägen, alla dessa parallella historier som berättas är inte lika relevanta, och vissa är generande tunna och intetsägande. Estevez har valt att ge en ögonblicksbild av det amerikanska samhället 1968, rakt över klass- köns- och rasfrågor, och låta alla ge sin syn på tillvaron, och det är inget fel i det, men det hade varit önskvärt om han begränsat sig, alternativt lagt ner mer tid på att skapa intressanta personer att fylla ut alla historier med.

Med å andra sidan, med färre personer hade det blivit färre skådespelare, och här finns ingen jag skulle vilja vara utan. Lindsay Lohan, Anthony Hopkins, Freddy Rodriguez, Christian Slater, William H. Macy, Sharon Stone, Joy Bryant, med flera, med flera, alla är de förträffliga och gör det bästa av materialet. Den historia som grep mig mest handlade om José, en av dem som jobbar i köket. Han jobbar dubbelt kvällsskift, men egentligen vill han gå och se Don Drysdale slå rekord på basebollplanen. En av filmens bästa scener är när han lever sig in i en radioutsändning från matchen i stället.

Men annars är det bästa med filmen Bobby Kennedy själv, och de många journalfilmer som ständigt återkommer. Den sista kvarten är närmast outhärdlig, för ångesten över att han snart kommer att dö var så påtaglig, och jag skruvade nervöst på mig i stolen och hoppades att han på något mirakulöst sätt faktiskt skulle överleva filmen.

Men det gjorde han inte, och slutscenerna var bland de starkaste jag sett på länge.

Precis som president Bartlett i tv-versionen av Vita huset är för bra för att vara sann, så var kanske också Robert Kennedy för bra för att vara sann. Det får vi aldrig veta, och naturligtvis ligger en del av hans popularitet i det faktum att han aldrig hann bli korrumperad i the oval office. Men det hade varit intressant att se hur han hade klarat sig, och hur USA och världen hade sett ut. Nu blev Richard Nixon president istället, och det såg vi ju hur det gick för honom.

---------------------------------------------------------
Vill passa på att tipsa om två artiklar med anledning av premiären på Bobby: Stephanie Zachareks i Salon (här) och Martin Kettles i The Guardian (här).

Filmarkivet (8)

Filmhistorien berättas ju traditionellt med utgångspunkt från sin egen kultursfär, så filmhistoriska översiktsverk skrivna i västvärlden före mitten av 1950-talet ägnade inte många sidor åt film från andra delar av världen, trots att en vital och konstnärligt högtstående filmkultur frodades även annorstädes, och kanske ingenstans mer så än i Japan. Tekniskt var man lite slöare i starten, men från mitten av 1920-talet hade man hunnit i fatt, och det finns skatter där som fortfarande väntar på att bli upptäckta i västvärlden, både filmer och regissörer. Men, som sagt, det västerländska genombrottet kom när Rashomon, eller Demonernas port, visades på filmfestivalen i Venedig 1951, och vann pris därtill.

En av de främsta företrädarna för denna filmskatt är Yasujiro Ozu, och en av hans filmer får utgöra det åttonde tillskottet till filmarkivet. Vilken av dem är inte så viktigt, för de är ofta synnerligen lika varandra. Den mest kända är nog Föräldrarna (Tokyo monogatari 1953), själv har jag särskilt svag för Tidigt om sommaren (Bakushu 1951).

Vad som kännetecknar en film av Yasujiro Ozu är att den handlar om en familj, och att någon form av uppbrott eller brytning äger rum i familjen. Inte så originellt kanske, men sättet filmerna är berättade på är originellt. Det är nämligen en exceptionellt stram och formell stil, med mycket få, om ens några, kamerarörelser, och med kameran allt som oftast placerad i ögonhöjd på en person som sitter på golvet. Det är inte mycket som händer i filmerna eller i scenerna, ibland kan bilden vara tom, så till vida att där inte är några personer. Det är inte ovanligt att en scen börjar med ett tomt rum, till vilket en eller flera personer kommer in, pratar lite, och sen går ut, och kameran stannar kvar, trots att rummet är tomt igen. Bilder på blomkrukor, tvätt som hänger på tork, parkbänkar, är återkommande inslag, och tillsammans skapar det här något som man kanske kan kalla en antidramatisk stil. Yasujiro Ozu lägger stor tonvikt vid känslan, rummet och tiden, och berättar sina vardagliga historier med en förförisk enkelhet, som i själva verket är mycket komplicerad och meditativ. En film som Tidigt om sommaren har en slags visuell symmetri, där samma platser och samma bilder återkommer igen och igen, men varje gång med små förskjutningar, som visar på hur det som på ytan kan verka beständigt, hela tiden är i rörelse. Filmerna handlar om sorg, saknad, förlust och uppoffring, men det är mer genom sina bildkompositioner än genom dialogen som budskapet kommer fram. Och genom att regissören tar sig sådan tid, och lägger ner som mycket omsorgsfullt arbete med varje enskild bild, så blir filmerna oerhört rika på nyanser, och i all sin stillhet och "händelselöshet" blir de oerhört omtumlande, emotionellt.

Alla Ozus filmer är inte likadana, framför allt i början av sin karriär, på 1920- och 1930-talet, så hade han en mer varierad stil, med såväl gangsterfilmer som komedier, men från 1940-talet och framåt så är det den ovannämnda stilen som är den förhärskande. Jag har förståelse för den som finner hans filmer tråkiga, och de är djupt konservativa, men samtidigt nästan helt unika, i sin konsekvens, koncentration och zen-liknande harmoni. Det handlar inte bara om ett sätt att berätta, utan om ett sätt att förhålla sig till världen.

-----------------------------
Det finns en handfull av Yasujiro Ozus filmer på dvd i England och USA, men naturligtvis finns inget utgivet i Sverige.

Föregående utvalda film till Filmarkivet presenterades (här)
Progamförklaring till Filmarkivet återfinns (här)

Den svenska filmen: tre prisade filmer och en sexkomedi

Underbara älskade fick publikpriset på Guldbaggegalan, Förortsungar fick guldbagge för bästa film, och Darling fick publikpriset på Göteborgs filmfestival. Se där ett tvärsnitt av aktuell svensk film, och dra sedan dina egna slutsatser. Jag måste säga att jag inte är speciellt exalterad över de kommande filmer jag fått presenterade för mig, och årets första svenska biopremiär, Allt om min buske, var förhoppningsvis inte tongivande för vad som komma skall. Jag tillåter mig att bli lite deprimerad över hur små alla filmer verkar. Lite tonårskärlek, lite familjekris i överklass eller välbeställd medelklass, och lite sagor för barnen, det verkar vara allt som bjuds, och allt prydligt och präktigt. Det är för mycket klichéer, det är ett grundproblem, och när klichéerna är iscensatta utan någon vidare stil och finess då blir de än mer uppenbara. När ska det komma en riktigt mustig film med bredd och djup, som verkligen använder sig av filmmediets alla möjligheter, och berättar en historia som är relevant. Eller som i alla fall har någon form av tyngd och resonans. Eller i alla fall är genuint välgjord.

Underbara älskade var väldigt välmenande och tungsint, men ingen replik, ingen scen kändes genuin, utan allt kom från de stora skålen med färdigskrivna lappar på vad en film av den här typen ska innehålla, och vilket tonläge den ska ha. Allt var så präktigt att jag ville skrika, därtill var den underutvecklad, och den ledde varken hit eller dit, och jag undrade förtvivlat när den skulle vakna till liv. Det gjorde den aldrig. Jag vidhåller att Sömnlös i Seattle (Sleepless in Seattle 1993) är en av de finaste filmerna om att leva med sorgen efter en kärestas plötsliga dödsfall, så hyr den istället. Jag kom också att tänka på svenska Rusar i hans famn från 1996. Det var länge sedan jag såg den, men den gjorde ett stort intryck på mig, särskilt en scen då sonen, som förlorat sin pappa, medvetet hoppade över att säga just ordet pappa.

Förortsungar ville berätta om samhället och samtiden, men den kändes mest som Lilla Jönssonligan, en saga för barn. Det var roligt med musikalinslagen, och skådespelarna har jag inga invändningar emot, men tonen var för överglidande och glättig att det kändes nästan provocerande.

Allt om min buske hade väldigt fina förtexter, men efter det gick det bara utför. Frodiga kvinnor i hängselbyxor kontra uppknäppta män i kostym, där den manliga huvudpersonen var så ond att han ströp en kalkon. Den som söker subtilitet och nyanser bör söka sig någon annanstans, det var tyvärr hopplös buskis, men utan en Julia Caesar eller Thor Modéen som stabilitet i farsens centrum. Upphovskvinnorna har krampaktigt hävdat att deras film är så unik och nyskapande, men exakt på vilket sätt förblir oklart. Förmodligen är det bara en försvarsmekanism.

Men allt är inte mörker. Darling finns också, och den är alldeles förträfflig. Snudd på en ren njutning. Den har en egen historia och blandar humor med sorg och förnedring på ett fint sätt. Visserligen är den schematisk och lättläst, men den är gjord med så mycket känsla och begåvning att det inte gör något. Nidbilderna av ungdomarna runt Stureplan kändes lite tröttsam, men den kvinnliga huvudpersonen Eva (Michelle Meadows) var annorlunda, och det förlät en hel del. Det är ganska modigt att göra en film om personer som är osympatiska, och mod är välkommet. Jag hoppas att den inte bara vinner priser utan också en stor publik. Den bästa svenska filmen på flera år är det, och låt oss hoppas att det trots allt är Darling som blir regeln filmåret 2007, och Allt om min buske som är undantaget.

--------------------------------------------
Rusar i hans famn finns att hyra på vhs i välsorterad videobutik, och Sömnlös i Seattle finns att hyra på dvd. Den är gjord av Nora Ephron, och henne har jag skrivit om (här)
Om ny svensk film har jag bland annat tidigare skrivit om (här) och (här).

Mode, kläder och stil

När Clark Gable klädde av sig i Det hände en natt (It Happened One Night 1934) så chockades hela USA, och förmodligen resten av världen också. Inte så mycket för det faktum att han klädde av sig, som för att han inte hade på sig något linne under skjortan. Direkt under skjortan var hans bara bringa, och det var på tvärs mot alla konventioner. Som en direkt följd av den scenen sjönk försäljningen av linnen som en sten. Det var ju ingen man som ville gå runt i ett sånt, när den store Gable körde utan. Om sanningen ska fram så blev även jag överraskad över att han var linnelös första gången jag såg filmen.

Ett av alla exempel på hur film och mode är intimt förknippade med varandra, och ett exempel på att det inte är något nytt påfund. Jennifer Aniston är berömd för sina frisyrer, som flitigt imiterats, men hon är bara en i raden. Under Andra världskriget så var det Veronica Lakes frisyr som regerade. Den kallades peekaboo, och var långt böljande hår klippt så att det täckte halva ansiktet, vilket medförde problem. Kvinnorna hade på grund av kriget hamnat ute i arbetslivet och fick bland annat arbeta i industrin, och då var det opraktiskt att ha samma frisyr som Veronica Lake. Efter flera olyckor där kvinnor fastnat med håret i maskiner så uppmanade myndigheterna Lake att byta frisyr, vilket hon gjorde, hennes egna "contribution to the war effort".

När man pratar om filmens påverkan är det ofta i negativa termer (våldspåverkan exempelvis) men film påverkar på så många sätt, och på så många olika områden. Annie Hall (1977) är känd som Woody Allens genombrott som seriös filmskapare, men det var också filmen då Diane Keaton skapade ett nytt mode. Hennes klädsel, designad av Ruth Morley och Ralph Lauren, och inspirerad av Katherine Hepburn, var en lätt bohemisk blandning av hattar, slipsar, långbyxor och västar, och det blev plötsligt väldigt inne. Sett i ett vidare perspektiv kanske Annie Halls kläder var mer inflytelserika än själva filmen Annie Hall var. I alla fall skapades ett nytt mode, precis som kaki blev mode efter Mitt Afrika (Out of Africa, 1985), och pälsmössor blev mode efter Doktor Zjivago (Dr Zhivago 1965). Förra årets kanske mest omtalade film, Brokeback Mountain, fick naturligtvis fart på försäljningen av cowboy outfits, och Marie Antoinette är ännu ett modernt exempel på hur en film (åter)skapar ett mode.

En av de största stilikonerna är naturligtvis Louise Brooks, stumfilmsstjärnan från 1920-talet, som med sitt kortklippta, svarta hår, och lugg ner till ögonbrynen, skapade en stil som ständigt återkommer. Mia Wallace (Uma Thurman) i Pulp Fiction (1994) är ett exempel, liksom Audrey Hankel (Melanie Griffith) i I vildaste laget (Something Wild 1986), eller för den delen panda-looken bland kidsen i dag (eller kanske igår).

Ibland underlättar det förståelsen av en film om man känner till vilka klädkoder som gäller (eller gällde då filmen gjordes), och vilken stil som var mode just där, just då. Det sätt en rollfigur är klädd signalerar hans/hennes status och position, och i en modern västerländsk film kan det vara lätt att ta till sig, men i äldre filmer, och filmer från andra kulturer, blir det mer svårtolkat, men det kan ändå vara mödan värt att tänka på det. När Irene Dunne i Min favorithustru (My Favorite Wife 1940) återkommer till civilisationen, efter att bott på en öde ö i flera år, är ett återkommande inslag att hennes klädsel är hopplöst omodern. Det är små saker, som längden på kjolen, men det var förstås tydligt för dåtidens kvinnor, och den dimensionen går förlorad om man inte är hemma på 40-tals mode. Att diskutera kläder och stil borde därför vara relevant, inte bara för fashionistas, utan även för akademiskt forskning, och det borde definitivt undervisas om på filmutbildningar. En skicklig filmare lämnar ingenting till slumpen, och kläder och dekor är viktigt. Alfred Hitchcock hade synpunkter på allt, ner till vilken färg det var på skorna hans rollfigurer hade på sig, och i flera av hans filmer har klädseln en symbolisk och/eller psykologisk betydelse, som på Madeleine/Judy (Kim Novak) i En studie i brott (Vertigo, 1958).

I en annan av Hitchcocks 50-tals filmer, Ta fast tjuven (To Catch a Thief 1955), är det Grace Kelly som spelar den kvinnliga huvudrollen, och hennes kläder, skapade av Edith Head, är bland det mest spektakulära man kan se. Jag träffade en gång en kvinna som var så besviken på att hon inte kunnat se den otextad, för när det var text så såg hon inte skorna Kelly hade på sig. En fördel med dvd, att man kan välja bort textningen. Edith Head och Hubert de Givenchys kläder på Audrey Hepburn i den absurt chica Frukost på Tiffanys (Breakfast at Tiffany's 1960) är förvisso mer inflytelserika, modemässigt är de en av de viktigaste filmerna, med de långa, slanka, svarta klänningarna, men Kellys kreationer i Ta fast tjuven är ändå strået vassare.

Dessa plagg är kanske inget man har på sig till vardags, men kläder kan vara betydelsefulla även om de är mer vardagliga. Ta som exempel från kläderna Laura Hunt (Gene Tierney) har på sig i Laura (1944). Bonnie Cashin är designer, och hennes stilrena, tidlösa kontorskläder för den framgångsrika yrkeskvinnan är en av flera faktorer som förklarar filmens briljans. De säger något om vem Laura Hunt är, och kanske ännu mer vilken typ av människa hon vill vara. De säger också något om kvinnans nya roll i samhället under 40-talet.

Det finns kort sagt all anledning att även ta med klädseln när film ska diskuteras. Kläder är mer än bara yta, kläder är en del av en films betydelsegörande tecken, och bara den som kan läsa av alla tecknen, kan få en full förståelse av filmen.

-----------------------------------------------------
Nästan alla exempel var från amerikansk film, men naturligtvis är kläder inte mindre viktigt i andra länders filmskapande. Det är bara slöhet från min sida som gjort att urvalet blivit så smalt. Men Coco Chanels kläder för Spelets regler (La règle du jeu 1939) förtjänar ett omnämnande.

12:08 öster om Bukarest

I december 1989 störtades kommunistdiktaturen i Rumänien, och regeringschefen Nicolae Ceausescus avrättades, en i raden av östeuropeiska diktaturer som fördrevs det året. I Rumänien var händelseförloppet kanske mer dramatiskt än i de andra länderna, och mer förvirrat. Var det en revolution eller en statskupp? Vem eller vilka låg bakom det hela, och hur gick det till egentligen?

Det är inte frågor som besvaras i 12:08 öster om Bukarest (A fost sau n-a fost?, 2006), men det var frågor som ställdes i den diskussion om filmen som ägde rum på biografen Zita i Stockholm förra veckan. Det var en spännande liten tillställning där filmens regissör, Corneliu Porumboiu, och utrikeskorrespondenten Malcolm Dixelius närvarade. Regissören försökte hela tiden slippa undan alla frågor om politik, och även frågor av mer konstnärlig natur, så han gjorde varken till eller ifrån egentligen. Men han har gjort en bra film.

Filmen utspelas idag, i en liten stad där en liten tv-studion håller ett telefonväkteri om vad som hände i deras stad under den där dagen för 16 år sedan då Ceausescu störtades. Så även om den fysiskt utspelas i nutid, utspelas den mentalt för 16 år sedan (och både exteriörerna och interiörerna såg ut som om de var från tidigt 70-tal). Det är en förvånansvärt vacker film, trots sina ruffiga mijöer, och humorn är stundtals rent sublim. I sin saktmodiga vardaglighet var den också varm och mänsklig.

Filmen väcker ett par intressanta frågor. En av dem är min gamla käpphäst om vad som är realism. I 12:08 Öster om Bukarest känns allt äkta och genuint. Den dokumentära känslan är total, och jag önskar att alla psuedorealister ville sätta sig ner och djupstudera den, för att lära sig (och nu blir jag tjatigt) att det inte är rörlig handkamera som ger realism, utan situationer, personer och stämningen.

En annan fråga är vad som är sanning. Under diskussionen som följde på filmen fanns det en tämligen rörande enighet om att sanningen är subjektiv, och vad som hände i Rumänien den där dagen är upp till var och en att bedöma. Den hållningen var underförstådd i filmen också. Men det där är ju egentligen bara nonsens. Olika människor kanske uppfattade skeendet olika, men skeendet var ändå endast ett. Frågan om det var en revolution i den lilla staden till exempel. Antingen var det folk och demonstrerade på torget, eller så var det inte det. Det är inte något man kan ha delade meningar om. Man kan ha delade meningar om vad som är rätt och fel, men man kan inte ha delade meningar om huruvida något konkret som hänt faktiskt har hänt. Det är en fråga om bristande information, inte ett filosofiskt spörsmål. Det är märkligt hur man gärna försöker dölja det faktum att man inget vet med att hävda att det inte finns någon sanning.

------------------------------------------------
En parantes, men Zita borde göra något åt sin stora salong. Det är trångt och obekvämt, och nu när jag var där fanns det knappt någon luft och det var kokhett i salongen. Tyvärr är Zita en biograf jag ofta väljer bort för att salongen är så omänniskofientlig.

Mord på tåg 63

Det finns en typ av film som nästan helt försvunnit från marknaden, och det är de korta, anspråkslösa underhållningsfilmer, som ibland schablonartat kallas B-filmer. Även en simpel actionfilm idag ska vara den största, mest spektakulära happening som någonsin skådats, och alltför många seriösa filmer hämmas av att de tar sig själva på väldigt stort allvar, så att pretentionerna kväver lusten.

I veckan såg jag äntligen Mord på tåg 63 (The Narrow Margin 1952), en film som jag längtat efter i alldeles för många år. Det är en thriller ombord ett tåg, den har inga kända skådespelare, den är bara 70 minuter lång, och den är bara en ren, rak rysare. Två poliser ska föra ett vittne från Chicago till Los Angeles med tåg, jagade av tre mördare. En av polismännen blir skjuten ganska snart, och sen är det bara en polis, och vittnet kvar. Mördarna vet inte hur vittnet, en änka, ser ut, men de vet hur polismannen ser ut, polismannen vet om mördarna, men inte hur de ser ut, något som gör tåget till en plats där varje människa är ett hot, en potentiell mördare, och ett potentiellt offer. Av detta har det blivit en snudd på perfekt film. Den är andlöst spännande från första till sista bildruta, och den är en uppvisning i effektivt bildberättande. Den klaustrofobiska stämningen underbyggs effektivt av bildkompositionerna, och dialogen är hårdkokt och laddad, av det slaget att man gärna lägger replikerna på minnet för att själv kunna använda dem en vacker dag.

Det faktum att det är ren underhållning, hindrar inte att den också är en liten moralitet, av ett för genren klassiskt slag, en snuts heder. På tåget erbjuds polismannen pengar för att vända bort blicken, och ett återkommande tema i filmen är att han är trängd från alla hörn. Han slåss för sitt liv, för vittnets liv, för sitt samvetets skull, och han är filmen igenom bitter och äcklad av sig själv, sitt jobb, sin situation.

1952 var sådana här filmer ett stående inslag i repertoaren, det fanns helt enkelt ett större utrymme för små filmer i Hollywood, nu måste varje film vara stor för att bära kostnaderna, och helst redan första helgen. På den här punkten är jag faktiskt böjd att hävda att det var bättre för. Det är inte nödvändigtvist så att filmerna var bättre för, men det var mer varierat. Det fanns en större spridning av filmer, av genres, av budgetar, och i vilken liten lågbudgetfilm som helst kan man hitta en sådan passion och hantverksskicklighet att de knockar vilken modern megabudgetfilm som helst. Mord på tåg 63 hade förmodligen inte blivit gjord idag, men hade den det hade den haft stjärnor i huvudrollerna och ett par saftiga explosioner, och halva njutningen hade gått förlorad.

--------------------------------------------------------------
1990 gjordes en nyinspelning av Mord på tåg 63, den fick på svenska heta Farligt möte (Narrow Margin). Gene Hackman och Anne Archer spelar huvudrollerna. Jag såg den för kanske 15 år sedan, och vill inte säga något om dess eventuella kvaliteter. Ingen av versionerna finns utgivna i Sverige idag, men det är möjligt att man kan gräva fram en gammal vhs-kopia av Farligt möte i en välsorterad videobutik. Versionen från 1952 finns utgiven på dvd i Frankrike och USA, den från 1990 finns i England och USA.

Richard Fleischer regisserade Mord på tåg 63, manuset skrevs av Earl Fenton och huvudrollen spelades av Charles McGraw. Tillsammans har de också gjort Jagad av radiopolisen (Armored Car Robbery 1950). Ack, om den ändå fanns på dvd den också.

Vincente Minnelli

I det klassiska Hollywood ansågs det ofta att en bra regissör, fotograf eller kompositör var en som inte drog uppmärksamhet till sig, allt skulle underordnas handlingen och berättelsen. Men undantagen mot den regeln var många. Vincente Minnelli är ett av undantagen. Minnelli intresserade sig inte för handlingen eller berättelsen, han iscensatte känslor och drömmar, och han gjorde det med en överdådig dekor och komplexa och spektakulära tagningar. Tagningar som ibland var flera minuter långa, och där flera parallella handlingar utspelades på olika plan i bilden.

Han är känd för sina musikaler, men musikalerna utgör bara ena hälften av hans verk. Den andra hälften består av psykologiska dramer, och tillsammans utgör de ett kvalificerat livsverk som lämnar de flesta andra filmskapare stående.

Jag sa att han iscensatte drömmar, och på sätt och vis är alla hans filmer som drömmar, om drömmar. Nästan alla hans rollfigurer lever i en dröm, skillnaden mellan musikalerna och dramerna är att i musikalerna slutar de med att de kan leva kvar i sin dröm, men i dramerna krackelerar drömmen och vansinnet och lidandet tar hem segern. Det är ingen slump att Minnelli filmatiserade Madame Bovary (1949), det är heller ingen överraskning att det är en magnifik film.

Minnelli var som ung en lovande tecknare, men hamnade efter skolan i teatervärlden, bland annat som dekormakare. 1935, 32 år gammal, började han sätta upp musikaler på Broadway. Producenten Arthur Freed lockade honom till Hollywood, där han omgående lät tala för sig. Redan hans tredje film, Vi mötas i S:t Louis (Meet Me in St. Louis, 1944) är ett mästerverk.

Den kan få stå som exempel för Minnellis sätt att arbeta. Eller, rent av en scen kan få stå som exempel. Judy Garland spelar huvudrollen, mellansystern Esther, i ett medelklasshem i det tidiga 1900-talets S:t Louis. Han är förälskad i grannpojken, och när familjen har fest är förstås grannpojken bjuden. När festen är slut så dröjer han sig kvar, och Esther frågar om han vill följa med henne och släcka lamporna i huset. Det är gasljus, så varje lampa måste släckas för hand, vid själva lampan. Han säger förtjust ja, och det är ett klipp. Efter klippet har kameran flyttat sig till taket ovanför ljuskronan i matsalen, och sedan, i en lång obruten tagning, följer kameran med dem när det unga paret går genom huset, och släcker lampa efter lampa, och för var släckt lampa blir bilden mörkare, och de kommer allt närmare varandra. Det är en underbar scen, både för den stämning den förmedlar, och för den följsamma och levande kameran som följer dem, hela tiden nyfiken på vad som ska ske, men hela tiden på taktfullt avstånd för att inte störa. Där förenas Minnellis två främsta sidor, skickligheten med kameran, och förmågan att skapa scener med emotionell innerlighet. Oavsett om hans rollfigurer är glada, arga, ledsna, förälskade, desperata, så är de det på ett sådant avskalat och ohämmat vis att det ibland blir oerhört vackert, ibland snarare obehagligt.

Judy Garland är ett exempel. När hon pratar om eller tänker på sin pojke har hennes ansikte en lyster som aldrig så många år på teaterskolan kan frambringa, utan bara kan skapas av atmosfären på inspelningen. En annan magnifik rollprestation står Spencer Tracy för i Brudens far (Father of the Bride, 1950). Lana Turners sammanbrott vid ratten i sin bil, filmat i en lång, oavbruten tagning, i Illusionernas stad (The Bad and the Beautiful 1952) är ett exempel på hur Minnelli var lika skicklig i att fånga den rena desperationen, så att det gör ont att titta. När Jennifer Jones, som spelar Emma Bovary, har tagit gift och ligger för döden, så är hennes dödsångest så äkta att känslan av att Jones själv tagit gift av misstag är svår att skaka av sig. När det gäller konsten att regissera skådespelare tillhör Minnelli den absoluta toppeliten. Det gäller även barn. Margaret O'Brien i Vi mötas i S:t Louis är ett exempel, som vi återkommer till. Ett annat är Ron Howard i Pappas vänninor (The Courtship of Eddie's Father, 1963). Den handlar om en man (Glenn Ford) som blir änkling och ensam får ta hand om sin 9-åriga son (Howard). Sonen har inte riktigt tagit till sig moderns död, men i en scen upptäcker han att hans guldfisk har dött, och då ställer han sig plötsligt och skriker ut sin sorg och förtvivlan. Han bara skriker och skriker tills pappan ger honom en örfil. Det var många år sen jag såg filmen men jag kan fortfarande höra hans skrik.

Minnelli, med sina färgsprakande filmer, fyllda av dans, musik, rörelse och liv, kan förefalla ytlig och banal, en eskapist bort från vardagens mörker. Men för den som är uppmärksam är det betydligt mer komplicerat. Snudd på alla hans filmer balanserar på avgrunden, och alla hans filmer, även den färggladaste musikal, har ett element av sorg och vemod över sig. En av de bästa, Gigi (1958), har en replik som är ganska talande. Gigi brottas med sitt förhållande till Gaston, som egentligen inte är rätt för henne. Men hon stannar kvar hos honom med motiveringen "I'd rather be miserable with you, than without you." Brudens far må vara en komedi om ett bröllop, men det är samtidigt ett insiktsfullt drama om rädslan för att åldras. Och, eftersom det är Minnelli, så innehåller den en drömsekvens, men en mardrömsekvens. Vi mötas i S:t Louis har så många undertoner att det ibland är oklart om det är en komedi eller tragedi. Se exempelvis hur familjefadern hela tiden står utanför familjen, aldrig är en del av den, och hur frustrerad han är över det. Se också på den långa Halloween-sekvensen, då barnen löper amok och bränner allt de kan komma över i en surrealistisk sekvens David Lynch skulle varit stolt över. Det gäller även den scen då Tootie, familjens yngsta, plötsligt inser vad det faktum att familjen ska flytta till New York innebär. Hon springer ut och griper tag i en pinne och hugger huvudet av alla sina snögubbar så att vinteridyllen förvandlas till något liknande "The Night of the Dead Snow Zombies".

Men det är en av Minnellis musikaler, så det ordnar sig till slut. Men svärtan och smärtan finns där, hela tiden. Att han så länge kämpade för att få göra en film om Vincent Van Gogh faller sig ganska naturligt, och resultatet, Han som älskade livet (Lust For Life, 1956) känns ibland mer som en avant-garde produktion än någon konventionell glassig bio-pic från Hollywood.

Om det första som slår en är Minnellis rörliga kamera, och de andra är de anmärkningsvärt nakna och råa skådespelarinsatserna, så är det tredje hans förmåga att arbeta med rummet. I en typisk scen så är det två eller flera parallella händelser som utspelas. Den ena i förgrunden, och den andra i bakgrunden, eller den ena i högra bildrutan, den andra i den vänstra, eller också så kan det pågå två saker samtidigt vid ett och samma bord. Eftersom personerna hos Minnelli är viktigare än handlingen så blir det automatiskt så att om det är fler än en person i bild samtidigt så är det flera historier som berättas samtidigt. Några av de finaste exemplen finns i Brudens far, till exempel när brudens far sitter vid bordet och diskuterar bröllopet med ett annat par, och plötsligt inser att hans fru håller på att bryta ihop. Eller i Vi mötas i S:t Louis, på julafton, där barnen och morfar glatt delar ut julklappar i bakgrunden. Allas röster hörs, och på ljudbandet ligger fokus på den uppsluppna stämningen runt granen, men viktigare är det som inte sker vid granen, utan modern och fadern som försonas vid bordet.

Jag har bara valt en handfull filmer som exempel, men Minnelli har gjort 12-14 filmer som är fantastiska, och fler därtill som är riktigt bra. Under 20 års tid så gjorda han nästan inga misstag. Visserligen fick han ibland göra en brödfilm, för att få möjlighet att göra ett eget projekt, som när han fick göra Under Bagdads måne (Kismet 1955) för att få göra Han som älskade livet, men det ska han inte lastas för. Han är underskattad, ibland även av de som tycker om honom. David Thomson skrev en gång att "Perhaps inconsistency is his chief characteristic." Det kan jag inte hålla med om, han var kanske inte alltid bra, men konsekvent, det var han, och han är en av de filmskapare som skapade en helt egen värld, en drömvärld, men en drömvärld som var befolkad av figurer som känns förbluffande äkta och levande.

2006/2007

Av alla filmer som visades på bio i Sverige i år var det här mina favoriter:

Good Night, and Good Luck (läs mer här)
Junebug (visades endast på Göteborgs filmfestival, läs mer här)
Miami Vice
Nio liv (Nine Lives)
Offside (läs mer här)
Rika vänner (Friends With Money) (läs mer här)
The Squid and the Whale
Syriana (läs mer här)
Tiden som finns kvar (Le temps qui reste)
Tristram Shandy (A Cock and Bull Story) (läs mer här)
The Weather Man

Det blev elva filmer, åtta amerikanska, en fransk, en engelsk och en svensk. Om ni missade dem så finns alla utom Junebug och Offside att hyra i välsorterad videobutik, eller på nätet. Offside släpps nästa vecka, den 10 januari. Junebug finns att köpa på dvd i USA och England.

Ytterligare filmer värda att minnas är Joey Lauren Adams lågmälda Come Early Morning, de franska Mot södern (Vers le sud) och Science of Sleep, iranska Kvinnor Offside (Offside) samt Clint Eastwoods Flags of Our Fathers. Av dessa fem är det bara Kvinnor offside som släpps på video i Sverige än, men de andra kommer väl under våren. Science of Sleep går forfarande på bio.

Vad händer på filmforum under 2007? De sista filmerna i filmarkivet kommer naturligtvis att presenteras, och serien Den svenska filmen fortsätter. Det blir fler regissörsporträtt, och mängder av filmtips och nedslag i filmhistorien, samt en och annan queeranalys. Precis som vanligt med andra ord. Men det blir säkert en och annan nyhet också. Har ni några önskemål? Vad är det som inte avhandlats men som borde tas upp? Är det en person som är bortglömd, eller en film, eller en epok? Jag är öppen för förslag!

Gott nytt 2007!

Filmarkivet (7)

Luis Buñuel var verksam i många olika länder, och hade flera faser i sitt filmskapande. En period var han i Mexico, och gjorde där flera viktiga verk. Ett av dem kommer här som film nummer sju till filmarkiv, en film med den ljuvliga titeln Fantasin åker spårvagn (La ilusíon viaja en tranvía 1954). Den handlar om en spårvagnslinje i Mexico City som ska dras in, men två arbetare bestämmer sig för att låta den gå en sista gång genom staden. Eftersom det är Buñuel så urartar det hela till en surrealistisk saga, inte utan farsartade inslag. Det är en förtjusande och vass film, ömsint och rolig. Den är traditionellt uppbyggd men samtidigt upprorisk och anarkistisk.

Den får vara med i filmarkivet för dess blandning av saga och neorealism, för att den visar att verkligheten ibland blir mer påtaglig genom att skruvas till. Men främst för sina fina bilder av ett bedagat, nattligt Mexico City, där spårvagnen glider genom gränder och korsningar. Det finns en sinnlighet, ett sug i bilderna, på ett sätt som inte är typiskt för Buñuel, och kanske beror det på fotografen Raúl Martínez Solares. Bilderna för tankarna till den store mästaren Jacques Tourneur, och det kan också vara ett skäl att ta med dem, eftersom jag inte tagit med någon av Tourneurs egna filmer. Att skulptera i ljus och skugga är en konstart det också, väl värd att uppmärksamma och bevara, även om det inte är på modet just nu.

Nästa vecka är det jul, så då blir det inget filmforum. Men håll ut, det finns ett liv efter jul också. Välkomna åter 2007!

Mer info om filmarkivet (här)
Förra titeln till filmarkivet finns (här)

------------------------------------
Av Tourneurs alster rekommenderas särskilt följande: Rovdjurskvinnan (Cat People 1942), Leopardmannen (The Leopard Man 1943), Svart mystik (I Walked With a Zombie 1943), Berlin Express (1948) och Skuggor ur det förflutna (Out of the Past 1948). Det finns en finfin box i Frankrike, annars är det i USA de finns utgivna. Fantasin åker spårvagn finns ej på dvd tyvärr, ej heller på vhs.

Manohla Dargis

Något nytt från mig får ni läsa först på måndag, men redan idag kan ni, och bör ni, läsa Manohla Dargis i New York Times. Den här recensionen av The Good German är inte bara en filmrecension, det är en filmhistorielektion, ett (psykologiskt) regissörsporträtt och en stilistisk uppvisning. Klicka här.

James Bond och jag

En av mina favoritscener från Bondfilmerna är början på Leva och låta dö (Live and Let Die 1973), där M (Bernard Lee) hälsar på hemma hos Bond (Roger Moore) i svinottan. Bond har en kvinna i sängen och är nervös. M är butter och nedlåtande. För att blidka honom erbjuder Bond honom en kopp kaffe, som han gör i en extravagant expressomaskin. Efter att han vridit här, tryck där, och lyckats fylla en liten kopp med kaffe, så säger M, "Is that all it does?"

När jag kom upp i tillräcklig ålder, 12, 13 år, så blev jag helt förhäxad av James Bond. Jag såg alla filmerna på undermåliga vhs-kassetter hemma hos en kompis, och jag såg dem igen och igen. Ibland hyrde jag en moviebox, och en Bondfilm och såg själv hemma. Jag skolkade från min tvärflöjtsundervisning för att titta på Åskbollen (Thunderball 1965). Jag läste serietidningen James Bond, och jag läste Ian Flemings romaner. Jag levde och andades James Bond helt enkelt. En gång när jag var magsjuk hemma så roade jag mig själv med att säga replikerna i just Leva och låta dö. Jag kom väl inte ihåg alla, men besvärande många, så jag i princip spelade mig igenom hela filmen.

I december förra året fick jag för mig att jag skulle se om dem alla, i kronologisk ordning, och i fina dvd-versioner i widescreen, för att se dem i sin helhet. Nu har jag sett om alla utan en, Världen räcker inte till (The World is Not Enough 1999). Det var ganska givande. En sak som överraskade mig var hur bra många av dem är. Vissa är riktiga stolpskott, som Levande måltavla (A View to a Kill 1985), eller den förra, Die Another Day (2002). Men Agent 007 med rätt att döda (Dr No 1962), den första, är en atmosfärrik thriller, även om den har en besvärande kolonial känsla, där den vite engelskmannen Bond bara behöver knäppa med fingrarna så springer de svarta jamaicanerna hans ärenden. Leva och låta dö är en skön blandning av blaxploitation, Bond, och voodoo-kult, och Ur dödlig synvinkel (For Your Eyes Only 1981) är en helgjuten spionthriller, gjord på ett mer vardagsrealistiskt sätt, till skillnad från Roger Moores andra Bond-äventyr. George Lazenbys enda Bond-film, I hennes majestäts hemliga tjänst (On Her Majesty's Secret Service 1969), är också en bra thriller, lite mer konstnärligt iscensatt än de andra. Dessutom är första halvan av Iskallt uppdrag (The Living Daylight 1987), Timothy Daltons första, riktigt bra. Här finns en bitterhet och ilska som är oväntad, och spionyrket är plötsligt skitigt igen. Jag gillar också en av Pierce Brosnans filmer, Tomorrow Never Dies (1997), som har ett bra sug i actionscenerna.

Något genomgående för nästan alla Bondfilmer, fram till och med Iskallt uppdrag 1987, är den fantastiska musiken av John Barry. Inte bara de vackra ledmotiven, såsom You Only Live Twice sjungen av Nancy Sinatra, utan all musik de innehåller. Bill Contis musik till Ur dödlig synvinkel är också väldigt bra. Det där är något som helt gått förlorat på senare år när David Arnold skrivit musiken. Det låter inte alls särskilt spännande eller eget. Något väsentligt har gått förlorat. Annars är det mesta sig likt, på gott och ont.

Något som inte förändrats är "Bond-brudarna" eller synen på dem. Den är nämligen ofta tämligen fördomsfull. Den gängse bilden av en Bondbrud är att hon är en lättklädd bimbo, som bara går runt och är vacker och väntar på att bli räddad. I sin recension i DN av Casino Royale (2006) skrev Eva af Geijerstam: "Eva Green har för första gången i Bondfilmernas historia en riktig roll, utöver att som föregångarna klä av sig och dekorera marginalen." Det har ingen som helst bäring på verkligheten, och tyder på att Geijerstam glömt alla Bondfilmer hon sett, om hon har sett några. För det är ju så att för varje blond bimbo finns det alla de starka kvinnokaraktär som glöms bort. Speciellt två står ut i mängden, 1969 var det Tracy Di Vicenzo (Diana Rigg) i I hennes majestäts hemliga tjänst och 1981 Melina Havelock (Carole Bocquet) i Ur dödlig synvinkel. Det är två kvinnor med historia och med personlighet. De finns inte där för Bonds skull, de är drivande för handlingen, de lever sina egna liv, och spelet mellan dem och Bond är på samma villkor. De ger och tar, och de räddar livet på Bond i samma utsträckning som han räddar dem. Och i fallet Tracy, så lyckas han inte rädda henne. De två "klär inte av sig och dekorera marginalen", de är respektive films centrum, och de borde stå som förebilder för kvinnoroller även idag, särskilt i actionfilmen. Men de, och ett par till, såsom Carey Lowell i Tid för hämnd, osynliggörs av den förenklade beskrivningen av "Bond-brudarna" som även Eva af Geijerstam gör sig skyldig till. Eva Green, och hennes roll Vesper Lynd, får ursäkta, men i jämförelse med Diana Rigg och Tracy, står de sig slätt, både skådespelerskan och rollfiguren.

Varför ödsla tid på att irritera sig över detta? För att det tyvärr är ont om positiva kvinnliga rollfigurer/förebilder i populärfilmen, och därför är det inte till någons gagn att de som faktist finns förträngs, även av de som borde veta bättre. Bondfilmerna är mer komplexa på detta område än schablonbilden säger. Det samma gäller hur de förhåller sig till den internationella politiken.

För den som är intresserad av hur det geopolitiska spelet har sett ut i världen sedan 1962, och vad västvärlden oroat sig över, så är Bondfilmerna en alldeles utmärkt källa. Inför var film känns det som manusförfattarna satt upp ett pekfinger i luften och känt av hur de politiska vindarna blåst. Och de är långt ifrån någon banal ryss- eller kommunistskräck som de ger uttryck för. Jag skrev "västvärlden", men egentligen borde jag skrivit Västeuropa, för Bondfilmerna är inte amerikanska, och det märks. Hotet kan lika gärna komma västerifrån, som österifrån, och USA framställs ofta som ett infantilt och rasistiskt samhälle (minns sheriff J.W. Pepper (Clifton James) i Leva och låta dö). Bonds bästa vän är visserligen CIA-agenten Felix Leiter, men i filmerna så görs han ofta löjlig, och jämfört med Bond är han inte mycket till man. Det finns en skön replik i Diamantfeber (Diamonds Are Forever 1971) som kan exemplifiera det: Bond (Sean Connery) och Tiffany Case (Jill St. John) vänslas på ett hotellrum i Las Vegas, när Felix Leiter och två andra CIA-män kommer på besök, för att, som det heter, svara för deras säkerhet. "Well, that's a switch. The big bad wolf, guarded by the three little pigs." säger Tiffany syrligt.

I böckerna är det nästan alltid det kommunistiska Sovjet som är de onda, men i filmerna är det ibland Kina, men oftast internationella storkapitalister från västerlandet, som skyddas av att ingen misstänker dem för något brottsligt. Återigen får ett replikskifte exemplifiera: i Älskade spion (The Spy Who Loved Me 1977) misstänker Bond (Moore), och den ryska agenten Anya Amasova (Barbara Bach) Carl Stromberg (Curt Jürgens). "Carl Stromberg, but he's one of the richest men in the world!" utbrister Q (Desmond Llewellyn) avfärdande. "One of the biggest exploiters of the capitalist west." svarar Anya Amasova kyligt, och det är hon som vinner poängen.

Det var kanske en dålig idé att välja att skriva om Bond, för det finns så mycket att säga. Det finns betydligt mer än vad som syns på ytan, och Bond har inte alltid fått den respekt han förtjänar, inte ens av sina fans. Men det här får räcka för idag. Notera dock att jag inte nämnt den bästa Bondfilmen än. Den kommer jag till vid ett senare tillfälle, men ni får gärna gissa vilken så länge.

Jungstedt, Altman och 1001 filmer du måste se innan du dör

Torsten Jungstedt har ju avlidit. Han var en skön lirare. Jag har sett honom på tv sen jag var liten och läst hans texter i olika böcker och tidningar. Ett av min barndoms stora mysterier involverade honom. Det var i det fantastiska tv-programmet Svepet, som gick på 80-talet, med John Chrispinsson som programledare. Jungstedt var också med varje vecka med filmtips. En vecka var tipset Hajen (Jaws 1975). Jag såg först programmet på torsdagskvällen, och sen reprisen på söndagen. Till min stora förvåning så var inte reprisen samma som originalsändningen. Skillnaden var att de scener ur Hajen som visades var olika. Varför då? Frågan har hemsökt mig ända sedan dess. Och nu har jag inte längre möjlighet att fråga Jungstedt om orsaken. Men John Chrispinsson, du kanske vet. Hör av dig i så fall.

En annan bortgången personlighet är Robert Altman. Han har aldrig hört till favoriterna, fast Fågel, mördare eller mitt emellan (Brewster McCloud, 1970) är skön, och McCabe and Mrs. Miller (1971) likaså. Dessutom har han gett upphov till en tv-serie som är bättre än filmen den bygger på, det vill säga MASH (1970). Frågan Altman ger upphov till är hur många dåliga eller misslyckade filmer en regissör kan göra, och hur spretig en karriär kan vara, innan hon/han inte längre kan betraktas som en mästare. Altman var förvisso visionär och konstnär, men var han större än sina enstaka lyckträffar?

Avslutningsvis lite reklam. I handeln finns nu en bok som heter 1001 filmer du måste se innan du dör. Jag medverkade som faktagranskare och korrekturläsare på den, och det var inte roligt. Men jag gjorde så gott jag kunde, och boken har förtjänster också, så varför inte ge bort den i julklapp. Inte för att jag får några procent på intäkterna, men mitt ego mår bra av om den står i många bokhyllor.

Nästa vecka är ordningen återställd och måndagsessän tillbaka.

Semester och The Last Kiss

Den har veckan blir det inget skrivet for jag ar pa semester, i ett land utan a, a och o dartill. Men nasta vecka blir det aka av. Ett varningsfinger dock, akta er for filmen The Last Kiss, med Zach Braff, skriven av Paul Haggis. En amatormassig smorja utan kansla och talang.

Stockholm Film Festival avdelning 3

Äntligen kan alla filmfestival medarbetare slappna av, och de som jobbat dygnet runt senaste månaden får sova ut. Besökarna kan rangordna årets festival mot tidigare, och årets pristagare kan glädjas att deras visioner och ambitioner fått det mottagande de hoppats på.

Årets tema var arabisk film, men det märktes inte bland pristagarna. Så gått som samliga priser gick till engelskspråkig film, från USA, Storbritannien och Australien. Undantagen var regipriset som gick till Spanien, Daniel Sánchez Arevalo för sin film Azuloscuroasinegro (Darkbluealmostblack), och priset för bästa kortfilm som gick till Malaysia, Adults only. Årets mest omtalade filmer var genomgående amerikanska, såsom The Fountain, Little Miss Sunshine och Shortbus. Den anglosaxiska berättelsen är förhärskande även på en festival som försöker vara alternativ.

Som vän av koreansk film är jag en smula besviken på The Peter Pan Formula, visserligen kändes den typiskt koreansk, men den var ack så livlös och stel. I början så försökte jag hålla humöret uppe, men efterhand så blev det alltför tråkigt. Det var synd, för pojken som tvingades ta hand om sin mamma efter att hon hamnat i koma, var en intressant person, och jag hade gärna sett att han fått vara med i en annan film.

Stel och livlös var däremot inte Shortbus. Den har omskrivits tidigare på filmforum (här), och den har nu också fått reguljär biopremiär. Även den var något av en besvikelse. Inte för att den var dålig, alls inte, men för att den var en smula tråkig. Öppningssekvensen, en hisnande kameraåkning över ett Manhattan byggt i lera, var storartad, det var det mest upphetsande i filmen. Efter det så puttrade den mest på. Det är möjligt att det är årets gulligaste film, en film där alla är snälla, och alla tycker om varandra. Det var ett av problemen, det fanns ingen konflikt. Visserligen fanns det många med diverse problem, särskilt den deprimerade och självmordsbenägne Jamie (Paul Dawson), och samtliga hade problem med intimitet, men de fann alla tröst och hjälp, och som sagt, allt var så gulligt. Det andra problemet med filmen, som möjligen hänger ihop med det första, var bristen på överraskning. Ett exempel: Sofia (Sook-Yin Lee) berättar i filmens början att hon aldrig haft någon orgasm, och jag såg nästa på en gång hur filmen skulle sluta. En dryg timme innan filmens sista scen så hade jag redan sett den framför mig, och jag hade inte sett i syne. Det slutade exakt som jag gissade. Sånt gör mig alltid besviken. Men det ska inte ta ifrån filmen dess värme och charm, här fanns många sekvenser som var oemotståndliga, och någon form av heders-Oscar borde ges till Justin Bond. Han får sista ordet: "These people spend all night sucking cock and eating ass, and then hit the buffet claiming they're vegan."

Stockholm Film Festival avdelning 2

Man kan ju onekligen bli en smula utmattad av alla filmer som visas, av alla dåliga projektioner och alla halvbilder, och alla långa köer i svettiga foajéer utan luftkonditionering. Särskilt när filmen är försenad frestar det på, men hoppet om att få se något alldeles extra är det sista som överger filmentusiasten.

Tyvärr har jag inte sett något alldeles extra den här festivalen. Med ett undantag som jag återkommer till.

Indiska Mixed Doubles handlade om ett gift par där mannen inte tänder på sin fru längre, och för att få fart på sexlivet funderar han på att byta sexpartner med en annan man. Ämnet var i och för sig intressant, men utförandet var så menlöst att jag inte orkade se klart den. För första gången så lämnade jag en biosalong innan filmen var slut, och det kändes bra. Är det någon som sett hela får ni gärna berätta hur den slutade.

Betydligt bättre var amerikanska Come Early Morning, om arbetarklassliv i en småstad. Huvudperson var Lucy Fowler, en härjad kvinna med intimitetsproblem, möjligen beroende på sina föräldrars problem. Hon försökte kämpa på så gott det gick, men det enda hon egentligen hade var jobbet. Det var på inget vis originell, allt var standard, men den var välspelad och godhjärtad, och det fanns en trubbig underton som jag gillade. Exempelvis hur de olika hunsade kvinnorna mot slutet på sitt sätt gjorde någon form av revolt, och det att hitta sin roll i yrkeslivet kan vara nog så betydande som att bilda familj.

Engelska Cashback var mer originell, men samtidigt fångad i sin egen stils konventioner. Det var en tydligt manlig film, om män, av män, men inte nödvändigtvis enbart för män. Eller, en korrigering, en film om killar, av killar. Den kändes inte så särskilt vuxen. Filmen hade en viss sagokaraktär, fast en saga med strippor och en ändlös parad av hel- och halvnakna kvinnor i paralyserat tillstånd. Men rolig var den, och här kommer vi till undantaget jag nämnde ovan. Den var ibland så rolig att jag fick andnöd. Det var särskilt en fotbollsmatch där det ena laget (filmens huvudpersoner) var så genomusla att matchen slutade 26 – 0, så var det roligaste jag sett på år och dag, och då är jag ändå ganska lättroad.

Idag har också en av de mest omtalade festivalfilmerna svensk biopremiär, Little Miss Sunshine. Det är en synnerligen amerikansk film, på gott och ont. Exempelvis brer den på väl tjockt med familjesentimentaliteten. Men här finns tillräckligt med humor och smärta för att göra den värd priset för biobiljetten och barnvakten. Eller barnvakt förresten, det är inte en Hitchcock-film, så ta med barnen. Men var beredda på att bli berörda. Vissa scener är oerhört elaka, andra väldigt roliga, vissa smärtsamma, och ett par scener var till och med lite obehagliga tack vare sin emotionella styrka.

Stockholm Film Festival avdelning 1

En ny höst, en ny filmfestival, och allt är sig likt.

Årets hedersgäst är Lasse Hallström, och han får motta Stockholm Lifetime Achivement Award. Det har jag inget emot, Hallström verkar synnerligen sympatisk, och han gör filmer som nästan alltid är trevliga och nästan alltid uppbyggliga. Det finns här ett problem, som illustreras av de filmer festivalen valt att visa: Gilbert Grape (What's Eating Gilbert Grape 1993) och Chocolat (2000). Det kan ju tänkas att det var allt man lyckades skrapa ihop, men det är trist hur som helst, filmvalet. Det fanns en tid då Hallström gjorde underbara filmer, som fångade mänskligt beteende och med en känsla, påminnandes om Milos Forman, skildrade vardagen. Den tiden kan idag kännas långt borta. Det bästa exemplet på den sidan hos Hallström är En kille och en tjej (1975), med Brasse Brännström och Mariann Rudberg i titelrollerna. Den är helt enkelt sublim. Jag tar den alla gånger framför Chocolat, eller för den delen före Mitt liv som hund (1985) också. Den har fina ögonblick men i sin helhet känns den lite instängd och präktig. Ungefär som Hallströms amerikanska filmer. Så det var inte så att Hallström förlorade något när han flyttade till Hollywood, han hade redan tappat det innan. I Två killar och en tjej (1983) säger Magnus Härenstam bittert, "Ja, i min ålder, då får man vara glad för en lugn och säker avföring." Det är en av mina favoritrepliker, inte minst för att det känns som om det kom från hjärtat, men det personliga tilltal som fanns där, vart tog det vägen sen?

Men detta sagt kommer det måhända som en överraskning att Hallströms bästa film i mina ögon är hans första amerikanska film, Mannen som inte passade in, även känd under sin originaltitel, Once Around (1991). Den är idag i princip bortglömd, vilket är djupt orättvist. Den finns i en billig utgåva i USA, så beställ den nu, och hylla Hallström på det viset.

Årets festival verkar ha minskat på våldsspekulationsivern från tidigare år, och att temat är arabisk film istället för kvinnlig hämnd känns också som ett steg i rätt riktning. Sex däremot verkar fortfarande sälja, och ingen vågar nämna Shortbus utan att genast lägga till hur provokativ den är med sina sexscener. Jag kan bli lite trött på det, har provokationer alltid ett egenvärde, och att provocera den kristna högern, är det verkligen särskilt provokativt? Hur länge ska sex för övrigt anses provokativt? Har det inte hänt något sedan 60-talet? Det kan lätt bli ett koketterande med provokationslustan. Men det har inte så mycket med själva filmen att göra, och vad jag tycker om den återkommer jag till.

Nu tänkte jag istället prata om två andra filmer, australiensiska Jindabyne och Catch a Fire, vars nationalitet är komplex, men som utspelas i Sydafrika 1980. Den första var en suggestiv skildring av livet i en liten stad vid en stor sjö. Fyra familjer från arbetarklassen, på gränsen till white trash, stod i centrum, och deras inbördes relationer och neuroser ställs på sin spets när männen hittar en död kvinna i floden de fiskar i. De rapporterar inte fyndet förrän ett par dagar senare, och därigenom exploderar all uppdämd frustration och aggression i familjerna och i staden. Det är ett samhälle där den latenta rasismen hela tiden ligger och bubblar, och männen sätter sig, med- eller undermedvetet, över kvinnorna. Det var välspelat och visuellt stimulerande, och sättet den blottlägger rasism och manschauvinism på var mycket elegant. Men det fanns något ansträngt, poserande över den. Som om man från början gått in för att göra en "viktig" och "meningsfull" film. Den hade mått bra av ett större mått av gnista eller humor, nu kändes den ibland lika förstoppad som personerna i den.

Catch a Fire hade helt andra problem. På alldeles för kort tid försökte den berätta alldeles för mycket. Allt blev förenklat och skissartat, när den på dryga 90 minuter försökte berätta om ANC:s och Sydafrikas historia, samt Apartheids fall och därtill två (rent av tre) familjeskildringar. Det var ömsom frustrerande och ömsom utmattande. Men för all del, filmen var välspelad och elegant. Det bästa med den var dock hur den förhöll sig till de två huvudpersonerna, och filmens antagonister, den svarte frihetskämpen Patrick Chamusso, och den vite underrättelseagenten Nic Vos. Trots att Chamusso hade framtiden, och vad som slentrianmässigt kallas rättvisan, på sin sida, och Nic Vos torterade män, kvinnor och barn, och dessutom var agent för en brutal förtryckarregim, så lyckades filmen förmedla ett nyanserat porträtt av Vos, så att han blev den mest intressanta personen i filmen. Lätt desillusionerad, föraktfull mot sin omgivning, försöker han göra sitt jobb efter bästa förmåga och försvara sin familj mot vilka hot det än må vara. Filmen lyckas, trots sitt ämne, undvika att måla i svartvita färger, och det tyckte jag om den för. Det pratas ibland om vikten av att nyansera och inte demonisera motståndaren, men det pratas inte lika mycket om vikten av att förmänskliga monster. Det lyckades Catch a Fire med.

Nicholas Ray

"I was born when she kissed me. I died when she left me. I lived a few weeks while she loved me."

I förra veckans huvudpost, Om kärlek (här) försummade jag att nämna en magnifik kärleksfilm, In a Lonely Place (1950, och vars svenska titel tyvär är Nakna nerver), där Humphrey Bogart och Gloria Grahame spelar det hårt prövade paret. Filmen regisserades av Nicholas Ray, parallellt med att Rays eget äktenskap med Gloria Grahame kollapsade. Kanske är det en förklaring till den starka laddning och desperation som genomsyrar filmen. Alla Rays filmer är i och för sig fyllda av laddning och desperation, han är den stora mästaren på det området. Från debuten Kärlek till döds (They Live By Night 1948) och fram till slutet, svårt sjuk i cancer, genomsyrades nästan allt han gjorde av en romantisk fatalism, där vissheten om det oundvikliga ibland var det enda som förenade huvudpersonerna. Peter Bogdanovich sa om John Ford att ett tema i dennes filmer var "the glory in defeat", Rays tema skulle kunna sägas vara "the glory of self-destruction". Ung rebell (Rebel Without a Cause 1955) är den mest kända av hans filmer (och ofta missförstod), men Ray har gjort åtta filmer som är betydligt bättre, och som gör att jag sedan sena tonåren alltid haft en särskild svaghet för hans komplexa och explosiva skildringar av utanförskap, ensamhet och uppror, alltid iscensatt med en dynamik och rumskänsla som kan vara överväldigande. Han är en av de filmskapare där blotta namnet ger mig rysningar.

---------------------------------------
För den som vill se alla Rays storverk krävs det att man utöver ovannämnda titlar också ser Farlig mark (On Dangerous Ground 1952), Rodeo (The Lusty Men 1952), Johnny Guitar (1954), Bakom spegeln (Bigger Than Life 1955), Bitter seger (Amère victoire 1956) och Natt i Chicago (Party Girl 1958). Resten av hans filmer är ganska bra de också, med undantag av Attack i luften / Attack i Stilla Havet (The Flying Leathernecks 1951) som jag ännu inte förmått mig att se klart. Tyvärr är många svåra att få tag på men den som söker skall finna, i alla fall i England och USA.