Barnfilm

Först en nyhet. Från och med nu är det min ambition att lägga ut en ny text varje måndag. På det viset hoppas jag få bättre kontinuitet och att göra bloggen mer användarvänlig, eftersom ni, kära läsare, alltid vet när det finns något nytt, och inte behöver vara oroliga för om ni missat något. Sen är det också bra för mig att jag får en deadline att jobba mot, låt vara att jag själv satt den.

Så, till dagens ämne:

Det finns en beklaglig tendens att ofta betrakta det som är för barn som något mindre värt. Det gäller serier, böcker, tv-program och så vidare. Jag älskar böckerna om Nalle Puh, men får ibland frågan varför jag läser barnböcker, som om det skulle vara något jag borde växt ifrån. Jag deltog en gång i en diskussion om barn- och ungdomsfilm, där jag kritiserade ett par då aktuella filmer. "Men de är ju bara barnfilmer" fick jag höra då, och det gjorde mig ganska irriterad. Av vilken anledning skulle man inte kunna ställa krav på skådespelare, regissörer och manusförfattare i en barnfilm? Varför förtjänar inte barn samma kvalitet som vuxna? En som inte försöker smita från sitt ansvar är norska Torun Lian, vars senaste film Första kärleken går på bio just nu, i alla fall i Stockholm. Kanske beror det på att Lian inte haft ambitionen att göra en barnfilm, utan en film, kort och gott, men det är märkligt hur naturligt alla barnskådespelare agerar, och hur trovärdigt och genuint allt känns, med undantag av Gustaf Skarsgårds manerade insats, i en roll som dock är tacksamt liten. Det här är inte "bara en barnfilm", det är bara bra film. (Barn och barn förresten, den handlar om 12-åriga Selma. Hur länge är man egentligen barn? Å ena sidan finns det bikinis för 5-åringar, å andra sidan beter sig vuxna deltagare i dokusåpor som om de vore 5-åringar.)

Bra barnfilm är annars något som Iran excellerar i. Kanske är det lättare att göra filmer om barn än om vuxna i ett så pass toppstyrt samhälle som det iranska. Om man har barn i rollerna kanske Väktarnas råd ser med blidare ögon på projektet. Ett exempel är Den vita ballongen från 1995, en rent magisk film om en liten flickas tappra försök att köpa en guldfisk. Andra exempel är Jeyran och risjakten (1996) och Pappersvalor (1997). Gemensamt för dem alla är att de helt ödmjukt låter barnen stå i centrum, utan att göra dem söta, eller bekäftiga, eller talesmän för de vuxna. De får bara vara sig själva helt enkelt. Det är annars inte vanligt, även Första kärleken blir lite lidande av ett "vuxet" sätt att skildra barnen, fast det hålls oftast i schack, och en förbättring har skett sedan hennes förra film Bara molnen flyttar stjärnorna (som för övrigt är väl värd att ses).

Dessa filmer har, när de visats på tv eller bio, hänvisats till enbart dagvisningar, och något större väsen har de inte gjort av sig. (Jag var ensam i salongen både när jag såg Jeyran och risjakten och Första kärleken), och det är både tråkigt för filmernas skull, och för publikens. Jag tror det vore nyttigt för alla vuxna att emellanåt se skildringar av barns liv, så att de påminns om hur de själva en gång hade det, och blir lite mer ödmjuka och lyhörda inför barnens behov.

Det finns andra skäl till att ta barnen på större allvar, ett exempel kan hämtas från en vuxenfilm, Vittne till mord från 1985. Den första halvtimmen av den är rent mästerlig, för att sedan tyvärr tappa en del av kraften och känslan som är så påtaglig i inledningen. Anledningen till det slog mig när jag såg om den härom året. Filmen byter nämligen plötsligt fokus. I början är filmen skildrad ur den 7-årige pojkens perspektiv (han som är vittnet), vilket gör att alla scener och alla miljöer, trots att de i sig är traditionella inslag i en thriller, får en helt ny spänning och betydelse när de är sedda ur ett barns synvinkel. Det är dessutom så skickligt och trovärdigt att det känns som om regissören Peter Weir låtit Lukas Haas, som spelar pojken, sköta regin själv. Resten av filmen berättas, tyvärr, ur en polismans perspektiv, och även om det är nog så spännande och gripande, blir det inte samma sak.

Kontentan av allt det ovan sagda är att jag tror att mer respekt för barnfilmen, och mer känsla för barnens perspektiv, skulle göra gott för filmkonstens utveckling, och människans. Dessutom, att visa Den vita ballongen på tv en kväll istället för Wild Kids vore en välgärning, så väl moraliskt som estetiskt.