Stockholm Film Festival avdelning 3

Äntligen kan alla filmfestival medarbetare slappna av, och de som jobbat dygnet runt senaste månaden får sova ut. Besökarna kan rangordna årets festival mot tidigare, och årets pristagare kan glädjas att deras visioner och ambitioner fått det mottagande de hoppats på.

Årets tema var arabisk film, men det märktes inte bland pristagarna. Så gått som samliga priser gick till engelskspråkig film, från USA, Storbritannien och Australien. Undantagen var regipriset som gick till Spanien, Daniel Sánchez Arevalo för sin film Azuloscuroasinegro (Darkbluealmostblack), och priset för bästa kortfilm som gick till Malaysia, Adults only. Årets mest omtalade filmer var genomgående amerikanska, såsom The Fountain, Little Miss Sunshine och Shortbus. Den anglosaxiska berättelsen är förhärskande även på en festival som försöker vara alternativ.

Som vän av koreansk film är jag en smula besviken på The Peter Pan Formula, visserligen kändes den typiskt koreansk, men den var ack så livlös och stel. I början så försökte jag hålla humöret uppe, men efterhand så blev det alltför tråkigt. Det var synd, för pojken som tvingades ta hand om sin mamma efter att hon hamnat i koma, var en intressant person, och jag hade gärna sett att han fått vara med i en annan film.

Stel och livlös var däremot inte Shortbus. Den har omskrivits tidigare på filmforum (här), och den har nu också fått reguljär biopremiär. Även den var något av en besvikelse. Inte för att den var dålig, alls inte, men för att den var en smula tråkig. Öppningssekvensen, en hisnande kameraåkning över ett Manhattan byggt i lera, var storartad, det var det mest upphetsande i filmen. Efter det så puttrade den mest på. Det är möjligt att det är årets gulligaste film, en film där alla är snälla, och alla tycker om varandra. Det var ett av problemen, det fanns ingen konflikt. Visserligen fanns det många med diverse problem, särskilt den deprimerade och självmordsbenägne Jamie (Paul Dawson), och samtliga hade problem med intimitet, men de fann alla tröst och hjälp, och som sagt, allt var så gulligt. Det andra problemet med filmen, som möjligen hänger ihop med det första, var bristen på överraskning. Ett exempel: Sofia (Sook-Yin Lee) berättar i filmens början att hon aldrig haft någon orgasm, och jag såg nästa på en gång hur filmen skulle sluta. En dryg timme innan filmens sista scen så hade jag redan sett den framför mig, och jag hade inte sett i syne. Det slutade exakt som jag gissade. Sånt gör mig alltid besviken. Men det ska inte ta ifrån filmen dess värme och charm, här fanns många sekvenser som var oemotståndliga, och någon form av heders-Oscar borde ges till Justin Bond. Han får sista ordet: "These people spend all night sucking cock and eating ass, and then hit the buffet claiming they're vegan."