Förföljaren

Vissa filmer har man ett särskilt förhållande till. Förföljaren (The Searchers 1956) är en sådan film för mig. När mitt filmintresse tog fart i slutet av 1989 tog det inte lång tid innan jag förstod att John Ford var en viktig filmhistorisk person, så jag undersökte vilka av hans filmer min lokala videobutik hade att erbjuda. De hade tre minns jag, Förföljaren, Så vanns vilda västern (How the West Was Won 1962) och Mogambo (1953). Men jag hyrde dem alla, och blev närmast förhäxad, av filmerna och av namnet John Ford. Jag tyckte att namnet var perfekt! Kort, koncist, kärvt och maskulint. Man har ju så många idéer som ung.

I år fyller Förföljaren 50 år, och har släppts i olika specialutgåvor på dvd. Det vore trevligt om den fick biopremiär också. Själv har jag sett om den med ojämna mellanrum och det är en av de filmer jag sett flest gånger. Men varje gång jag sett den har varit i olika utgåvor. Jag har sett den på tv och på sliten vhs-kopia, jag har sett den på bio och på nyrestaurerad dvd-utgåva. Jag har tyckt olika mycket om den varje gång jag sett den. Men två saker har alltid varit konstant. Dels har jag retat mig en smula på de ibland lite 50-tals kitschiga, melodramatiska färgerna i familjen Edwards bosättning och Natalie Woods sminkning. Dels har jag alltid tyckt att John Waynes insats är fantastisk.

Det är inte särskilt unikt att gilla Förföljaren, den brukar ligga bra till när de bästa filmerna någonsin ska röstas fram, och det har påverkat en hel generation av amerikanska filmskapare, samt givit upphov till namnet på en engelsk popgrupp från 60-talet. Regissörerna i det "nya" Hollywood på 70-talet har alla förhållit sig till Förföljaren, och att hitta scener som är tagna direkt därifrån är inte svårt, Star Wars (1977) är ett exempel som spontant dyker upp. På imdb.coms topp 250-lista kommer den dock först på plats 239. Min mormor uppskattade den mycket, bland annat för att den gav ursprungsamerikanerna en egen röst. Jag fick också en gång en ingående analys av filmen av en fyraårig flicka, som var förbluffande insiktsfull. Det är fortfarande en av hennes favoritfilmer.

För den som inte sett filmen handlar den om Ethan Edwards (John Wayne), som återvänder hem till sin brors familj, nybyggare i 1870-talets USA. Strax efter Ethans ankomst blir bosättning överfallen av Comancher, och familjen mördad, med undantag av döttrarna, som bortförs. Ethan, som var borta under själva anfallet, ger sig ut på en flera år lång jakt efter dem, först för att rädda sina brorsdöttrar, men snart för att döda dem, eftersom han anser att de blivit förvildade och "comanchifierats". Det är historien på ytan, och den är intressant nog i sig själv, men den är bara halva filmen. Den svenska titeln är egentligen en förenkling av originalets The Searchers. Filmen har många sökare, och vad de söker är inte alltid det uppenbara, inte heller är det uppenbart att de när filmen är slut har funnit vad de sökte.

John Ford är en av de främsta bilddiktarna, och Förföljaren är en av hans mest fulländade filmer på det området, men det finns inget förskönande över bildspråket. Det landskap som presenteras här är kalt, kargt och ogästvänligt. Värmen och gästfriheten i interiörerna kontrasteras kraftfullt med omgivningarna, och hela tiden kryper det vilda in i civilisationen och hotar eller förstör den. Men hotet kommer inte bara från comancher eller naturen, hotet finns också inombords.

Ethan Edwards är en psykotisk rasist. Han är en gåta, och en tragedi. Vem är han? Var har han varit innan han oväntat dyker upp? Vad gjorde han under inbördeskriget? Varför bär han på ett sådant hat? Han försöker inte dölja det förakt han känner för alla omkring sig. Det är bara sin brors hustru han respekterar, och däri ligger en av filmens tragedier. Förmodligen så älskade de varandra en gång i tiden, men hon gifte sig med hans bror. Varför då? Är det där källan till Ethans hat och vrede finns? Känslorna finns fortfarande kvar dem emellan, vilket ligger som en outsagd underton i filmens början, i några av dess mest berömda scener.

Det som väger upp Ethans egentligen avskyvärda person är hans uppriktighet. En annan förmildrande omständighet är det faktum att Ethan, på grund av att han är den han är, är ensam och utstött. Det finns ingen plats för honom i samhället. Han är dömd till att för evigt ensam vandra mellan vildmarkens utposter. Han är en man som sett allt och förlorat allt, och som tvingas leva ensam med sina synder och demoner. I trailern till filmen sägs att det är en berättelse om "aching loneliness". Den ensamheten är en av många känslor som uttrycks av John Waynes spel och ansikte. Aldrig har väl en skådespelare så dominerat en film, varit ett sådant intensivt centrum. Som tur är, för att göra filmen lättare att orka med, finns här också humor, genom att Ethan är så förbannat cool. Cool som man bara kan vara när man föraktar allt och alla och inte bryr sig om någon annan. Han kallar sin brors adoptivson för "blankethead" större delen av filmen. Han ger en pistol till en överste med orden "Careful, it's loaded". När en pojkspoling hotar honom med stryk ger Ethan honom en blick och säger "That'll be the day." Man vill förakta honom för hans rasism, sadism och hat, men det går inte. Man tvingas förhålla sig till honom i all hans komplexitet.

Det rika och färgstarka persongalleriet är också en källa till filmens storhet. Mose Harper (Hank Worden) till exempel. Här finns också flera starka kvinnoroller, särskilt Ma Jorgensen (Olive Carey), som är den som står för förståndet. Hon blir filmens taleskvinna för alternativet till vildmarken, hon står för framtiden, trots att hon är gammal och trött.

Västernfilmen är ofta missförstådd, och framställs som enkla berättelser om ont och gott, om indianer mot vita, om lyckliga slut i solnedgången. Svenska Dagbladet hade en understreckare härom veckan där denna ohistoriska uppfattning senast proklamerades (här). Förföljaren är ett av många exempel på att västerngenren har både djup och är mångfacetterad. Här finns föga hopp, och den utspelas i en moralisk gråzon. Ett exempel: filmen inleds förvisso med att en grupp comancher anfaller och slaktar en vit bosättning, men senare i filmen kommer Ethan och "blankethead" (han heter Martin Pawley, och spelas av Jeffrey Hunter) till en plats där kavalleriet slaktat ett helt läger för ursprungsamerikaner, inklusive kvinnor och barn. Ett brott av samma dignitet som något någon Comanche utfört. Scar, den hövding som ledde anfallet mot Ethans familj, är fylld av samma hämndbegär som Ethan själv. De vita har dödats hans söner, och det är hans drivkraft. Ethan och Scar är på sätt och vis varandras speglingar. Vem som är "vilde" och vem som är "civiliserad" lever kvar som en fråga långt efter att filmen är slut.

"Some day, this country's gonna be a fine, good place to be. Maybe it needs our bones in the ground before that time can come." säger Ma Jorgensen vid ett tillfälle. "That'll be the day." hade förmodligen Ethan muttrat om han hört det.

------------------------------------

Korrigering 16 oktober. Den fyraåriga flickan jag nämnde ovan låter hälsa att hon var fem år.