Anna Hofman-Uddgren var Sveriges första kvinnliga regissör. Hon värvades från teatern till filmen av biografägaren NP Nilsson, även känd som Häst-Nisse. Året var 1910. Men efter hennes få alster skulle det dröja nästan 60 år innan kvinnor åter började regissera spelfilm igen. Mai Zetterling började i mitten av 60-talet, men först på 70-talet slog kvinnorna igenom på bred front. Man kan ju tycka att det sedan dess borde vara någorlunda jämställt i filmbranschen i Sverige, men så är det alls icke.
Förra året hade 26 svenska spelfilmer premiär. Av dessa var sju regisserade av kvinnor (Fjorton suger av ett kollektiv där en av de fyra regissörerna var kvinna), sex av desa sju filmer var också skrivna av kvinnor. Ytterligare tre filmer var skrivna av kvinnor, men regisserade av män. (Däremot var ingen film med manus av en man regisserad av en kvinna.) Av de filmprojekt som tilldelades stödpengar från Svenska Filminstitutets filmkonsulenterna var det mångdubbelt fler män än kvinnor som låg bakom projekten, om man räknar antalet projekt. Räknar man i faktiska kronor som tilldelades så är skillnaden ännu större, till männens fördel. Det betyder alltså att inte nog med att fler män fick pengar, de fick också mer pengar, relativt sätt, jämfört med kvinnorna. Så var det förra året, och så har det varit åren innan dess.
Den positiva särbehandling männen uppenbarligen är utsatta för är naturligtvis inte acceptabel. Förvisso är det så att fler män än kvinnor söker stödpengar, men det kan inte ursäkta den uppenbara snedfördelning som föreligger, När färre kvinnor än män söker stöd, är det rimligt att fler män får stöd, men det kan inte ursäkta att kvinnor får mindre pengar, när de väl får det. Jag har inga siffror på hur många som ansöker om stödpengar, så jag vet inte om det förhållandet kan motivera att så många fler män än kvinnor får dessa stöd, men jag gissar att det inte är så.
Så som i himmelen, Hip hip hora!, Lilla Jönssonligan på kollo, Populärmusik från Vittula, Hotet, Håkan Bråkan, Masjävlar, Strandvaskaren, Fjorton suger och Bombay Dreams var förra årets mest framgångsrika svenska filmer. På elfte plats kom Fröken Sverige. Av dessa är fem skrivna och regisserade av kvinnor och Hotet skriven av en kvinna, resten är män. Det betyder att kvinnorna relativt sett klarade sig betydligt bättre än männen i kampen om biljettintäkter, jämfört med hur många män och kvinnor som fick göra film totalt. Så därför borde det vara även ekonomiskt fördelaktigt att satsa på en kvinna, istället för en man.
I och för sig tycker jag inte att man har någon rätt att kräva pengar för att få göra en film. Inte heller tror jag att det finns något särskilt kvinnligt sätt att filma eller särskilda kvinnliga berättelser. Men när vi nu har ett system med bidrag, stöd och statliga medel för att hålla den svenska filmkonsten vid liv, så är det fel att det inte sker på lika villkor för alla sökanden. Det är strukturell diskriminering, och som sådan bör den bekämpas.
Vad kan man nu göra åt detta? Här är några förslag:
-Det projekt för att uppmuntra och stödja kvinnliga filmskapare som sfi inlett, skulle kunna utvecklas. Nu kan det sökas av färdigutbildade regissörer och manusförfattare, men kanske skulle man kunna tänka sig bidrag redan på ett tidigare stadium, för att uppmuntra kvinnor att utbilda sig, eller göra film utanför filmskolorna.
-Som det är nu har filmkonsulenterna helt fria händer att ge pengar efter eget godtycke. Under en tillfällig period om, säg, två år, kunde man införa positiv särbehandling av kvinnliga sökanden till filmstöd. Efter två år får man utvärdera och se vilka effekterna blev.
-Den ledande trion på en filminspelning är vanligtvis regissör, manusförfattare och producent (jag ber fotograferna, kompositörerna, klädmakarna och alla andra om ursäkt). Låt ett särskilt bidrag, under en begränsad period, utgå till filmer där minst hälften av dessa är kvinnor.
-För att göra det lättare för nya begåvningar att slå igenom kanske man borde ha en ny guldbaggenominering. För bästa nykomling.
Det var några förslag. Har ni några bättre?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
3 kommentarer:
Bra förslag med kategorin Bästa nykomling. Särbehandla inte kvinnorna men självklart ska de ha lika mycket pengar i bidrag som männen.
"Särbehandla inte kvinnorna" och "Självklart ska de ha lika mycket pengar som männen" går tyvärr liksom inte ihop... Man kan inte ge exakta procenttal i stöd till ett visst kön utan att ha just särbehandling. Att som Fredrik föreslår stärka t ex utvecklings- och utbildningsstöd till kvinnliga filmarbetare är säkert en god idé (det behövs!), men att som huvudsaklig basis för produktionsstöd ha kön låter inte riktigt friskt (och alla kvinnliga kollegor i filmbranschen jag diskuterat detta med håller med mig).
"-Som det är nu har filmkonsulenterna helt fria händer att ge pengar efter eget godtycke. Under en tillfällig period om, säg, två år, kunde man införa positiv särbehandling av kvinnliga sökanden till filmstöd. Efter två år får man utvärdera och se vilka effekterna blev."
Detta låter som ett rent DDR-förslag. Konsulentsystemet är i sig en aning öststatsaktigt, men att sedan dessutom styra bidragen till att, utan egentlig kvalitetshänsyn (beroende på förstås hur storsärbehandlingen skulle vara), vara rent könsbetingade låter som ett lätt föråldrat tänkande. "Positiv särbehandling"? Snarare "förhandscensur med genusperspektiv".
"-Den ledande trion på en filminspelning är vanligtvis regissör, manusförfattare och producent (jag ber fotograferna, kompositörerna, klädmakarna och alla andra om ursäkt). Låt ett särskilt bidrag, under en begränsad period, utgå till filmer där minst hälften av dessa är kvinnor."
Nej minsann, ska man ha kvotering ska det tamigtusan gälla rakt av i hela filmproduktionen, isåfall måste vi KRÄVA att 50% (och helst fler!) av passarna och elektrikerna på svenska filminspelningar är kvinnor! Ska det vara rätt så ska det vara rätt!
Det görs knappast bättre film med hjälp av kvoteringar, och jag tror inte att seriösa kvinnliga filmarbetare och filmskapare skulle vara betjänta av det heller.
Att så många kvinnliga filmskapare varit med och gjort de mest framgångsrika filmerna förra året är jättebra, men resultatet från ett enstaka år är knappast något bra underlag för att påstå att det generellt skulle vara "ekonomiskt fördelaktigt att satsa på en kvinna, istället för en man". Kvinnor kan göra minst lika sunkiga filmer som män, den som inte tror mig ska gå och se "Happy End".
Som en rent personlig betraktelse ser jag det lilla antalet kvinnliga långfilmsregissörer som ett uttryck för det kvinnliga könets generella överlägsenhet, bl a vad gäller simultanförmåga och obenägenhet att snöa in sig på enskilda spår, och inte minst ren intelligens. Jag menar, hur goda är egentligen oddsen för att man efter åratal (5, 10, 20, 30...?) av till synes utsiktslöst enträget kämpande åt precis samma håll, till slut ska vara en av mellan 20-30 pers per år av 9 MILJONER människor i detta land som får regissera en långfilm?!? Att INTE försöka sig på att göra långfilm ser jag faktiskt som ett tecken på mental hälsa. :-)
Du har rätt att det inte låter "riktigt frisk" med kön som "huvudsaklig basis för produktionsstöd". Det var ju precis det jag ville säga med mitt inlägg, att kön förefaller vara det som avgör om du får pengar, och hur mycket du får.
Att införa positiv särbehandling av kvinnor för en kortare period betyder inte att man slänger ut alla former av kvalitetstänkande. Det är fortfarande projektets bärkraft som ska premieras. Antag att man har två projekt av samma kaliber, ett från en man och ett från en kvinna. Istället för att som idag ge pengarna till mannen så kan man ju ge pengarna till kvinnan. Då premieras kön, men inte på bekostnad av kvalitet. Positiv särbehandling är inte en bra lösning, men den kan användas under en period för att avhjälpa en snedvridning.
Utifrån resultatet av ett år kan man inte dra generella slutsatser, det är sant, men den kvinnliga överlägsenheten var så tydlig att man inte kan bortse ifrån den.
Jag tror inte heller att kvotering skulle ge bättre film. Det är inte en fråga om kvalitet, det är en fråga om kompensering för många år av diskriminering. Naturligtvis gör inte kvinnor bättre film än män, fast om du menar allvar med ditt tal om "det kvinnliga könets överlägsenhet" så förvånar det mig att du inte tycker det.
Skicka en kommentar