Mord på tåg 63

Det finns en typ av film som nästan helt försvunnit från marknaden, och det är de korta, anspråkslösa underhållningsfilmer, som ibland schablonartat kallas B-filmer. Även en simpel actionfilm idag ska vara den största, mest spektakulära happening som någonsin skådats, och alltför många seriösa filmer hämmas av att de tar sig själva på väldigt stort allvar, så att pretentionerna kväver lusten.

I veckan såg jag äntligen Mord på tåg 63 (The Narrow Margin 1952), en film som jag längtat efter i alldeles för många år. Det är en thriller ombord ett tåg, den har inga kända skådespelare, den är bara 70 minuter lång, och den är bara en ren, rak rysare. Två poliser ska föra ett vittne från Chicago till Los Angeles med tåg, jagade av tre mördare. En av polismännen blir skjuten ganska snart, och sen är det bara en polis, och vittnet kvar. Mördarna vet inte hur vittnet, en änka, ser ut, men de vet hur polismannen ser ut, polismannen vet om mördarna, men inte hur de ser ut, något som gör tåget till en plats där varje människa är ett hot, en potentiell mördare, och ett potentiellt offer. Av detta har det blivit en snudd på perfekt film. Den är andlöst spännande från första till sista bildruta, och den är en uppvisning i effektivt bildberättande. Den klaustrofobiska stämningen underbyggs effektivt av bildkompositionerna, och dialogen är hårdkokt och laddad, av det slaget att man gärna lägger replikerna på minnet för att själv kunna använda dem en vacker dag.

Det faktum att det är ren underhållning, hindrar inte att den också är en liten moralitet, av ett för genren klassiskt slag, en snuts heder. På tåget erbjuds polismannen pengar för att vända bort blicken, och ett återkommande tema i filmen är att han är trängd från alla hörn. Han slåss för sitt liv, för vittnets liv, för sitt samvetets skull, och han är filmen igenom bitter och äcklad av sig själv, sitt jobb, sin situation.

1952 var sådana här filmer ett stående inslag i repertoaren, det fanns helt enkelt ett större utrymme för små filmer i Hollywood, nu måste varje film vara stor för att bära kostnaderna, och helst redan första helgen. På den här punkten är jag faktiskt böjd att hävda att det var bättre för. Det är inte nödvändigtvist så att filmerna var bättre för, men det var mer varierat. Det fanns en större spridning av filmer, av genres, av budgetar, och i vilken liten lågbudgetfilm som helst kan man hitta en sådan passion och hantverksskicklighet att de knockar vilken modern megabudgetfilm som helst. Mord på tåg 63 hade förmodligen inte blivit gjord idag, men hade den det hade den haft stjärnor i huvudrollerna och ett par saftiga explosioner, och halva njutningen hade gått förlorad.

--------------------------------------------------------------
1990 gjordes en nyinspelning av Mord på tåg 63, den fick på svenska heta Farligt möte (Narrow Margin). Gene Hackman och Anne Archer spelar huvudrollerna. Jag såg den för kanske 15 år sedan, och vill inte säga något om dess eventuella kvaliteter. Ingen av versionerna finns utgivna i Sverige idag, men det är möjligt att man kan gräva fram en gammal vhs-kopia av Farligt möte i en välsorterad videobutik. Versionen från 1952 finns utgiven på dvd i Frankrike och USA, den från 1990 finns i England och USA.

Richard Fleischer regisserade Mord på tåg 63, manuset skrevs av Earl Fenton och huvudrollen spelades av Charles McGraw. Tillsammans har de också gjort Jagad av radiopolisen (Armored Car Robbery 1950). Ack, om den ändå fanns på dvd den också.