Realism och trovärdighet

När Orvar Säfström i Filmkrönikan recenserade Collateral (2004) så sa han att Vincent, yrkesmördaren, inte var trovärdig. Så där skulle aldrig en yrkesmördare bete sig visste Orvar att berätta. Men hur kan han veta det? Hur många yrkesmördare hade han intervjuat innan han såg filmen? När Cinderella Man (2005) recenserades fanns Paolo Roberto på plats och kommenterade olika boxningsfilmers realism och trovärdighet, och det är ju relevant, men när Orvar kritiserar Vincents trovärdighet är det inte i relation till verkliga yrkesmördare, utan snarare jämfört med andra fiktiva yrkesmördare, och vad är det som säger att de ligger närmare verkligheten än Vincent.

Mårten Blomkvist kritiserade, i sin recension i DN, Vintergästen (1997) för att porträttet av fotografen inte var trovärdigt. Anledningen var att fotografer enligt Blomkvist alltid blundar med ena ögat när de fotar, men det gjorde inte Emma Thomson i filmen. Jag kan bara säga att jag aldrig blundat med ena ögat när jag fotat, och det är ingen som har ifrågasatt min trovärdighet som fotograf.

Det där är två exempel på hur problematiskt det kan vara att prata om trovärdighet på film. Ett annat exempel är Cykeltjuven (1948), hyllad som en neorealistisk milstolpe. Men premissen den bygger på är inte alls trovärdig. Om det hade varit på riktigt, och mannen förlorat sin cykel, hade han fått en ny av myndigheterna. Den kris stölden av cykel innebär i filmen är skapad av manusförfattaren för att få till en bra story. Men Cykeltjuven känns i alla fall realistisk, vilket är något av den springande punkten här, för det är främst filmens yta, dess estetik, som avgör om den känns realistisk eller inte. En film som har grovkornigt foto kallas oftare realistisk än en som inte har det, ju rörligare handkameran är, desto större realismkänsla talas det om. Sen finns det också ett klassperspektiv, för en film som utspelas i överklassen kallas nästan aldrig för realistisk, medan en film som utspelas i arbetarklassen nästan alltid gör det. Vilket naturligtvis är absurt, men kanske det hänger ihop med att filmkritikern känner sig tillfreds över att han/hon besöker en värld han/hon annars aldrig kliver ner i. Manohla Dargis skrev, apropå Steven Soderberghs kommande film Bubble, att den handlade om "men and women from a world so seemingly alien from his own and that of most film critics", och det kan ju vara en extra krydda, och ju mer jäkligt det är i den okända miljön, desto mer realistiskt tycker kritikern att det är.

När man tittar på en film så är det ofta yttre omständigheter som avgör om man tycker det är trovärdigt eller realistiskt, inte om det som händer i filmen faktiskt skulle kunna hända i verkligheten eller inte, vilket ju borde vara det enda kritieriet på om det är realistiskt eller inte. Innan 11 september så avfärdades rutinmässigt filmer om muslimska terrorister som rasistiska och utan trovärdighet, idag skulle de möjligen anklagas för att vara rasistiska, men knappast för att rent principiellt sakna trovärdighet. Vad man anser trovärdigt går gärna hand i hand med vad man anser vara politiskt korrekt.

Detta innebär att trovärdighetsuppfattningen förändras med tiden, liksom även uppfattningen om vad som är realistiskt. Olika tider har haft olika uppfattning om realism, och det som för en tid uppfattas som realistiskt verkar för en senare generation vara manerat och konstlat. I vår tid är det alltså grovkornigt foto och rörlig handkamera som rankas högt, trots att det ju i allra högsta grad är ett stiliserat och förkonstlat foto.

Själv tycker jag att scenerna från tidningsredaktionen i Alla presidentens män (1976) är bland det mest realistiska jag sett på film, trots att allt är uppbyggt i studio och det bara är skådespelare som befolkar lokalen, och kameran är fast och fotot helt okornigt. Anledningen är dels ljudbandet, det är ett ständigt smattrade, hojtande, klapprande och sorlande, dels är det djupfotot och belysningen, som gör att hela redaktionen är i fokus, och det överallt sker olika, för handlingen ovidkommande, saker. I en scen sitter Robert Redford i förgrunden och skriver en artikel, långt bakom honom tittar några av hans kollegor på tv. De är inte viktiga, och vi ser inte vad de ser, bara att de är där, och intresserat följer något tills det är slut, varpå de går därifrån. Poängen är just att de inte är där för handlingens skull, utan bara gör vad de ska, oberoende av Robert Redford eller filmteamet, och det är det som skapar realismkänslan, att det vi ser händer oberoende av att det är film, och om vi inte tittade på filmen skulle det ändå äga rum. Men det är ju bara bluff, de har fått betalt för att stå där i bakgrunden och se på tv.

En annan film som har en hög realistisk känsla är Bill McKay - utmanaren (1972), och där är det miljön i kombination med det närgångna, improviserade fotot som gör det. Kameran följer med, än hit, än dit, snappar upp några ord här, några ord där, ibland hör man inte vad som sägs, ibland ser man inte de som pratar för att andra människor kommer i vägen. Det känns realistiskt på ett helt annat sätt än dagens hårt kontrollerade och manipulerande dogme-estetik.

Men varför är egentligen realism så glorifierat? Nästan alla nya vågar inom filmen, neorealismen, diskbänksrealism, franska nya vågen, nya Hollywood, Dogma, och så vidare, har hyllats för att de fört in ett nyare, mer realistiskt perspektiv och utförande. Men vari ligger realismens egenvärde? Varför har en korrekt avbildning av verkligheten mer värde än en fantasifull tolkning av den samma? Varför används alltid ordet "orealistiskt" som ett skällsord? Är det inte ett tecken på att man har en snäv syn på konst? Om konsten bara korrekt avbildade verkligheten så skulle den snart göra sig överflödig, så det är tur att även de som skriker högst efter realism, egentligen, när man skrapar lite på ytan, gärna vill ha något annat än ren realism. De vill ha något som tillfredsställer deras fantasi, även om det bara är deras fantasi över hur verkligheten ser ut. För det finns ju ingen självständig verklighet, verkligheten är en illusion den också.