Fred Zinnemann

Will Kane, sheriffen som spelas av Gary Cooper i Sheriffen (High Noon 1952), är kanske den ensammaste rollfiguren filmhistorien fått uppleva. I ena stunden är han firad och älskad och mitt i händelsernas centrum, men i nästa stund är han utstött och förnekad av alla, vänner som fiender. Medan klockan obönhörligt tickar fram emot tolvslaget och solen bränner från en molnfri himmel vandrar Kane, med tyngre och tyngre steg, från dörr till dörr i staden och ber om hjälp. Ingen vill ge honom den. Cary Coopers ansikte blir mer och mer sammanbitet och fårat och smärtan lyser i hans ögon och när han i filmens sista scen med avsmak kastar sheriffstjärnan i gruset ligger det så mycket känsla i den gesten att den säger mer än ett oändligt antal ord skulle gjort.

Var det så Fred Zinnemann, filmens regissör, såg på sig själv? Som en ensam förkämpe för sina ideal och värderingar i en ogästvänlig miljö? Kanske inte i samma utsatta läge som Will Kane, men med tanke på att han gång efter annan återvände till samma tematik och samma rollfigur är det svårt att inte tänka sig att han identifierade sig med situationen och det moraliska dilemmat som situationen innehöll.

När jag på allvar blev intresserad av film var det en handfull regissörer som jag fastnade för mer än andra. Det var de vanliga namnen, såsom Alfred Hitchcock, men också, lite mer otippat, Fred Zinnemann.

Jag vet inte riktigt varför jag fastnade just för Zinnemann. Naturligtvis tyckte jag om hans filmer, men det var många regissörers filmer jag tyckte om, utan att för den sakens skull bli fascinerade i upphovsmannen. Jag köpte tidigt hans självbiografi Fred Zinnemann - An Autobiography som jag läst många gånger under åren, och eftersom han fortfarande var i livet drömde jag om att åka till London och intervjua honom. Det gjorde jag aldrig, och nu är det för sent. Han dog 1997, ett par veckor innan han skulle fylla 90 år. På sätt och vis kan jag sakna honom ibland, trots att jag aldrig träffat honom.

Han var österrikare, född i Wien 1907. Han ville bli violinist från början, men saknade musiköra, så han började studera juridik istället. Han lockades dock av filmen, och 1929 medverkade han som regissör på den banbrytande cinema-vérité filmen Menschen am Sonntag tillsammans med Robert och Curt Siodmak samt Edgar J. Ulmer (manus skrevs av Billy Wilder och bröderna Siodmak). Efter Tyskland hamnade Zinnemann i Mexico där han regisserade ännu en halvdokumentär film, Redes (1936), om fiskare. Han gifte sig med Renée Bartlett samma år, och henne var han gift med till sin död.

Redan från början hade Zinnemann visat att hans ambition var att skildra verkligheten, och realismen var det konstnärliga uttrycksform han arbetade med. Zinnemann tog med sig kameran till de platser hans filmer utspelades på. Sjukhus, kloster, bakgator, Berlins ruiner, Australiens vildmark. När hans gjorde Vedergällningen (Behold a Pale Horse 1964), en berättelse om hur spanska inbördeskriget fortsätter att vara levande för de som deltog, flera decennier efter att striderna upphört, anlitade han en ungersk journalfilmare som fotograf, Jean Badal, eller Badal János som han ursprungligen hette. När han spelade in Sheriffen ville han och fotografen Floyd Crosby medvetet motverka romantiserandet av landskapet och naturen som annars är så vanligt i westerngenren och istället var det återigen journalfilmsestetik som var inspirationskällan. Det hårda, obevekliga ljuset i filmen för snarare tankarna till Ingmar Bergmans kommande filmer på 60-talet än tidigare westernfilm.

Det är inte att överdriva att säga att Zinnemann är helt bortglömd idag. Med undantag av Sheriffen och Härifrån till evigheten (From Here to Eternity 1953) är det inte mycket som finns utgivet på dvd, ens i USA. Jag kan inte minnas att han förekom när jag läste filmvetenskap, och jämfört med exempelvis Bergman, Alfred Hitchcock, Quentin Tarantino eller Martin Scorsese, får han inte så många träffar på google. Så har det inte alltid varit. Zinnemann var en gång i tiden själva essensen av amerikansk prestigefilm, den typ av film som tog upp stora och viktiga ämnen på ett allvarligt vis och vann priser i mängder. Han var också den typ av regissör som de hetlevrade filmkritikerna på det sena 50-talet och 60-talet föraktade mer än alla andra. Andrew Sarris och Manny Farber var särskilt aggressiva och Sarris menade att Zinnemann gjorde "antimovies for antimoviegoers". Zinnemann har kritiserats för att vara stel, tråkig, präktig, visuellt konservativ, fantasilös och för att banalisera de svåra frågor han väljer att behandla.

Delar av den kritiken är det inte svårt att förstå. Jämfört med expressionistiska generationskamrater som exempelvis Vincente Minnelli och Alfred Hitchcock kan han framstå som synnerligen blek, och hans filmer innehåller sällan humor, våld eller sex. Men samtidigt, den kritik som riktas mot Zinnemann är missunnsam för det måste få finnas plats även för sådana som Zinnemann. Han var en mycket medveten filmskapare som planerade varje film in i minsta detalj i förväg, och med ett eller annat undantag är alla hans filmer ett uttryck för hans personliga livsåskådning och filosofi, och faktum är att Zinnemanns samlade verk bildar en förbluffande tematisk konsekvens, en tematisk konsekvens han iscensatte med intelligens och stringens, och därför är han inte "bara" en hantverkare, utan också en konstnär. Visst kan man förstå att en film som Nunnan (The Nun’s Story 1959) uppfattas som långtråkig, men dels finner jag Zinnemanns mod och integritet mycket tilltalande, och dels tycker jag att det är just den nästan fanatiska viljan att objektivt skildra en plats, ett liv, en person, en ritual som gör honom och hans filmer så bra. Nunnan skulle kunna användas som en utbildningsfilm om klosterlivet. Hans film om ett mordförsök på Charles de Gaulle, Schakalen (The Day of the Jackal 1973) innehåller nästan inget våld eller yttre dramatik, vad Zinnemann skildrar är yrkesmördarens minutiösa förberedelser. Återigen skulle den kunna användas som en utbildningsfilm, fast nu för yrkesmördare.

Jag beskrev en gång Zinnemanns filmer som floder, breda och mäktiga flyter de sakta men obevekligt mot sitt öppna slut. Det är en av de saker som jag alltid uppskattat hos Zinnemann, att hans filmer har sett säreget sug som håller åskådaren fast, samtidigt som de har en stram elegans. Men det mest spännande är den tematik som i princip alla Zinnemanns filmer behandlar, och som var ett ämne som låg honom nära. Den enskilda människans kamp mellan att å ena sidan göra det rätta, det som man själv tror på, och å andra sidan foga sig i omgivningens, massans vilja. Paul Roeder i Det sjunde korset (The Seventh Cross 1944), Will Kane i Sheriffen, Prewitt i Härifrån till evigheten, sister Luke i Nunnan, Thomas More i En man för alla tider (A Man For All Seasons 1966) är bara ett urval av dessa människor. Det gäller på sätt och vis också yrkesmördaren i Schakalen, som bokstavligt talat hamnar vid ett vägskäl. Han vet att han är efterlyst och kan antingen åka vidare till Paris och slutföra sitt uppdrag eller så kan han fly över gränsen till Spanien. Han stannar bilen och funderar en kort sekund, men sen kör han mot Paris, och sin undergång. För så är det nämligen, det slutar sällan väl för Zinnemanns huvudpersoner. När de fattat sitt beslut så blir de antingen dödade eller utfrusna.

Det är lätt att tänka sig att Zinnemann själv kände sig hemma bland dessa rollfigurer. Han var hela sitt liv en man vars integritet kostade honom både vänner och kontrakt. Han slängde alla manusförslag som han inte gillade och vägrade göra filmer för brödfödan, han gjorde bara filmer han trodde på och brann för. Det han brann för var inte bara dessa människor som i extrema situationer måste välja mellan sin övertygelse och samhällets konventioner/vilja, utan också trasiga och utlämnade människor. Barn som förlorat sina föräldrar i Förintelsen i Det dagas (The Search 1948), handikappade krigsveteraner i Männen (The Men 1950), så kallade "war brides", (det vill säga kvinnor som gift sig med soldater från främmande länder som stationerats i kvinnornas hemland) i Teresa (1951), drogmissbrukare i En handfull snö (A Handful of Rain 1957).

Zinnemanns mest gripande film är kanske Det sjunde korset. Filmen är inspelad mitt under Andra världskriget, och utspelas i Tyskland, där en man flyr från ett koncentrationsläger*. Ett av filmens budskap är att alla tyskar inte är nazister. De finns de som är nazister av övertygelse och det finns de som är antinazister. De flesta är dock varken det ena eller det andra, utan är bara vanliga människor som försöker överleva i en svår tid och som varken hat tid eller lust att bry sig om den större verkligheten utanför dem själva. Zinnemann brydde sig dock om den större verkligheten, och han vigde sitt liv åt att även vi andra skulle få ta del av den.

Nu har han varit död i tio år, och det är väl dags att gå vidare, men jag tycker fortfarande det är synd att jag aldrig fick chansen att träffa honom. Jag har så mycket att fråga om.

---------------------------------------------------------
*Ungefär samtidigt som Zinnemann spelade in Det sjunde korset i USA så mördades hans egna föräldrar i nazisternas koncentrationsläger, något han fick veta först efter kriget.

Saker jag har sett (10)

Dagens filmer: Smekmånad på hjul, SOS! Vi nödlandar, De flögo österut, De drogo västerut, Bristande bevis, På smällen samt Du levande. 

Lucille Ball (1911-1989) var en av 50-talets största stjärnor, i USA var hon förmodligen den största av dem alla, delvis i kraft av hennes affärssinne, och delvis tack vare hennes begåvning som komedienne. Hon hade spelat teater- och filmroller sedan 30-talet, och också varit modell, men hennes stora genombrott kom när hon medverkade i radioprogrammet My Favorite Husband, en serie som omvandlades till tv-serien I Love Lucy 1951, och som gjorde Ball till ett fenomen. Hon spelade där tillsammans med sin man, Desi Arnaz från Kuba. De startade också ett produktionsbolag, Desilu, där Ball basade med fast hand. I Love Lucy var banbrytande på många sätt, och det sätt att göra tv på som där utvecklades blev sen standard för generationer av sitcoms. Ball själv var också en pionjär som den första kvinnan som var chef över en studio, och hon var en av de mäktigaste inom Hollywood i många år. Även om hon spelade med i flera bra filmer på 30-och 40-talet, slutade hon i princip med filmroller när hon slog igenom som tv-stjärna. Men hon medverkade i en minnesvärd långfilm 1954, Smekmånad på hjul (The Long, Long Trailer), som jag såg om härom veckan. Hon spelar även där mot sin man Arnaz, som en hemmafru vars högsta önskan är att äga ett hus på hjul. Hon lyckas övertala sin motvillige man, och de köper en abnormt stor trailer som de sedan reser genom USA i. Naturligtvis blir det fullständigt kaos av allt, och ju längre resan varar, desto kortare blir deras tålamod, och äktenskapet krackelerar. Filmen är regisserad av Vincente Minnelli (som jag hyllat tidigare, läs här och här), och även om den är en av hans svagare, så känner man igen hans stil. Långa komplicerade tagningar och starka färger, kombinerat med scener som svämmar över av rörelse och aktiviteter, gör filmen ofta njutningsfull på ett rent tekniskt plan. Men som en bild av amerikanskt 50-tal, och en satir dess konsumtionshysteri, och den också njutningsfull, och bitvis ganska vass. Sen är det en fröjd att se Ball, särskilt när hon tröttnar på sin mans fumlighet och själv tar kommandot. Som man envisas han förstås med att han måste köra ekipaget (trots att han är en usel bilförare), och hon finner sig i det. Men en dag kräver hon att få köra, och motvilligt släpper han ifrån sig förarsätet. Hans manligheten torpederas ganska snabbt, för hon kör som om hon var född vid en ratt, och är betydligt säkrare vid ratten än någon annan på vägen. (finns att hyra) 

 I SOS! Vi nödlandar (Island in the Sky 1953) finns det däremot inga kvinnor. Den handlar om en DC-3:a som störtar i Kanadas vildmark, och medan besättningen sakta fryser ihjäl pågår en snudd på hopplöst räddningsoperation. Filmen är ganska kärv, och en känsla av att de alla kommer vara döda innan de hittas växer sig allt starkare. Den är ganska spännande helt enkelt, men främst vänder den sig nog till flygfetischister och piloter, för den är uppenbart gjord av män som älskar flygning och själva är piloter. De bygger på verkliga händelser, och är skriven av Ernest Gann, som själv var pilot. Filmens regissör och producent, William Wellman, var också hängiven aviatör, och har gjort många filmer om flygare. (finns på dvd) 

Flyger gör man också, föga otippat, i De flögo österut (The Dam Busters 1954). En typisk brittisk 50-tals film, i semidokumentär stil, om en händelse under andra världskriget, då engelsmännen bombade tre dammar i Ruhrområdet. Filmen är förvånansvärt spännande och gripande, tack vare Michael Redgrave som spelar huvudrollen. Han är fantastiskt bra, som den vetenskapsman som uppfinner den speciella bombtyp som krävs för att spränga dammarna. Han är hängiven sin uppgift på ett nästan barnsligt sätt, och scenen där han tar av sig strumpor och skor för att vada ut i vattnet och leta efter spillror från ett misslyckat experiment, är både komisk och rörande på ett ljuvligt sätt. Men det vilar också något vemodigt och trött över honom, och det smittar av sig på filmen, som i slutet mer handlar om krigets offer än den lyckade bombräden. De bästa scenerna är när piloterna gör sig redo inför sin avresa, några spelar cricket, några löser korsord, några spelar spel, och dessa scener kontrasteras sedan med de ljudlösa bilderna i slutet, då deras rum och gemensamma utrymmen är tomma, och männen döda. I filmens sista replikskifte frågar vetenskapsmannen piloternas befäl om han inte ska gå och lägga sig. Han svarar att inte kan, han har en rad brev att skriva, och det är underförstått att hans måste skriva till alla mammor och fruar och berätta att deras söner och män aldrig kommer att komma hem igen. (finns på dvd i England) 

Att nästa film heter De drogo västerut (Canyon Passage, 1946) är inte ett skämt, det bara blev så. Det är en westernfilm, underbart vackert filmad i klara höstfärger av Edward Cronjager. Berättelsen däremot är inte särskilt vacker, om girighet och blodtörst, och med en komplicerad skildring av förhållandet mellan indianer och nybyggare. Den är bitvis riktigt bitter, men det finns också ett försonande stråk i den, och det slutar lyckligt för huvudpersonen. Den är inte särskilt intresserad av handlingen, utan skildrar mer riter och ritualer, som om det vore en film av John Ford, men regissör är Jacques Tourneur, hans första western, tillika första färgfilm. Tourneur är ju egentligen mästaren av svartvita, skuggfylld mardrömmar, så han är långt från sin hemmaplan här, men resultatet är förvånansvärt bra. (finns på dvd i England) 

Så, till sist några dagsfärska filmer: För elva år sedan kom rättegångsthrillern Primal Fear (1996), med Richard Gere som försvarsadvokat och Edward Norton som hans klient. Det var Nortons genombrott, och också regissören Gregory Hoblits långfilmsdebut. Hoblit hade tidigare varit regissör på den revolutionerande tv-serien Spanarna på Hill Street (Hill Street Blues) på 80-talet, och sedan på Lagens änglar (LA Law), en mer glassig serie än den skitiga och vardagsrealistiska Spanarna på Hill Street. Men att Hoblit gillade brott, straff och rättegångssalar var uppenbart. Hans senaste film är naturligtvis också det ett rättegångsdrama, Bristande bevis (Fracture), som på många sätt påminner om Primal Fear, fast med ombytta roller. Där var det en ung klient, spelade av en ny skådis och en äldre advokat, spelad av en rutinerad stjärna. Här är det en gammal klient, spelad av Anthony Hopkins, medan advokaten är ung, och ett fräscht ansikte, Ryan Gosling. Tyvärr är filmen ganska trist och menlös, och helt ospännande. Men Hoblit och hans fotograf Kramer Morgenthau lyckas istället göra rummet levande, för det var länge sedan jag såg en film som var så besatt vid texture, det vill säga objektens yta. Det glänser om varje blankpolerad bordsskiva, och ibland känns det som om det är ett beställningsjobb från Sköna hem. Men inte bara, för David Strathairn och Ryan Gosling är mycket bra (sir Anthony går mer på tomgång), och om man, som jag, är en stor vän av Strathairn så bör man absolut gå och se filmen. (går på bio nu) 

Är man dessutom en stor vän, som jag, av Katherine Heigl, som ska man naturligtvis se På smällen (Knocked Up). Den är en smula ojämn, ömsom gullig och ömsom vulgär, men jag hade trevligt när jag såg den för att den är så hjärtlig, den är också ohämmad, i så väl drogskämten som förlossningssekvensen som avslutar filmen, och den har ett drag av judisk subhumor som är ganska roligt. (går på bio nu) 

Så långt amerikansk mainstream, dagens sista film är något helt annat, nämligen Roy Anderssons senaste film, Du levande. Den är kanske den mest förutsägbara filmen av alla jag skrivit om idag, och också den mest ojämna. Roy Andersson har spenderat de senaste åren med att finslipa sin konstnärliga gärning, och med tanke på hur mycket tid och energi han lagt ner på det hela, och på hur egensinnig han är, vill man gärna tycka att det är fantastiskt bra. Men det går inte. Efter ungefär två minuter kände jag bara en stor trötthet eftersom det kändes som om jag sett allt förut, alla vitsminkade ansikten, alla grådaskiga interiörer, och hört alla tonlösa röster och mässande predikningar. Roy Andersson känns för var film han gör som allt mer konservativ och avskärmad från omvärlden, och tycker tydligen fortfarande att det är väldigt provocerande att skildra överklass med nazistsymboler. Själv blir jag bara trött som sagt. Men ibland glimmar det till, och blir väldigt bra. Antingen för att en sketch är väldigt rolig, eller för att en scen, rent tekniskt, är fullkomligt magnifik. Här finns till exempel en scen där ett helt hus är som ett tåg, som åker genom staden och kommer till en station, där de boende i huset vinkas av av ett perrong full av människor, och när man tänker att Andersson och hans team byggt allting i en studio blir man matt av beundran, men samtidigt lite frustrerad över att all denna begåvning slösas bort, och inte utvecklas. Det är nästan som att Anderssons hjälte Goethe känns mer samtida. (Har biopremiär imorgon. Om ni undrar varför jag inte sagt något om filmens handling så är det för att sådan saknas.) 

------------------------------------ 

Tillägg 21 september: Här kan du jämföra med DN:s recension och här med SvD:s recension. Johan Croneman i DN menar att det är bakvänt att säga att Roy Andersson bara upprepar sig, eftersom det gäller det mesta inom filmen, det mesta är upprepningar, medan Andersson är fullkomligt unik. Men i slutet av sin recension så säger Croneman exakt så här: "(ibland har man svårt att se det nya i en scen, "såg vi inte exakt detta för tio minuter sedan?")" och det gjorde vi, exakt. Vi har också sett exakt detta i oräkneliga reklamfilmer och Anderssons tidigare spelfilmer, med undantag av En kärlekshistoria (1969).

Saker jag har sett (9)

När jag publicerade det här inlägget första gången (30 augusti) var det strul med högermarginalen, jag publicerar den därför igen, och hoppas det går bättre den här gången.

Dagens filmer: Catch Me If You Can, Trollbunden, Brigadoon, Baramnan gajok, This is England, Underbar och älskad av alla, Ett öga rött samt Ciao, Bella.

På 1960-talet var det något alldeles särskilt glamoröst över att flyga. Då var pilot ett drömyrke, och med hög status. Pilot var något sexigt, och det samma gällde flygvärdinnorna. Att flyga var betydligt mer lyx än det är nu, när det nästan börjar bli vardagsmat i den rikare delen av världen. Terroristhotet på 70-talet, och det växande säkerhetstänkandet, har också medverkat till avglamouriseringen av flyget, samtidigt som komforten ombord paradoxalt nog bara blivit bättre och bättre, för alla passagerarklasser. Visserligen är det ur rättvisesynpunkt positivt att det har blivit billigare och vardagligare att flyga, men samtidigt har något gått förlorat, och då tänker jag inte på de växande utsläppen av växthusgaser, utan på just det glamorösa. Men för den som vill ha en bild av hur det kunde te sig så är Steven Spielbergs lättsamma drama Catch Me If You Can (2001), som jag såg om i helgen, ett ypperligt val. Den utspelar sig under mitten av 60-talet, och frossar verkligen i tidsandan, som en antropologisk tidsstudie.

Den handlar om en svindlare, Frank Abagnale Jr., (Leonardo diCaprio) som utger sig för att vara pilot på Pan Am, och på det viset lyckas lösa in falska checkar, flyga jorden runt gratis, och få hur många kvinnor som helst. Sen får han jobb som läkare på en akutmottagning, utan att ha någon som helst medicinsk kompetens, och han börjar jobba som advokat, utan någon form av juridisk utbildning, mer än att han sett Perry Mason på tv. Han jagas av FBI, och framför allt av agent Carl Hanratty (Tom Hanks), och Abagnale (som inte fyllt 20 än) och Hanratty får efterhand en slags far-son relation. Det slutar med att Abagnale anställs av FBI för att avslöja checkbedrägerier. En sådan vansinnig historia kan bara vara sann, och det är den också, även om filmmakarna naturligtvis ändrat och förskönat och förvanskat på vägen. Den är inte helt lyckad, det är emotionellt lite för tam, och blir ibland långtråkig och en smula övertydlig. Men visuellt är den ibland magnifik, och i scenerna mellan Abagnale och hans riktiga pappa (Christopher Walken) och mellan Abagnale och hans surrogatpappa, det vill säga Hanratty, glimrar det till ibland, och blir riktigt gripande. Den är, på gott och ont, en Spielbergfilm, fast en lite mer avslappnad Spielberg. Men om ni inte orkar se den i sin helhet ens som ett insiktsfullt tidsdokument, så se i alla fall förtexterna, de är bland de bästa jag vet. (finns på dvd)

Trollbunden (Spellbound 1945) är en av Hitchcocks svagaste filmer men trots det har jag sett den förvånansvärt många gånger, senast i fredags. Den känns mest som en introduktionsfilm i psykoanalys och Freuds läror, men de romantiska scenerna mellan Ingrid Bergman och Gregory Peck är fina, och Salvador Dalís drömsekvenser hisnande, och det ges flera exempel på Hitchcocks vilja att experimentera. (finns på dvd)

När det gäller drömsekvenser är kanske Vincente Minnelli den främsta regissören, ibland kan en hel film vara som en dröm, och det gäller också Brigadoon (1954), som jag nu äntligen sett. En by i Skottland kommer bara fram en dag vart 100 år, och just den dagen 1954 råkar två amerikanska affärsmän komma förbi. Den ena (Gene Kelly) är romantisk, den andra (Van Johnson) cynisk, och den romantiska förälskar sig i en kvinna (Cyd Charisse) i byn. Men när dagen är slut så försvinner byn och hon med den, och männen åker tillbaka till Manhattan, såväl stadsdelen som drinken. Det är inte en film jag förväntar mig passar alla och en var, men den passar mig, och den filmintresserad har i alla fall två sekvenser att njuta av. Dels en magnifik apokalyptisk jakt genom en surrealistisk skog, där Minnellis kameraarbete når oöverträffade höjder, och dels en lång restaurang/barsekvens, där kameran glider omkring och plockar upp ett par repliker här och där, och en mängd människors konversationer avlyssnas på det sätt som Robert Altman ett par decennier senare blev så berömd för. (finns på dvd, min artikel om Vincente Minnelli finns här)

En av de bästa filmerna från senare år är den koreanska Baramnan gajok (The Good Lawyer's Wife 2003). Advokaten och hans fru är både sexuellt frustrerade och avtrubbade. Han försöker finna tröst hos en älskarinna, frun uppmuntrar grannpojkens uppvaktningar. Paret har också en adopterad son, som i alla fall är mammas stora glädjeämne. Samtidigt har de mannens föräldrar att ta hand om, då pappan är svårt sjuk. Det är helt enkelt en modern, alienerad familj i ett modernt, industrialiserat land, men där det förflutna ligger som ett spöke i bakgrunden, med Koreakriget som ett återkommande inslag. Det är en erotisk, rolig och bitvis djupt tragisk film, med underbart vackert foto, och en slags avslappnad inställning till sakernas tillstånd som är mycket tillfredsställande. (finns nog bara på dvd i Korea är jag rädd.)

Till sist några bioaktuella filmer, tre svenska, Underbar och älskad av alla, Ett öga rött samt Ciao, Bella.

Om Ciao, Bella finns det inte mycket att säga. Den var tråkig och menlös, och väckte mest frågor som jag dock inte orkar ställa här. Men ungdomarna i biosalongen verkade vara nöjda.

Ett öga rött finns det en hel del att säga om. Den var tyvärr inte alls bra, och felet låg på två plan. Dels att den aldrig stannade upp och verkligen började, utan mest kändes som en lång transportsträcka fram till de dramatiska slutsekvenserna. Allt bara skummades igenom, och den vilade aldrig så pass länge i någon scen för att man skulle hinna bli känslomässigt involverad. Måhända kände filmskaparna på sig det, för det andra felet var en övertydlighet, där det gång efter annan klipptes in vitskimrande tillbakablickar för att vi skulle förstå huvudpersonen Halims känslor, och hans saknad efter sin ömma moder. Det som var bra i filmen var fadern (Hassan Brijany) och sonen (Youssef Skhayri), deras rollprestationer, som var bättre och mer gripande än filmen förtjänade. (Ciao Bella går på bio nu, Ett öga rött har premiär 7 september)

I en tv-krönika i lördagens Svenska Dagbladet menade krönikören Magnus Eriksson att Cicci Renström Suurna stod för en "fördummningsprocess" då hon tyckte att Underbar och älskad av alla var "bättre än en fransk thriller". Eftersom filmerna hade premiär dagen innan krönikan publicerades förefaller det inte troligt att Eriksson sett någon av filmerna, det verkade inte så av döma av hans ordval heller, men det tycks inte hindra honom i hans kritikergärning. Eriksson tycks mena att en fransk thriller per definition är bättre än en svensk komedi, och min fråga är om Eriksson verkligen är säker på att det är Renström Suurna som står för fördummningen.
Själv har jag bara sett Underbar och älskad av alla och jag tyckte den var mycket trevlig. Synnerligen banal visserligen, men jag skrattade gott många gånger, och led med den stackars Bella (Martina Haag). Det var också skönt att det inte blev något lyckligt slut, utan att allt bara fortsatte som förr, utan att någon egentligen blivit klokare eller på något vis kommit någonstans. (går på bio nu)

Ett öga rött och Underbar och älskad av alla har en sak gemensamt, och det är att de båda använder sig av Mikael Persbrandt som någon nästan mytisk person, som respektive films huvudperson dessutom riktar ett skjutvapen mot. Är det en slump, eller har Persbrandt inskrivet i sitt kontrakt att han framöver ska ha en biroll som sig själv i varje svensk film? Som det inte var nog med alla dessa tusentals Beckfilmer.....

Men det går bra film på biograferna också, och just nu är nog ingen bättre än This is England. Den sjuder av liv, passion, vrede, humor och berättarglädje, en upplevelse för alla sinnen. Med undantag av den allra sista scenen, som säkert kändes viktig för regissören, men som för mig kändes påklistrad och onödig, var den en njutning, trots all smärta. Den var också, precis som Catch Me If You Can, ett imponerande tidsdokument, fast med inriktning på allt som inte var glamoröst, på livets baksida.

Den stora skillnaden mot de svenska filmerna, utöver den visuella överlägsenheten, var att This is England aldrig stressade fram efter en dramaturgisk mall, utan anpassade sig efter varje scens specifika behov och innehåll. Det levde och andades på ett självständigt, och ibland till synes improviserat, vis. Tänk om man kunde lära ut det på DI, eller vad säger du Harald Stjerne?
-----------------------------------
För den som vill läsa lite om det glamorösa flygandet, se exempelvis Virginia Postrel här.

Vincente Minnelli

I det klassiska Hollywood ansågs det ofta att en bra regissör, fotograf eller kompositör var en som inte drog uppmärksamhet till sig, allt skulle underordnas handlingen och berättelsen. Men undantagen mot den regeln var många. Vincente Minnelli är ett av undantagen. Minnelli intresserade sig inte för handlingen eller berättelsen, han iscensatte känslor och drömmar, och han gjorde det med en överdådig dekor och komplexa och spektakulära tagningar. Tagningar som ibland var flera minuter långa, och där flera parallella handlingar utspelades på olika plan i bilden.

Han är känd för sina musikaler, men musikalerna utgör bara ena hälften av hans verk. Den andra hälften består av psykologiska dramer, och tillsammans utgör de ett kvalificerat livsverk som lämnar de flesta andra filmskapare stående.

Jag sa att han iscensatte drömmar, och på sätt och vis är alla hans filmer som drömmar, om drömmar. Nästan alla hans rollfigurer lever i en dröm, skillnaden mellan musikalerna och dramerna är att i musikalerna slutar de med att de kan leva kvar i sin dröm, men i dramerna krackelerar drömmen och vansinnet och lidandet tar hem segern. Det är ingen slump att Minnelli filmatiserade Madame Bovary (1949), det är heller ingen överraskning att det är en magnifik film.

Minnelli var som ung en lovande tecknare, men hamnade efter skolan i teatervärlden, bland annat som dekormakare. 1935, 32 år gammal, började han sätta upp musikaler på Broadway. Producenten Arthur Freed lockade honom till Hollywood, där han omgående lät tala för sig. Redan hans tredje film, Vi mötas i S:t Louis (Meet Me in St. Louis, 1944) är ett mästerverk.

Den kan få stå som exempel för Minnellis sätt att arbeta. Eller, rent av en scen kan få stå som exempel. Judy Garland spelar huvudrollen, mellansystern Esther, i ett medelklasshem i det tidiga 1900-talets S:t Louis. Han är förälskad i grannpojken, och när familjen har fest är förstås grannpojken bjuden. När festen är slut så dröjer han sig kvar, och Esther frågar om han vill följa med henne och släcka lamporna i huset. Det är gasljus, så varje lampa måste släckas för hand, vid själva lampan. Han säger förtjust ja, och det är ett klipp. Efter klippet har kameran flyttat sig till taket ovanför ljuskronan i matsalen, och sedan, i en lång obruten tagning, följer kameran med dem när det unga paret går genom huset, och släcker lampa efter lampa, och för var släckt lampa blir bilden mörkare, och de kommer allt närmare varandra. Det är en underbar scen, både för den stämning den förmedlar, och för den följsamma och levande kameran som följer dem, hela tiden nyfiken på vad som ska ske, men hela tiden på taktfullt avstånd för att inte störa. Där förenas Minnellis två främsta sidor, skickligheten med kameran, och förmågan att skapa scener med emotionell innerlighet. Oavsett om hans rollfigurer är glada, arga, ledsna, förälskade, desperata, så är de det på ett sådant avskalat och ohämmat vis att det ibland blir oerhört vackert, ibland snarare obehagligt.

Judy Garland är ett exempel. När hon pratar om eller tänker på sin pojke har hennes ansikte en lyster som aldrig så många år på teaterskolan kan frambringa, utan bara kan skapas av atmosfären på inspelningen. En annan magnifik rollprestation står Spencer Tracy för i Brudens far (Father of the Bride, 1950). Lana Turners sammanbrott vid ratten i sin bil, filmat i en lång, oavbruten tagning, i Illusionernas stad (The Bad and the Beautiful 1952) är ett exempel på hur Minnelli var lika skicklig i att fånga den rena desperationen, så att det gör ont att titta. När Jennifer Jones, som spelar Emma Bovary, har tagit gift och ligger för döden, så är hennes dödsångest så äkta att känslan av att Jones själv tagit gift av misstag är svår att skaka av sig. När det gäller konsten att regissera skådespelare tillhör Minnelli den absoluta toppeliten. Det gäller även barn. Margaret O'Brien i Vi mötas i S:t Louis är ett exempel, som vi återkommer till. Ett annat är Ron Howard i Pappas vänninor (The Courtship of Eddie's Father, 1963). Den handlar om en man (Glenn Ford) som blir änkling och ensam får ta hand om sin 9-åriga son (Howard). Sonen har inte riktigt tagit till sig moderns död, men i en scen upptäcker han att hans guldfisk har dött, och då ställer han sig plötsligt och skriker ut sin sorg och förtvivlan. Han bara skriker och skriker tills pappan ger honom en örfil. Det var många år sen jag såg filmen men jag kan fortfarande höra hans skrik.

Minnelli, med sina färgsprakande filmer, fyllda av dans, musik, rörelse och liv, kan förefalla ytlig och banal, en eskapist bort från vardagens mörker. Men för den som är uppmärksam är det betydligt mer komplicerat. Snudd på alla hans filmer balanserar på avgrunden, och alla hans filmer, även den färggladaste musikal, har ett element av sorg och vemod över sig. En av de bästa, Gigi (1958), har en replik som är ganska talande. Gigi brottas med sitt förhållande till Gaston, som egentligen inte är rätt för henne. Men hon stannar kvar hos honom med motiveringen "I'd rather be miserable with you, than without you." Brudens far må vara en komedi om ett bröllop, men det är samtidigt ett insiktsfullt drama om rädslan för att åldras. Och, eftersom det är Minnelli, så innehåller den en drömsekvens, men en mardrömsekvens. Vi mötas i S:t Louis har så många undertoner att det ibland är oklart om det är en komedi eller tragedi. Se exempelvis hur familjefadern hela tiden står utanför familjen, aldrig är en del av den, och hur frustrerad han är över det. Se också på den långa Halloween-sekvensen, då barnen löper amok och bränner allt de kan komma över i en surrealistisk sekvens David Lynch skulle varit stolt över. Det gäller även den scen då Tootie, familjens yngsta, plötsligt inser vad det faktum att familjen ska flytta till New York innebär. Hon springer ut och griper tag i en pinne och hugger huvudet av alla sina snögubbar så att vinteridyllen förvandlas till något liknande "The Night of the Dead Snow Zombies".

Men det är en av Minnellis musikaler, så det ordnar sig till slut. Men svärtan och smärtan finns där, hela tiden. Att han så länge kämpade för att få göra en film om Vincent Van Gogh faller sig ganska naturligt, och resultatet, Han som älskade livet (Lust For Life, 1956) känns ibland mer som en avant-garde produktion än någon konventionell glassig bio-pic från Hollywood.

Om det första som slår en är Minnellis rörliga kamera, och de andra är de anmärkningsvärt nakna och råa skådespelarinsatserna, så är det tredje hans förmåga att arbeta med rummet. I en typisk scen så är det två eller flera parallella händelser som utspelas. Den ena i förgrunden, och den andra i bakgrunden, eller den ena i högra bildrutan, den andra i den vänstra, eller också så kan det pågå två saker samtidigt vid ett och samma bord. Eftersom personerna hos Minnelli är viktigare än handlingen så blir det automatiskt så att om det är fler än en person i bild samtidigt så är det flera historier som berättas samtidigt. Några av de finaste exemplen finns i Brudens far, till exempel när brudens far sitter vid bordet och diskuterar bröllopet med ett annat par, och plötsligt inser att hans fru håller på att bryta ihop. Eller i Vi mötas i S:t Louis, på julafton, där barnen och morfar glatt delar ut julklappar i bakgrunden. Allas röster hörs, och på ljudbandet ligger fokus på den uppsluppna stämningen runt granen, men viktigare är det som inte sker vid granen, utan modern och fadern som försonas vid bordet.

Jag har bara valt en handfull filmer som exempel, men Minnelli har gjort 12-14 filmer som är fantastiska, och fler därtill som är riktigt bra. Under 20 års tid så gjorda han nästan inga misstag. Visserligen fick han ibland göra en brödfilm, för att få möjlighet att göra ett eget projekt, som när han fick göra Under Bagdads måne (Kismet 1955) för att få göra Han som älskade livet, men det ska han inte lastas för. Han är underskattad, ibland även av de som tycker om honom. David Thomson skrev en gång att "Perhaps inconsistency is his chief characteristic." Det kan jag inte hålla med om, han var kanske inte alltid bra, men konsekvent, det var han, och han är en av de filmskapare som skapade en helt egen värld, en drömvärld, men en drömvärld som var befolkad av figurer som känns förbluffande äkta och levande.