Man hade experimenterat med ljudfilm ungefär från filmens födsel i slutet av 1800-talet, men de första egentliga ljudfilmerna dök upp under slutet av 1920-talet, och den första film med tal var Jazzsångaren (The Jazz Singer 1927). En vanlig uppfattning är att det första ljudfilmerna var statiska och stela, men det stämmer bara till en viss del. Visserligen försvann de mest ekvilibristiska kamerarörelserna i väntan på att ljudinspelningstekniken skulle utvecklas, men det gjordes filmer även i början som var både dynamiska och rörliga, och även om många inte var bekväma med den nya tekniken så fanns det också de som tämligen omgående lärde sig att behärska den och använda den kreativt. En av de första var inte oväntat Alfred Hitchcock i Utpressning (Blackmail 1929), Englands första ljudfilm.
Men den första ljudfilmen i filmarkivet är inte engelsk utan amerikansk, och den är inte från 1929 utan från 1940. Det ligger i blodet (His Girl Friday). Det är en nyinspelning av filmen Det stora reportaget (The Front Page 1931). Där handlade historien om en tidningsredaktör och hans manliga stjärnreporter, i nyinspelningen blev stjärnreportern kvinna. Filmen inleds med att hon, Hildy Johnson (Rosalind Russell), kommer till redaktionen för att berätta för sin redaktör, tillika ex-man, Walter Burns (Cary Grant) att hon först ämnar säga upp sig och sedan gifta om sig. Burns kommer snabbt över sin chock och börjar på alla sätt slåss för att få henne tillbaka.
Det ligger i blodet är svår att definiera. Det är en screwball komedi med gangsterfilms inslag, det är ett drama om korruption med inslag av romantisk komedi, det är ett drama om brott och straff och en satir över journalistik och journalister, det är parallellt en komedi och en tragedi. Att den lyckas hålla alla dessa bollar i luften samtidigt utan att någon gång darra på manschetten är skäl nog till att den ska platsa i filmarkivet, som ett exempel på konsten att berätta en historia. Den är en uppvisning i narrativ briljans. Den djupa tragik som ligger i grunden för historien, det rättsfall som tidningen bevakar, faller aldrig i glömska, samtidigt som filmens indignation över maktmissbruk, korruption och sensationshunger inte tappar i styrka. Humorn blir istället ett sätt att förstärka svärtan, och göra den mer drabbande. Manuset av Charles Lederer bygger på en pjäs av Ben Hecht och Charles MacArthur.
Men det är mer än så. Det är också Cary Grants främsta rollprestation, och därigenom en av de främsta rollprestationerna någonsin. Grants båda sidor, den charmerande playboyen och den demoniske domptören, för båda fullt spelrum, och det är en ren uppvisning, även här.
Sen var det ljudet, för filmen var här innovativ, i användandet av dialog. För att få dialogen mer realistiskt så pratar folk i munnen på varandra, och det som kallas överlappande dialog fick här något av ett genombrott, det som senare Robert Altman skulle bli berömd för. Det sägs ibland att Det ligger i blodet är den film som håller högst tempo i dialogerna, och den är verkligen halsbrytande. Det är inte bara det att det pratas snabbt, en person kan prata med två personer i rummet samtidigt, och dessutom med en i rummet bredvid samt i telefon med en fjärde person.
Filmen är också ett exempel på den progressiva kvinnosyn som fanns i Hollywood på den här tiden. Hildy Johnson är en yrkesarbetande kvinna, den främsta inom sitt område, som inte drar sig för att tackla (bokstavligt) sheriffen i en mörk gränd. Hon är också en kvinna som får välja mellan ett tryggt liv som gift hemmafru eller en fortsatt yrkeskarriär, och väljer karriären. Det finns ingen som sätter sig på henne, och hon är det naturliga navet, och det i kraft av sin intelligens och kompetens, inte tack vare djupa urringningar och höga klackar. Rosalind Russell gör henne till en genuin hjälte, inte tack vare några särskilda hjältedåd eller övermänskliga krafter, utan genom att vara mänsklig och samtidigt the best of the best.
Så, om man ska se en film som ett exempel på berättarteknisk fulländning och emotionell komplexitet, då är Det ligger i blodet filmen man ska se. Därför får den en plats i filmarkivet.
Läs mer om filmens regissör och producent, Howard Hawks, här. Jag har inte nämnt hans namn förrän nu, men det är hans film, från början till slut.
Tidigare filmer i filmarkivet:
Ingeborg Holm (1913) här
Fart, flickor och faror (Sherlock Jr. 1924) här
Pansarkryssaren Potemkin (Bronenosets 'Potemkin' 1925) här
Napoleon (1927) här
Andra bloggar om: Journalister, tackling av sheriffer, karriärkvinna
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar