Om den svenska 20-talsfilmen brukar kallas för guldåldern, så är den svenska 30-tals filmen den mest utskällda epoken. Naturligtvis är det en smula orättvist. Det världsrykte den svenska filmen haft på 20-talet, och det nyskapande bildspråk som utvecklades då, av det levde inte mycket kvar när ljudet kom till biograferna, men 1930-talet var mer än bara ett lågkulturellt träsk enbart bestående av pilsnerfilmer och vulgariteter.
Det började inte lovande, filmbranschen var i djup kris i slutet av 20-talet och en bit in på 30-talet, delvis beroende på depressionen, folk var utfattiga och arbetslösa, så de hade inte möjlighet att gå på bio. Men när de väl gick, och i mitten av 30-talet ökade biobesöken kraftigt, så såg man helst glada och upplyftande filmer. Och man gick ofta. Bara i Stockholm såldes drygt 12 miljoner biobiljetter perioden 1938/39. En stockholmare gick på bio drygt 20 gånger om året. Jämför det med 2005 då en stockholmare gick på bio i snitt 2,7 gånger om året.
30-talet var också decenniet då ljudfilmen kom till Sverige. Från 1931 var alla svenska filmer ljudfilmer. Man testade i början att dubba utländska filmer till svenska, men det blev ett fiasko, och textning blev istället, som tur var, det svenska modellen. 1930-talet var också decenniet då filmkritiken blev myndig, med namn som Artur Lundkvist, Stig Almqvist, och, naturligtvis, Bengt Idestam-Almquist, som skrev under signaturen Robin Hood.
Men som sagt, även om biobesöken ökade, och bevakningen av filmen fördjupades, så var det mest klagomål från kulturetablissemanget.
25 februari 1937 hölls i Konserthuset i Stockholm ett krismöte om den svenska filmen, arrangerat av Sverige Författareförening, där bland annat Wilhelm Moberg, Ivar Harrie och Carl Björkman medverkade. Moberg varnade för att filmen massreproducerade dumheten för att sedan "mata människosjälarna" med den, och Björkman sa bland annat att "Svensk film är en skamfläck för vår kultur!"
Men det var främst på ett moraliskt, tematiskt plan de var upprörda, även de tvingades erkänna att tekniskt var det inget fel på den svenska filmen. Och det är slående hur raffinerat, elegant och professionellt man arbetade, och hur många filmer som utmärker sig visuellt. Inte minst samarbetet mellan regissör Gustaf Molander och fotograf Åke Dahlqvist. Tillsammans gjorde de 11 filmer på 30-talet, däribland den kanske främsta svenska 30-tals filmen av dem alla, Intermezzo (1936). Det är en bildspråk visserligen anpassat efter ämnet, men genomgående sofistikerat, som väl kunde mäta sig med internationella storheter. De var inte heller främmande för att experimentera, kanske främst i En natt (1931), fylld av expressionistiska inslag, udda vinklar, dramatisk ljussättning. Men även en anspråkslös komedi som Familjens hemlighet (1936) imponerar med sin stil och finess. Andra exempel på Molander/Dahlqvists samarbete är Swedenhielms (1935) och En kvinnas ansikte (1938), båda med Ingrid Bergman, som också är magnifik i Dollar (1938). Gustaf Molanders betydelse för Ingrid Bergman är ett ämne för sig, hur som helst är filmerna de gjorde tillsammans genomgående riktigt bra.
Det som kultureliten vände sig emot var det lössläppta levernet i många av filmerna, och den ofta banala humorn. Pilsnerfilmernas pilsnerfilm, Pensionat Paradiset (1937) brukar lyftas fram som det absoluta bottennappet. Men den är faktiskt ganska rolig, och färgstark, där Thor Modéen gör sitt nummer "Jag är en äkta mexikanare", och bitchiga gamla tanter rynkar på näsan, spelade av bland annat Julia Caesar. I en scen sitter en tant och läser dödsannonserna, men kastar besviket ifrån sig tidningen med kommentaren "Det var inte många som dött idag." En annan skön scen försöker hon fälla upp en solstol, men misslyckas och tillkallar en husa med uppmaningen "Kan Anna försöka fälla upp stolfan?"
Det fanns också en bredd i filmutbudet, det gjordes till och med en film om amerikanska inbördeskriget, John Ericsson - segraren vid Hampton Roads (1937), där Victor Sjöström spelar titelrollen som uppfinnaren John Ericsson. I Filmen i Sverige skriver Leif Furhammar att det var "filmen som visade att amerikanska inbördeskriget egentligen sköttes av en svensk", och förvisso får Ericsson en stor roll i filmen, men den har också en uppsättning skådespelare av en kaliber få nutida svenska kan mäta sig med. Utöver Sjöström, Hilda Borgström, Edvin Adolphson och Olof Winnerstrand. Och bortsett från det måste man imponeras över ambitionen att göra just en film på det temat.
John Ericsson – segraren vid Hampton Roads regissör var Gustaf Edgren, som var något av folkhemmets regissör (medan Molander var borgerlighetens skildrare). En av Edgrens mest berömda filmer från 30-talet är Karl Fredrik regerar (1934). Det är nästan som en propagandafilm för Socialdemokraterna. En film om både saltsjöbadsandan och kärlek. Sigurd Wallén spelar stataren som blir politiker och minister (i jordbruksfrågor). Även den är också ett exempel på den berättarbegåvning och tekniska skicklighet som fanns. Sju år före Citizen Kane (1941) imponerar den med mästerlig redigering och ljudövergångar.
Bland 30-tals filmerna märks också två fina vardagsskildringar av Schamyl Bauman, Karriär (1938) och Vi två (1939). Den förstnämnda är ett kvickt, bittert och välspelat drama om teaterdrömmar. Signe Hasso och den magnifika Tollie Zellman spelar huvudrollerna. Signe Hasso spelar även den kvinnliga huvudrollen i Vi två, om ett gift pars vedermödor i vardagen. Så vardaglig är den att även badrummet blir en spelplats och långt före Harriet Anderssons och Lars Ekborgs nakenbad i Sommaren med Monika (1953) finns här en nakendusch-scen, vilket kändes närmast chockerande när jag såg filmen.
En sak med 30-talet är alla dessa skådespelare som i dag ofta är helt bortglömda, men som kunde vara alldeles väldigt bra. Jag har redan nämnt bland annat Olof Winnerstrand, Tollie Zellman, Hilda Borgström, andra namn är Gösta Cederlund och Georg Rydeberg. De fortsatte alla in i 40-talet, och förde med sig sina talanger till vad som jag ibland undrar om det inte är svensk films verkliga guldålder. En som tyvärr inte var med längre på 40-talet är Gösta Ekman, som man dock kan njuta av i flera 30-tals filmer.
Det gjordes mycket skit på 30-talet, kanske rent av var det så att det mesta var skit. Det var också ett decennium där antisemitismen låg och ruvade, ibland öppet, ibland under ytan. Men det var också då Ingrid Bergman debuterade, det var då Thor Modéen var som roligast, det var då Gustaf Molander och Åke Dahlqvist hade sin storhetsperiod, det var då Intermezzo gjordes, det var helt enkelt en tid som förtjänar att återupptäckas.
Men stämningen var en annan då. Och 1940, när Anders Henriksson gjorde Ett brott, visste inte kritikerna till sig av glädje (även Robin Hood, föga förvånande eftersom han skrivit manuset). Äntligen en svensk kvalitetsfilm sa man. I själva verket är Ett brott klumpig, valhänt och övertydlig, och synnerligen blek i jämförelse med så många andra 30-tals filmer. Ska man idag välja ut en viktig film från 1940 ligger snarare Med dej i mina armar bättre till. Varför? För det var Hasse Ekmans debutfilm. Men det är en annan historia, som jag redan berättat (här).
programförklaring (här)
Ingrid Bergman (här)
Arne Mattsson (här)
Inlägg
2 kommentarer:
Ett väldigt intressant årtionde, inte minst inom filmen! Om man vill ha ytterligare läsning utöver filmforum och Furhammar så rekommenderar jag Per Olov Qvists välskrivna Folkhemmets bilder (1995).
var ju ett tag sen du skrev detta, men även om jag läser det sådär i efterhand så måste jag säga att det är kul att läsa en blogg om äldre svensk film.. tycker den filmperioden 1930-början på 50-talet borde uppmärksammas mer, det finns tyvärr en väldig okunskap om den.. och sen tycker jag att det är extra kul att du nämner olof winnerstrand; han är nämligen min stora favorit bland den äldreÄLDRE generationen ;) i 1930- 50-tals film!! och även jag är också oerhört svag för tollie zellman, hon är helt lysande i 'karriär'! ja, ville bara säga det... ! bye, bye.
Skicka en kommentar