Manus och manusförfattare

Måndagen 25 juli blir det inget inlägg, det kommer istället idag, trots att det bara är fredag. Måndagen därpå, 1 augusti, är allt som vanligt igen.

Ibland får man höra missnöjda manusförfattare, och även andra debattörer, beskylla de franska filmkritikerna på 1950-talet för att de, genom att hävda att regissören var en films sanna upphovsman, gjorde att manusförfattarna började förtryckas, och att regissörerna började ta sig friheter. Det är dock en orättvis bild av verkligheten. När Billy Wilder kom till USA på 1930-talet så etablerade han sig snabbt som eftertraktad manusförfattare, men han var frustrerad över hur regissörerna förändrade och, i hans ögon, förvanskade, hans manus, och kanske särskilt infekterat var det mellan honom och Mitchell Leisen.* Så Wilder började regissera själv, för att få kontroll över sina manus.

Film är en kollektiv konstart, det är ofrånkomligt. Men regissören har, i stort sett ända sedan filmkonstens födsel, lyfts fram framför alla andra. Vanligtvis för att det är enklast så, eller för att man är av den uppfattningen att regissören verkligen är verkets auteur. Och det är ofta inte bara enkel utan också korrekt att särskilt lyfta fram regissören. Naturligtvis om regissören också är manusförfattare och producent, som ovannämnde Wilder. Men en regissör kan också vara den samlade kraften bakom ett verk, även om manusförfattare och producent är några andra. Ibland kan en film ha fem, sex manusförfattare, men det är sällan det är mer än en regissör. Exempelvis kan Sergio Leones filmer ha en hel drös med manusförfattare, men det gör dem inte mindre till Leone-filmer, kanske tvärtom snarare.

När jag skrev om Ernst Lehman så skrev jag att I sista minuten kändes som ren Hitchcockiana, om man vill vara kritisk kan man säga att den är en kopia av Hitchcocks De 39 stegen (The 39 Steps, 1935), men en halv timme längre utan att tillföra något nytt. Lehman såg också de flesta av Hitchcocks bästa filmer innan och under manusskrivandet, för att få den rätta Hitchcockstämningen. Och innan manuset skrevs så gav Hitchcock Lehman förslag på sekvenser som han ville ha med i manuset, såsom scenen med flygplanet på slätten. "It is Hitchcock's sequence - but it is his sequence as realized by Lehman and Huebner [storyboard illustratören]" skrev Dan Auiler om den scenen och det är väl så man kommer närmast sanningen.

Men när man uttalar sig om film är det inte mer än rätt att man har manusförfattarna i tankarna, om inte annat av respekt för dem. Thelma och Louise (1991) är visserligen iscensatt av Ridley Scott, men det är Callie Khouries manus, och hon la ner sin själ, inte bara i manuset utan också i inspelningen. Därför är det extra sorgligt att Scott fick berömmet och bara ångade vidare med sin enastående karriär, medan Khourie föll i glömska tämligen omgående. Det handlar väl också om att Scott är en man, medan Khourie är kvinna. Men även manliga manusförfattare förminskas. Landet bortom floden (Bend of the River, 1952) må vara en typisk Anthony Mann, och Red River (1948) en typisk Howard Hawks, men de har samma manusförfattare, Borden Chase, och de två filmerna har flera likheter, både i upplägg, karaktärsutveckling, och till och med repliker. Ett par av Anthony Manns filmer skrevs av Philip Yordan, och det kan därför vara intressant att jämföra dem med dels Landet bortom floden, och dels med andra filmer Yordan skrivit manus till, men som haft andra regissörer. När folk kritiserar Hollywood så säger de ofta att regissörerna hamnar i kläm, och att producenterna eller filmbolagen är de som bestämmer. Andrew Sarris menade å andra sidan att det i själva verket var manusförfattarna som hade det svårast under studiosystemet. Och hur är det i andra länder? Ta Hideo Oguni, hur betydelsefulla var hans manus för Akira Kurosawas filmer? Eller Kogo Nodas manus för Yasujiro Ozus filmer?

Låt mig till sist bara nämna Lowell Ganz och Babaloo Mandel. De har skrivit tillsammans sedan 1970-talet, och har både ett tema och en stil, utan att få någon uppmärksamhet. Jag rekommenderar Splash (1984), Föräldraskap (Parenthood, 1989) och I flesta laget (Multiplicity, 1996). Babaloo är dessutom garanterat filmvärldens coolaste förnamn. Dessvärre inte dopnamnet utan lånat från Philip Roths roman Portnoys besvär, för övrigt en roman som Ernst Lehman gjort en filmatisering av 1972, hans enda försök som regissör.

Även om manusförfattarna tycks få acceptera ett liv i skymundan så kommer det ibland fram några som blir stjärnor. Garson Kanin var stor på 50-talet. Charlie Kaufman är ett nutida exempel. Men fler manusförfattare förtjänar en plats i solen.

-------------------------------------------
* Mitchell Leisen regisserade tre manus av teamet Billy Wilder/Charles Brackett. Midnatt (Midnight 1939), Vår flygande reporter (Arise My Love, 1940) och Natten är så kort (Hold Back the Dawn, 1941). Att få tag på Leisens filmer är ack så svårt, men jag rekommenderar er att försöka. De jag sett har varit ljuvliga, däribland de ovan nämnda.