Stockholm Film Festival avdelning 2

Man kan ju onekligen bli en smula utmattad av alla filmer som visas, av alla dåliga projektioner och alla halvbilder, och alla långa köer i svettiga foajéer utan luftkonditionering. Särskilt när filmen är försenad frestar det på, men hoppet om att få se något alldeles extra är det sista som överger filmentusiasten.

Tyvärr har jag inte sett något alldeles extra den här festivalen. Med ett undantag som jag återkommer till.

Indiska Mixed Doubles handlade om ett gift par där mannen inte tänder på sin fru längre, och för att få fart på sexlivet funderar han på att byta sexpartner med en annan man. Ämnet var i och för sig intressant, men utförandet var så menlöst att jag inte orkade se klart den. För första gången så lämnade jag en biosalong innan filmen var slut, och det kändes bra. Är det någon som sett hela får ni gärna berätta hur den slutade.

Betydligt bättre var amerikanska Come Early Morning, om arbetarklassliv i en småstad. Huvudperson var Lucy Fowler, en härjad kvinna med intimitetsproblem, möjligen beroende på sina föräldrars problem. Hon försökte kämpa på så gott det gick, men det enda hon egentligen hade var jobbet. Det var på inget vis originell, allt var standard, men den var välspelad och godhjärtad, och det fanns en trubbig underton som jag gillade. Exempelvis hur de olika hunsade kvinnorna mot slutet på sitt sätt gjorde någon form av revolt, och det att hitta sin roll i yrkeslivet kan vara nog så betydande som att bilda familj.

Engelska Cashback var mer originell, men samtidigt fångad i sin egen stils konventioner. Det var en tydligt manlig film, om män, av män, men inte nödvändigtvis enbart för män. Eller, en korrigering, en film om killar, av killar. Den kändes inte så särskilt vuxen. Filmen hade en viss sagokaraktär, fast en saga med strippor och en ändlös parad av hel- och halvnakna kvinnor i paralyserat tillstånd. Men rolig var den, och här kommer vi till undantaget jag nämnde ovan. Den var ibland så rolig att jag fick andnöd. Det var särskilt en fotbollsmatch där det ena laget (filmens huvudpersoner) var så genomusla att matchen slutade 26 – 0, så var det roligaste jag sett på år och dag, och då är jag ändå ganska lättroad.

Idag har också en av de mest omtalade festivalfilmerna svensk biopremiär, Little Miss Sunshine. Det är en synnerligen amerikansk film, på gott och ont. Exempelvis brer den på väl tjockt med familjesentimentaliteten. Men här finns tillräckligt med humor och smärta för att göra den värd priset för biobiljetten och barnvakten. Eller barnvakt förresten, det är inte en Hitchcock-film, så ta med barnen. Men var beredda på att bli berörda. Vissa scener är oerhört elaka, andra väldigt roliga, vissa smärtsamma, och ett par scener var till och med lite obehagliga tack vare sin emotionella styrka.