Förra veckans inlägg handlade om filmhistorien och vikten av att hålla den levande. Innan jag börjar med levandehållandet kan det vara värt att problematisera begreppet filmhistoria. Vilken filmhistoria är det som ska hållas levande? Finns det en världsfilmhistoria, eller har alla sin egen historia? Både och (som så ofta annars) skulle jag säga. Det finns en filmhistoria, själva filmens egen, där film A kom före film B, varpå film C kom, och den och den filmen var först med det och det. Sen är det en helt annan sak att alla människor, utifrån sina egna kulturella, sociala och ideologiska tillhörigheter, och utifrån sina förutsättningar och preferenser, gör sig en egen filmhistoria. Exempelvis så är filmhistorien vanligtvis en historia om (och av) män. (I Film History, sedan många år den obligatoriska kursboken på filmvetenskapliga institutionen på Stockholms Universitet, nämns till exempel aldrig Dorothy Arzner, Ida Lupino, Leigh Brackett, Virginia Van Upp, Anita Loos eller andra pionjärer.) I den egna filmhistorien handlar det också ofta om vad man tycker är bra och dåligt, det man tycker är bra tycker man också är filmhistoriskt viktigt och inflytelserikt, men eftersom kvalitetsomdömen är subjektiva så blir också filmhistorien subjektiv.
Förra året kom Jonathan Rosenbaum, filmkritiker på Chicago Reader, ut med boken Essential Cinema. I den menar han att det finns objektivt bra och dålig film, och att man måste, för filmkonstens egen skull, försvara den kvalitativa filmen så att inte filmbolagsbossarna bestämmer vad som är bra film. Han menar också att det kan vara mödan värt att göra en allmän lista över de bästa filmerna. Det är nu tyvärr omöjligt att göra det. Varje betraktare är så färgad av sina personliga erfarenheter att det blir lönlöst att försöka enas om en slutgiltig lista, det är svårt nog att göra en egen privat lista. En vän till mig tyckte att slutet på Broarna i Madison County (1995) var så fånigt eftersom Meryl Streeps hemmafru stannade med sin familj och inte följde med sin älskare. Men efter att min väns egna föräldrar skilt sig så omvärderade hon slutet helt, och tyckte nu att det var bra att Streeps karaktär stannade med sin familj. Hur ska man kunna argumentera mot det? I en recension av Rosenbaums bok i DN (8/1-2005) frågar Kerstin Gezelius retoriskt "Vem ska göra listan?" och svarar "Helst inte Rosenbaum" eftersom han (tvärtemot Gezelius får man förmoda) föredrar Den siste kejsaren (1987) framför 1900 (1976). Hon skulle kanske därför också säga att 1900 var filmhistoriskt mer relevant än Den siste kejsaren, och Rosenbaum tvärtom. Tidningen Film Comment bad filmkritiker från hela världen rösta fram 90-talets bästa filmer och regissörer i början av år 2000. En taiwanesisk kritiker hade bara med taiwanesiska filmer, en fransk hade nästan bara franska. Man kan tycka att det är höjden av patriotism, men de kanske verkligen tyckte så, och vem är jag att säga att det hade fel, särskilt som jag inte ens sett en bråkdel av de taiwanesiska filmerna. Dessa två kritikers filmhistoria ser nog hur som helst fundamentalt olika ut. Inte minst på grund av att de sett för få filmer. För att rättvist kunna bedöma filmhistorien, eller göra en lista över de bästa filmerna, krävs ju egentligen att alla som medverkar har sett alla filmer som gjorts. (På jobbet, där det finns ett naturligt behov för en lista, har jag hängt upp en egen över mina favoriter. Om du inte har vägarna förbi Filmhuset, klicka på den här länken så får du se den: http://100filmer.blogspot.com )
Om det nu är så att man inte kan göra listor, och smaken är så unik, hur kommer det sig då att Citizen Kane (1941) och Gudfadern (1972) nästan alltid vinner omröstningar om världens bästa film? Själv skulle jag säga att det beror på en form av masspsykos. Eftersom alla röstar på dem så röstar alla på dem. När man får frågan "Vilka är världens bästa filmer?" så faller det sig därför naturligt att komma att tänka på just Citizen Kane och/eller Gudfadern. Deras kvaliteter är faktiskt inte så remarkabla att de är bättre än allt annat. Det är samma sak med Kvarteret Korpen som ständigt figurerar i "bästa svenska film någonsin"-diskussioner. Det är inte främst i egenskap av sina enastående kvaliteter, utan omständigheter runt omkring dem, som gör att de hyllas så.
Men för att svara på frågan jag ställde inledningsvis, vems filmhistoria jag ska hålla levande, så är svaret min egen. Jag kommer naturligtvis lyfta fram de regissörer, författare, filmer, skådespelare och länder jag själv uppskattar, vilket gör att exempelvis Joseph H. Lewis får mer utrymme än Stanley Kubrick. Men även om bedömningar om inflytande och kvalitet är subjektivt finns det objektiva fakta också, och dem tänker jag hålla på, så långt det går.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
8 kommentarer:
Du skriver mycket om vad folk tycker om vissa enskillda händelser i filmen som gör att åskådaren inte gillar filmen eller om de gillar filmen som med din vän som inte gillade Broarna i madison country för att ho tyckte att slutet var larvig men sedan ändrade sig på grund av något personligt som hände henne. Men vad Rosenbum menar med objektivt bra filmer så är det enbart hantverket. Alltså man låser ute alla känslor eller personliga preferenser och bedömmer bara hur filmen är gjord, alltså regisserad. Detta är i princip omöjligt och mest bara något teoretiskt. Men det går att närma sig objektiviteten.
Att låsa ute sina känslor eller personliga preferenser är omöjligt, även när det gäller bedömningen av hantverket. Någon kan tycka att en scen har en fantastisk ljussättning, medan en annan kan tycka att den är överlastad och pretentiös. Visserligen kan man imponeras över hur en tagning gjorts, rent teknisk, men det vore ju att förminska filmkonsten till något synnerligen banalt om man lät det bli kriteriet på vad som är bra och dålig film. Det är konst, inte matematik, vi pratar om. En high-concept film från Hollywood, typ Bad Boys (1995), kan ju vara tekniskt oklanderlig, men inte skulle väl du för den sakens skull lyfta fram den som exempel på, objektivt, bra film? Även om man rent objektivt tyckte att klippningen var bra, men fann filmen i sin helhet vara tråkig, fantasilös, banal och ointressant, vad hjälper det då att filmen var skickligt klippt?
Varför vorde det att förminska filmkonsten? Visst, film är så mycket mer än ett hantverk men det är fortfarande ett hantverk. Om man ska vara rättvis mot filmskaparen, att bedömma hans verk rent hantverkasmässigt.
En high koncept film har aldrig varit teknisk fulländling. Det är bara några få regissörer som uppnår det genom historien men en hollywood film kan vara väldigt välgjord och då borde bedömmas som väldigt välgjord, fast väldigt banal, tråkig och publikfriande.
Det finns väl en njutning och kolla på en film som är skickligt klippt.
När du säger att en high concept film aldrig kan vara tekniskt fulländad, då känns det som om du låter dig färgas av personliga känslor och inte styrs av ett kyligt, objektivt sätt att bedöma filmen. Jag sa ju att jag tycker man kan uppskatta hantverket utan att för den sakens skull uppskatta filmen i sin helhet (för en film är ju större än bara hantverket). Jag ser gärna på Michael Bays filmer för att de tekniskt, visuellt, är njutbara, men Jean Renoir är ändå den bättre regissören i mina ögon, trots att hans filmer kan ha taskigt ljud, klaffmissar och grumligt foto, och jag tror inte att Renoir skulle anse det vara mer rättvist om han blev bedömd bara utifrån sin hantverkskicklighet. Vilka är de få regissörer som du menar har uppnått teknisk fulländning?
JAg skrev har aldrig varit, inte kan aldrig vara. Stor skillnad.
Jag tror faktiskt att Renoir skulle vilja att vi bedömmde hantverket då han är nyskapande inom just hantverket. HAn är dessutom väldigt kompetent tekniskt, du måste ha sett dåliga utgåvor om hans foto är grumligt och ljudet är dåligt. Visst det är inte lika bra som i en Bay film men det beror väl mest på att de är gjorda 60 år senare och inte på kompetensen.
Bresson, Welles, Dreyer, Tarkovskij med mera.
Du har rätt, det är en skillnad mellan "kan aldrig" och "har aldrig", men min poäng är ändå relevant tycker jag.
Du nämner Welles, Dreyer, Bresson men på vilket sätt är dessa tre mästare tekniskt mer fulländade än mindre mästerliga regissörer som, säg, Ron Howard, Joel Schumacher eller Richard Donner. Vilken är den objektiva definitionen på teknisk fulländning?
Att ursäkta en film med dess ålder håller inte, redan på 1910-talet kunde man göra, i mina ögon, fulländade filmer. Har du exempelvis sett Ingeborg Holm (1913)?
Tekniskt fulländling i den mening att de inte går att ändra. Deras filmer har i pincip perfekt tidsanvändande. Testa att klippa i en Bressonfilm utan att förstöra handlingen. Dessutom är alla tre nämda regissörerna tekniskt innvativa vilket de tre moderna regissörerna som du nämner inte är det.
Visst kan gammla filmer vara lika bra och är i regel bättre, av det jag har sett, dock har ju mycket skräp försvunnit.
Det jag menade var att du kanske upplever Renoirs filmer som grumligt fotade och kass ljudläggning för att de har blivit dåligt restuarerade.
Att vara innovativ kan väl inte vara ett krav för att få kallas tekniskt fulländad. Dessutom, hur vet du att Donner, Howard och Schumacher aldrig använt ett nytt, eget grepp i någon av sina filmer? Exempelvis Donners Stålmannen (1978) var innovativ.
Ett av mina första arbeten om film var en liten avhandling om Bressons estetik, och även om han är en av de främsta regissörerna, så skulle jag inte säga att han besatt teknisk briljans. Möjligen i sitt användande av ljud (som i En dödsdömd har rymt). Och om nu Bressons filmer skulle ha perfekt tidsanvändning så är väl det mer en fråga om manuskonstruktion och timing än teknisk briljans.
Skicka en kommentar