Filmarkivet (8)

Filmhistorien berättas ju traditionellt med utgångspunkt från sin egen kultursfär, så filmhistoriska översiktsverk skrivna i västvärlden före mitten av 1950-talet ägnade inte många sidor åt film från andra delar av världen, trots att en vital och konstnärligt högtstående filmkultur frodades även annorstädes, och kanske ingenstans mer så än i Japan. Tekniskt var man lite slöare i starten, men från mitten av 1920-talet hade man hunnit i fatt, och det finns skatter där som fortfarande väntar på att bli upptäckta i västvärlden, både filmer och regissörer. Men, som sagt, det västerländska genombrottet kom när Rashomon, eller Demonernas port, visades på filmfestivalen i Venedig 1951, och vann pris därtill.

En av de främsta företrädarna för denna filmskatt är Yasujiro Ozu, och en av hans filmer får utgöra det åttonde tillskottet till filmarkivet. Vilken av dem är inte så viktigt, för de är ofta synnerligen lika varandra. Den mest kända är nog Föräldrarna (Tokyo monogatari 1953), själv har jag särskilt svag för Tidigt om sommaren (Bakushu 1951).

Vad som kännetecknar en film av Yasujiro Ozu är att den handlar om en familj, och att någon form av uppbrott eller brytning äger rum i familjen. Inte så originellt kanske, men sättet filmerna är berättade på är originellt. Det är nämligen en exceptionellt stram och formell stil, med mycket få, om ens några, kamerarörelser, och med kameran allt som oftast placerad i ögonhöjd på en person som sitter på golvet. Det är inte mycket som händer i filmerna eller i scenerna, ibland kan bilden vara tom, så till vida att där inte är några personer. Det är inte ovanligt att en scen börjar med ett tomt rum, till vilket en eller flera personer kommer in, pratar lite, och sen går ut, och kameran stannar kvar, trots att rummet är tomt igen. Bilder på blomkrukor, tvätt som hänger på tork, parkbänkar, är återkommande inslag, och tillsammans skapar det här något som man kanske kan kalla en antidramatisk stil. Yasujiro Ozu lägger stor tonvikt vid känslan, rummet och tiden, och berättar sina vardagliga historier med en förförisk enkelhet, som i själva verket är mycket komplicerad och meditativ. En film som Tidigt om sommaren har en slags visuell symmetri, där samma platser och samma bilder återkommer igen och igen, men varje gång med små förskjutningar, som visar på hur det som på ytan kan verka beständigt, hela tiden är i rörelse. Filmerna handlar om sorg, saknad, förlust och uppoffring, men det är mer genom sina bildkompositioner än genom dialogen som budskapet kommer fram. Och genom att regissören tar sig sådan tid, och lägger ner som mycket omsorgsfullt arbete med varje enskild bild, så blir filmerna oerhört rika på nyanser, och i all sin stillhet och "händelselöshet" blir de oerhört omtumlande, emotionellt.

Alla Ozus filmer är inte likadana, framför allt i början av sin karriär, på 1920- och 1930-talet, så hade han en mer varierad stil, med såväl gangsterfilmer som komedier, men från 1940-talet och framåt så är det den ovannämnda stilen som är den förhärskande. Jag har förståelse för den som finner hans filmer tråkiga, och de är djupt konservativa, men samtidigt nästan helt unika, i sin konsekvens, koncentration och zen-liknande harmoni. Det handlar inte bara om ett sätt att berätta, utan om ett sätt att förhålla sig till världen.

-----------------------------
Det finns en handfull av Yasujiro Ozus filmer på dvd i England och USA, men naturligtvis finns inget utgivet i Sverige.

Föregående utvalda film till Filmarkivet presenterades (här)
Progamförklaring till Filmarkivet återfinns (här)